Kan jag älska dig?

Kapitel 30

Jonte. Så många ord dök upp i mitt huvud men nu även frågor. Varför gjorde han såhär mot mig? Varför litade han inte på mig? Jag ville veta. Vad hade jag gjort? Och varför valde han Sophie framför alla andra? Just Sophie?!

När jag vaknade kände jag mig ovanligt pigg. Dock hade jag ingen aning varför. Jag klädde på mig en enkel ljusrosa t-shirt och en fluffig kofta utanpå. På benen hade jag ett par mörka jeans.

Första lektionen var svenska. Den gick snabbt och även resten av lektionerna fram till lunch. Det var fiskbullar vilket jag hatade. Alltså, fiskbullar?! Vad är det ens? Ihoppressade fiskrester?!

Jag gick iväg från matsalen för jag orkade inte känna med den där vidriga lukten. Jag sa att jag skulle på toa, vilket jag också behövde. Toalett fanns redan efter en korridor. Den var alltid ofräscha, förutom om man kanske gick på toa precis på morgonen. Jag undrade vad städerskorna höll på med.
På vägen tillbaka mötte jag personen. I korridoren. Där det inte fanns någon annan. Jag måste prata med honom. Måste.

"Jonte?" Jag grep tag i hans arm och han vände sig mot mig.
Han hade väl bara tänk gå förbi och ignorera mig. Men nu stirrade hans ögon på mina.
"Vad är det?" fnös han.
"Vi måste prata" svarade jag med en suck.
"Vi har inget att prata om."
"Jo Jonte, snälla!"
Han tittade länge på mig. Så länge att det skulle bli pinsamt om någon sett allt. Men ingen var här.
"Okej" sa Jonte tillslut. "Efter skolan vid bänken, bredvid cykelstället."
Jag nickade lätt vilket jag gissade Jonte inte såg eftersom han raskt gick iväg utan att ens ägna dig en blick åt mitt håll.

Efter skolan gick jag till bänken. Jonte satt redan där. Min fina, fina Jonte.
"Hej" sa jag och ställde mig framför honom.
Nu gällde det. Nu. Ingen tvekan. Nu händer det. Nu.

"Vi har inget att prata om, Kira" snäste Jonte.
Jag suckade. Varför snäste han från första början? Han kunde väl ta det lite lugnt, i alla fall? "Snälla säg vad jag har gjort!" bad jag.
"Varför?!" utropade Jonte. "Du vet ju!"
"Nej" svarade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Men Jonte ignorerade mitt svar och hoppade upp på moppen och körde iväg.

Han bara sket i mig. Körde iväg.
Lämnade mig här gråtandes och alldeles förvirrad. Han kunde väl åtminstone säga? Ägna mig några ord. Bara några. Då jag förstår. För nu fattar jag inte ett skit.

--------------------

Dagarna gick långsamt. Jag saknade Jonte. Enormt. Men jag var tvungen till att gå vidare. På torsdagen satt jag och Jolina på ett kafé i stan med varsin kopp varm choklad framför oss.

"Det är fest imorgon" sa Jolina. "Du borde gå."
Jag skakade på huvudet. Jag skulle bara få en massa flashbacks.
"Du måste gå vidare!" sa Jolina. "Kom igen, Emilia och Elma går säker också."
Skulle jag gå? Kanske kunde jag glömma Jonte? Gå vidare. Jag måste försöka. Försöka klara det.
"Okej" svarade jag men med en viss osäkerhet som virvlade runt i kroppen och gjorde mig skakig och otroligt nervös.

--------------------

(Fredag)

På fredagen träffades jag och Jolina för att göra oss iordning. Vi lockade varandras hår och sminkade oss fint. Kläderna hade vi redan på oss. Jag hade en ljusgrå vid klänning med ett par matchande ballerinaskor. Över klänningen hade jag tagit på mig en svart bolero. Vi småpratade glatt med varandra hela tiden för att jag inte skulle behöva tänka. Det skulle bara blir mycket jobbigare då.

I hallen drog jag på mig min skinnjacka och mina Johnny Bulls innan jag och Jolina gick till busshållplatsen.

När vi kommit fram var det som vanligt. Mycket människor, doft av rök, svett och alkohol. Jag visste inte riktigt varför, men jag var nervös. Klumpen låg i magen och jag stirrade oroligt omkring mig. Rädd för att se honom. Och henne.

Jag och Jolina mötte upp Emilia och Elma utanför huset och tillsammans gick vi in. Musiken dunkade och man fick skrika till varandra för att överrösta musiken.

På dansgolvet var det fullt av folk men ändå drog Jolina med mig dit. Vi dansade skrattandes med varandra innan jag fick syn på honom. Varför var han här? Måste han förstöra allt? Jag kikade lite åt hans tills jag fick syn på Sophie också. Då slog jag bort blicken och kände hur tårarna försökte tränga fram. Men jag blinkade hårt. Jag skulle inte gråta. Jag har släppt honom. Jag ska gå vidare.
Jolina hade sett vad jag kollat på och hon lade lugnande sin hand på min axeln. Vad skulle jag gjort utan Jolina, egentligen? Jag behöver inte Jonte, bara jag har Jolina. Men hur jag än försökte få in det i min hjärna gick det inte. Jag älskade Jonte. Det var bara så.

"Vill du ha lite vatten?" Jolina såg min flackande blick och jag nickade tacksamt.
Jonte och Sophie hade just börjat dansa tillsammans. Men jag skulle inte bry mig. Nej. Jag har släppt honom. Jag ska gå vidare.

I köket var det trång. Folk trängdes runt bordet med alkoholen men jag kände mig redan snurrig fast jag inte druckit något alls. Så jag trängde mig förbi folkmassan med Jolina i hälarna och ryckte åt mig en plastmugg i farten. Jag fyllde den med vatten från kranen och klunkade genast i mig den svala, härliga vätskan.

Precis när jag fyll muggen för fjärde gången var det någon som puttade till mig och vattnet skvalpade över. På henne. Sophie stirrade på mig med svarta, ursinniga ögon.
"Kan du inte hålla i din mugg eller?" fnös hon.
"Det var ju du som gick in i mig" protesterade jag.
"Inte alls. Hade Jonte varit här hade han hållit med mig, det vet du." Sophie flinade elakt och jag ville bara smälla till henne. Så hon trillade ihop på golvet och förhoppningsvis bröt alla benen i hela kroppen. Men det skulle bli allt för många konsekvenser.

Jag ignorerade bara Sophie, drack upp vattnet och gick efter Jolina. Vi letade upp Emilia och Elma som stod och snackade med några killar. De höll i varsin ölburk och Jolina tog Emilias och drack några klunkar. Elma räckte sin till min men jag skakade på huvudet. Jag kände mig fortfarande snurrig och lite lätt illamående. Jag kände mig full även fast jag fortfarande inte fått i mig en droppe alkohol och var helt nykter.

Festen fortsatte och jag försökte släppa Jonte och Sophie. Jag var här för att ha roligt. För att kunna släppa de ett tag men istället blev det bara jobbigare och jag fick fler och fler flachbacks. "Vart ska du?" frågade jag. "Varför skulle du bry dig om det?" fnös Jonte och jag hoppade till utav hans snäsiga röst. "Vad gör du och den där Sophie egentligen?" frågade jag utan att svara på Jontes fråga. "Varför skulle du bry dig?" snäste Jonte igen.

Scenen rullade runt om och om igen i huvudet men jag tryckte bort det. Nu blev jag nästan arg - jag kunde inte släppa Jonte. Varför var han inte bara ruskigt ful med prickigt ansikte, stinkande fötter eller elefantöron? Eller en riktigt jävla fuckboy så jag kunde släppa honom?

Efter några timmar hade jag fortfarande inte fått i mig någon alkohol. De flesta snurrade runt och var uppspelta medan vissa till och med knappt kunde stå på sina ben bara sluddrade obegripliga ord. Jag hade sett Jonte och Sophie dansa flera gånger men just nu syntes de inte till på dansgolvet. Jonte hade varit Sophies svans hela kvällen och det var han väl förmodligen nu också. Så jag drog upp Jolina och dansgolvet. Hon fnittrade och gick med några klumpiga steg efter mig. Full var hon direkt inte men påverkad av alkoholen, märkte man ju.

Vi dansade några minuter till en kille bjöd upp Jolina. Hon kollade en frågande blick på mig men jag nickade bara lätt. Jag klarade mig ju. Ingen barnunge var. Eller? Var man det om man inte kunde släpps en person? Ens om han var den snyggaste och underbaraste människan på hela jorden? Irriterat ställde jag mig åt sidan i rummet. Jag kunde verkligen inte tänka på något annan.
Plötsligt fick jag syn på Sophie. Hon gick tillsammans med en kille, någon som inte var Jonte.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Snart 4k, helt sjukt ju!!! Tack så himla mycket!!!

Nu får ni kommentera vad ni tycker om boken och vad ni tror ska hända!

Trevlig midsommar :))