It Will Come Back ➸ Harry Styles (sv)

Kapitel 23

River hade sett allmänt obekväm ut ända sedan Harry yttrade sitt första ord.

Han log leenden som inte räckte upp ända till ögonen och hans tänder var sammanbitna hela tiden. Jag förstår honom delvis. Själv stod jag med osäkra ögon som åkte mellan River och Harry, låtsades dricka ur mitt glas bara för att ha en anledning att inte prata och bet mig i läppen nervöst.

Harry verkade vara den enda som vara i viss omfattning bekväm men med tanke på att jag kände honom rätt så bra så var jag väldigt säker på att han fejkade det. Snarare så att han blev bekväm av att se hur obekväm River var.

River svalde innan han mötte min blick, "Jag visste inte att du hade..." Jag höjde på ögonbrynen en aning när han slutade meningen plötsligt. Han ryckte på axlarna, ändrade långsamt hans position. "Alltså, inte att jag är förvånad, men..." Jag rynkade på pannan, i en fullständig förlust av förståelse för vad det möjligen var han försökte säga. Ändå kände jag mig som om att djup inne visste jag på något sätt vad det var, men blev tveksam av känslan att det vore enklare om jag agerade som om jag inte hade en aning.

"Kan du avsluta en mening?" sa Harry plötsligt och jag försökte ge honom en diskret smäll på armen som bestraffning av hans oförskämda kommentar.

River verkade inte alls förvånad över att orden hade lämnat Harrys mun, inte jag heller, men han gav honom en kallt blick innan han vred sig mot mig,

"Hur är ditt sommarlov hittills?" frågade han, verkade vara noga med att göra den nu kompletta meningen tydlig att höra för Harry.

Jag hörde Harry fnysa bredvid mig men valde att ignorera det, "Bra. Jag har inte gjort mycket, men det går bra." nickade jag, och River började nicka instämmande.

Jag kunde se att River var på väg att säga något annat men blev avbruten, "Verkligen?" Både jag och River vände oss om emot Harry som stirrade ned på mig med en viss skymt av någonting i hans ögon. Han stirrade ned på mig i tystnad, hans ansiktsuttryck helt oförändrat, "Hur gick det med sjukhuset, då?" Jag kunde känna all färg dräneras från mitt ansikte.

Nej, snälla, låt honom inte...

"Sjukhus?" Min blick åkte till River i en farlig hastighet. Hans panna var rynkad och visade genuint bekymmer.

Jag såg ur min ögonvrå hur Harry nickade, "Hon låg ju inne på sjukhus." Jag bad Harry i mitt huvud att inte använda orden som Norah hade gjort, att inte ens berätta att han hade fått ett märkligt sms ifrån mig. "Kroniskt onanerande, du vet? Tragiskt."

Fan. Jag hoppades att alla människor plus musiken hade räckt att dra ned ljudnivån som Harry använde, men det var för sent. Jag såg hur Rivers ögon förstorades, och hans ögon åkte långsamt till mig.

Jag tittade direkt ned, svalde hårt, mina ögon var förmodligen liks runda som jorden själv.

"Stackars flickan blev ju så upphetsad av mina text meddelanden att hon inte kunde sluta." Harry pratade för fullt men jag tror varken jag eller River lyssnade till hundra procent. Jag försökte stänga ut ljuden som lämnade Harrys mun och gjorde en notering i mitt huvud om att ge honom en hård örfil.

Obehag slog sig ned i min mage och jag blundade, försökte göra mig själv osynlig igenom att repetera ord i mitt huvud. Fan, fan, fan.

Jag vågade tillslut kika upp för att titta på Harry. Hans blick låg direkt i min, stirrade ned på mig med exakt samma ansiktsuttryck innan.

Med varje sekund dom passerade kände jag hur sättet jag stod blev obehagligare och obehagligare.