Kan jag älska dig?

Kapitel 2

Vi hade en ganska kort skoldag, det var inte så mycket att göra så vi fick sluta tidigare. Efter lunch stod våran mentor framme vid whiteboarden och pratade om allt det där att han kommer sakna oss, att vi har varit så duktiga och bla bla bla. Jag orkade knappt lyssna även fast det var det sista i skolan. Det jag tänkte på var Alex och att han säkert skulle tröttna på mig när jag nästan helt plötsligt bara försvinner.

"Imorgon är det skolavslutning!" tjoade Hanna när vår mentor släppt oss.
Jag och Lina skrattade.
Vi tog våra jackor från skåpen sista gången, vi gick genom korridorerna sista gången och vi puttade upp entrédörren sista gången.
"Hur fort har den här terminen egentligt inte gått?" skrattade Lina.
"Jättesnabbt" svarade Hanna och jag i kör.
Vi skrattade.
Men så tystnade vi och kollade på varandra. Jag låste upp min cykel.
"Det är så tråkigt att du inte kommer gå samma linje som mig och Lina" sa Hanna.
"Ja" svarade jag. "Men vi ses imorgon, jag måste nog hem och packa nu."
"Hejdå!"
"Hejdå!"
Jag klev upp på cykeln och började trampa iväg hemåt.

När jag kom hem plockade jag fram min resväska och började packa. Som vanligt kändes det som jag inte hade några kläder att ha med mig men tillslut hade jag fått ner en del klädesplagg i väskan. Jag kollade vädret på mobilen och det stod att det skulle bli varmt och soligt. Det var den enda fördelen jag kunde komma på med att åka iväg. Det finns en sjö här i stan som man kan bada i och andra roliga saker. Varför kan vi inte bara vara här?

--------------------

Jag vaknade av att pappa väckte mig. Sömnigt satte jag mig upp i sängen.
"När börjar skolavslutningen nu igen?" frågade pappa.
"Halv elva" mumlade jag och plötsligt blev jag stressade.
Jag kollade snabbt på väckarklockan och såg att den var halv nio.
"Är den redan halv nio?!" utbrast jag och var genast klarvaken.
Pappa skrattade lite.
"Ja, jag visste inte hur länge du ville sova" sa han. "Men frukosten är färdig."
Snabbt rusade jag ner för trappan i bara pyjamas. Jag gick in i köket där mamma satt vid köksbordet och smuttade på sitt kaffe. På bordet stod massor av goda saker, mamma och pappa älskar att göra frukost. Jag började bre två rostade mackor och hyvlade några skivor ost på.
"Stressa inte nu, Kira" sa pappa som kommit in i köket och slagit sig ned bredvid mig.
"Pappa, skolavslutningen börjar jättesnart!" svarade jag med munnen full av macka.
Pappa skrattade kort innan han hällde upp en kopp kaffe till sig.

Bara någon minut senare var jag färdig och hoppade in i duschen. När jag var klar och kollade på klockan såg jag till min lättnad att det bara var kvart över nio.
Jag blåste håret och borstade det noggrant. Sedan började jag med sminkningen för jag visste att det skulle ta lång tid. Först gjorde jag bara en bas och sedan lade jag på contour och highlight. På ögonlocken lade jag på en skimrig ljusrosa ögonskugga som matchade mitt läppglans och gelénaglarna jag fixat förra veckan. Ögonbrynen fyllde jag i och lade mascara på ögonfransarna. Jag granskade resultatet i sminkspegeln. Det blev bra.

Sedan hoppade jag i min vita klänning som jag fått i födelsedagspresent. Den var ganska kort och runt midjan gick ett sidenband som var knuten i ryggen som en rosett. Jag tyckte om klänningen jättemycket.

När klänningen var påsatt började jag fixa håret. Jag borstade det ännu en gång innan jag satte upp det översta håret i en lite tofs bak på huvudet och till sist lade jag på en blomsterkrans. Den var fejk men jag tyckte den nästan liknade en riktig med de vita och ljusrosa blommorna.

När jag var färdig var klockan kvart över tio. I hallen klev jag i mina skor med klack innan jag tog på mig min vita kofta.
"Vad fin du är gumman!" utbrast mamma när hon och pappa kom till hallen för att klä på sig.
"Du såg, du hann visst" sa pappa med ett leende.
Jag log snett innan jag öppnade dörren försiktigt gick ner för trapporna med mamma och pappa i hälarna.

Skolgården kryllade av elever och föräldrar. Egentligen skulle själva skolavslutningen börja klockan elva, men vi i klassen skulle samlas i klassrummet en halvtimme innan. Jag satt bredvid Hanna och Lina och vinkade åt Alex när han klev in i klassrummet med sina kompisar efter sig. Han var riktig snygg i sin ljusgröna skjorta och shorts. Jag vill verkligen inte åka till Gotland och inte kunna vara tillsammans med Hanna, Lina och Alex. Jag suckade och vände blicken mot vår mentor som började dela ut piggelin till oss.

När vi ätit upp våra glassar och småpratat samlades alla klasser från årskurs sju till nio innanför entrédörren. Vi ställde oss i ett långt led med sjuorna först och niorna sist. Sedan gick vi ut genom dörren och började tåga mot den lilla scenen mitt på skolgården.

Först sjöng alla sjuor en låt, sedan åttorna och sist niorna. Jag hade tränat på låten en del och jag tyckte jag kunde den rätt bra, nästa hela utantill. Det var bara sista versen som jag blandade ihop vissa ord. När vi var färdig fick ta emot många applåder och rektorn kom upp på scenen.
"Tack så mycket för er fina sång" sa hon och log mot oss. "Nu ska vi tacka dessa fina nior för tre fantastiska år här på skolan och önska er lycka till i framtiden!"
Än en gång började föräldrarna tjoa och applådera.
"Nu sjunger vi nationalsången tillsammans innan det blir SOMMARLOV!" ropade rektorn och vi började sjunga medan musikfröken spelade piano till.

Vi gick ner från scenen när vi sjungit färdigt. Jag försökte leta efter Hanna och Lina i folkvimlet men hittade de inte. Plötsligt var det någon som omfamnade mig bakifrån och jag skrek till. Jag vände mig om och Alexs ansikte täckte mitt synfält.
"Blev du rädd?" frågade han och skrattade lätt.
"Nejdå" skrattade jag som svar.
Vi stod tyst en stund framför varandra.
"Det är synd att vi inte går i samma skola sedan" sa Alex och drog med fingrarna genom mitt hår.
"Mm" svarade jag och lutade mitt huvud mot hans.
Våra läppar var bara några millimeter ifrån varandras när en kille plötsligt ropade Alex namn och vi ryckte till och drog ifrån. Vi snurrade runt och fick se Danne från klassen.
"Kommer du eller?" muttrade han.
"Ja, jag kommer" svarade Alex och vinkade med handen åt Danne för att visa att han kunde gå i förväg.
"Jag kommer sakna dig, Kira" viskade Alex kramade mig.
"Jag kommer sakna dig med" svarade jag.
Jag lyfte mitt huvud och mötte Alexs blick.
"Gå till Danne nu" sa jag och log. "Han väntar på dig."
Alex svarade inte utan tittade allvarligt på mig.
"Vi ses" sa han och tog några steg bakåt.
"Hejdå" viskade jag och kände hur tårarna brände när Alex gick över skolgården åt hållet där Danne gått åt.
Jag blinkade snabbt bort tårarna och fortsatte mitt sökande efter Hanna och Lina. Jag hittade de snabbt och vi kramade varandra en lång stund.
"Vi måste ses mycket även fast vi kommer gå på olika skolor" sa Lina.
"Ja" svarade jag och Hanna i kör.
"Jag måste gå nu" sa Lina och pekade mot sin mamma och pappa som stod och vinkade åt henne att komma.
"Jag med" svarade jag som också fått syn på mamma och pappa. "Hejdå, kommer sakna er!"
Jag vände mig om och började gå mot mamma och pappa som kramade mig. Jag hatar när man säger hejdå.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Farväl är alltid sorgliga... Aja, men hoppas ni tyckte om kapitlet, det blev kanske inte ett jätteroligt, men i nästa åker Kira och hennes familj till Gotland!