It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 20

"Vill du ha?" Förvånat tittade jag upp för att se isiga blåa ögon stirra ned på mig. Jag stirrade på Ezra några sekunder i ren alteration tills Ezra tillslut nickade ned emot hans händer där två muggar var.

Jag höjde på ögonbrynen åt kopparna. Innehållet var gult, med en aning skum längst upp. Det såg ut som något min pappa skulle kunna dricka på en släktfest eller liknande. Jag svalde, "Ja, tack."  Han gav mig ett litet leende medan han sträckte ut ena muggen emot mig.

Jag tog emot den och kikade ned i muggen igen. Jag måste lära mig att säga nej till folk. Jag tittade upp emot Ezra igen som stod och tittade på mig i tystnad.

Jag lät mitt pekfinger spåra muggens kant långsamt. Det hade börjat mörkna lite och till min förvåning var det då alla folk började komma. Plötsligt verkade alla människor ha multiplicerats med två och ljudnivån med tio.

Musiken hade blivit uppvriden några gånger för att den hade drunknat i alla ljud som människorna orsakade. Att hålla reda på en person här var inte enkelt, vilket var därför jag hade totalt förlorat uppfattning om vart Harry kunde hålla hus.

Varje gång jag såg en tjej med röd brunt hår komma emot mig i folkmassan hoppades jag att det inte var Sophia. Det var inte så att jag ogillade henne, hon var verkligen trevlig och tjejerna hjälpte mig göra en blomkrans åt mig själv, men att möta nya människor är inte en lätt sak när man är introvert.

Plötsligt bet Ezra sig i läppen, "Jag önska att jag kunde komma på en bra sak att säga som får dig att skratta men det står helt stilla." Skrattar han fram. Jag kunde inte låta bli än att le, då samma typ av tankar hade dykt upp i mitt huvud också.

"Du är så jävla vacker. Jag älskar blåa ögon och mörkt hår. Kontrasten, liksom." Jag kände hur mina läppar särades i förvåning, sedan tänkte jag tillbaka på hans ord, blåa ögon och mörkt hår. Jag tittade in i hans blåa ögon innan jag sneglade upp på hans svarta hår. Jag hade mina misstankar om att den här killen verkade självupptagen med tanke på hur han betedde sig och nu är jag helt säker på att jag hade rätt.

Jag vet att om samma komplimang skulle ha nått mina öron i början av året med samma röst skulle jag ha blossat upp och skrattat tafatt av berömmelsen. Istället log jag bara lite bara för att han stod framför mig och kunde se mig.

"Arielle." Det kändes som mitt hjärta stannade några sekunder när jag hörde den välkända rösten. Om det var av lättnad eller något annat vet jag inte. Harrys gröna ögon var det första jag såg när jag vred på huvudet.

Ögonen mötte däremot inte mina då hans var fokuserade på Ezra. "Vi borde gå nu." Känslan av lättnad gjorde det plötsligt enklare att andas bland alla folk. Trots att jag ville börja springa emot Harrys bil visste jag inte vart den stod och det skulle varit väldigt oartigt.

Jag vände på huvudet för att titta på Ezra. Hans panna var rynkad och han höll ut armarna som ett vadå. Vad han menade förstod jag inte förrän min blick nådde Harry igen, som stirrade på Ezra med ett oläsbart ansiktsuttryck.

Att reagera ytterligare förutom en rynkad panna hann jag inte förrän Harry lade sin hand på min svank och sköt mig bortåt.

Jag följde med, med drickan fortfarande i min hand och kvarblivande förvirring medan jag lät Harry föra mig till vart vi skulle gå.

Att komma förbi folkmassan var ett rent helvete men tillslut nådde vi Harrys bil. "Eh-" Jag stannade upp mitt i att hoppa in i bilen för att titta upp på Harry som höll upp bildörren för mig. "Jag har kvar dricka."