Kan jag älska dig?

Kapitel 23

Jag klev av bussen vid polishuset och skyndande sprang jag in. Jag kom in ett rum med gråa väggar och golv och framför mig fanns receptionen. Bakom glaset stod en kvinna i trettioårsåldern och log mot mig. Hon hade brun kort hår som slutade precis över namnskylten, som satt fast i hennes skjorta, där jag kunde läsa att hon hette Anette. Det var helt tomt i rummet så jag struntade i att ta en nummerlapp utan gick bara fram till henne.

"Hej!" sa hon. "Vad vill du ha hjälp med? Har du tappat bort dina föräldrar?"
"Nej, men jag skulle vilja anmäla en misshandel" sa jag rakt på sak.
"Jaha, men är du själv här?" frågade Anette en aning förvånat och såg sig om i rummet som om hon trodde att jag hade osynliga föräldrar eller något liknande.
"Japp" sa jag.
"Aha, okej..." svarade Anette. "Men du kan få prata med Pia, hon tar emot anmälningar. Jag ska hämta henne, du kan vänta här."
Jag slog mig ner i den lilla soffan medan Anette försvann in bakom en dörr.

Anettes perspektiv

Jag hittade Pia i fikarummet.
"Hej Pia" sa jag och gick fram till henne.
"Hej" svarade hon med ett leende.
"Vi har en yngre flicka här" berättade jag. "Hon är väl runt elva år kanske."
"Jaha" svarade Pia.
"Hon vill göra en anmälan, om en misshandel" fortsatte jag. "Men hon är ensam här. Det kanske är bäst att du prata med henne så hon får berätta vad hon varit med om."
Pia nickade och tillsammans gick vi tillbaka i korridoren till tjejen som satt i soffan och väntade.

Hedvigs perspektiv

Det gick inte så många minuter innan Anette kom tillbaka med en rödhårig polis. Hennes hår var lockigt och gick långt ner på ryggen. Jag reste mig och den rödhåriga polisen kom fram till mig medan Anette ställde sig bakom disken igen.

"Hej, jag är Pia" hälsade polisen och räckte fram handen.
"Hedvig" svarade jag och tog hennes hand.
"Kom, så ska du få berätta din berättelse" sa Pia och jag följde efter henne in i korridoren bakom dörren Anette försvunnit bakom innan.

Pia stannade vi en dörr och öppnade den. Hon höll upp dörren och jag slog mig ner på en stol framför ett skrivbord. Jämte mig fanns ännu en stol. Pia stängde dörren och satte sig på en skrivbordsstol bakom skrivbordet, mitt emot mig.

"Så" sa hon och log. "Nu kan du berätta för mig."
Jag nickade lätt, tog ett djupt andetag och berättade sedan hela berättelsen. Om när jag såg Jonte ligga avsvimmad på golvet och det Kira berättat för mig om Alex igår.

Pia avbröt inte en enda gång. Men när jag berättat allt frågade hon:
"Hur gammal är du?"
"Tio" svarade jag och undrade varför hon ställde den frågan.
Pia nickade och såg en aning förvånad ut.
"Varför undrar du?" frågade jag och drog med handen genom mitt hår.
"Du, du verkar bara så ordentlig" sa Pia med ett leende.
Jag hade ingen aning om var jag skulle svara, så jag log bara.

"Jag och mina kollegor får prata om det här, om vi kan göra något" sa Pia. "Vi har inte så mycket att göra just nu så du får hålla tummarna." Pia log. "Men jag har en fråga - hur visste Kira att det var Alex som slagit ner Jonte?"
"Alex hade erkänt, Kira pratade med honom" svarade jag.
"Men, varför är du här?" undrade Pia då. "Och inte Kira och Jonte?"
"Just det" sa jag. "Det har jag glömt berätta. Kira, Jonte och Alex hade gjort någon deal. Alex skulle lämna dom ifred om Kira och Jonte inte gick till polisen."
"Varför då?" frågade Pia.
"Ingen aning" svarade jag. "Jag känner inte Alex, men vem vill att polisen ska bli inkopplad om man gjort något olagligt?"

Pia nickade. "Okej, tack för allt, Hedvig" sa hon och log. "Jag och mina kollegor får som sagt se vad vi kan göra, men vi skulle behöva dina föräldrars uppgifter. Varför är de inte med och kan du deras mobilnummer och sådant?"
Jag berättade att mamma och pappa inte visste något eftersom Jonte inte ville berätta, och sedan läste jag upp namn, telefonnummer, mailadress med mera som jag hade i mobilen. Men när vi kom till personnummer kunde jag bara de sex första siffrorna men Pia kunde tydligen söka upp resten det på hennes dator.

När jag var färdig följde Pia med mig ut till receptionen.
"Så" sa hon med ett leende. "Du ska veta, Hedvig, du är jättemodig som har åkt hit alldeles själv. Jättebra gjort."
"Tack" sa jag och log tillbaka.
"Ha det så bra, hejdå!"
"Hejdå!" svarade jag och gick ut genom dörren.
Det här hade ju gått bra.

Jontes perspektiv

Nu var det bara tre dagar tills Kira skulle åka hem. Jag kunde börja gråta bara jag tänkte på det. Att hon skulle åka. Lämna mig. Jag behövde henne. Här. Nära.

Nu har det gått tre dagar sedan jag blev nedslagen av Alex. Blåmärket är inte riktigt lika ömt, men det kommer säkert vara kvar en vecka i alla fall. Jag har lyckats dölja det för mamma och pappa. Jag hade sagt att jag har ont i magen och huvudet och legat i sängen för det mesta. De har som tur är inte upptäck bulan, på bakhuvudet. Jag valde inte att säga som Kira föreslog, att jag har slagit i huvudet i väggen. De skulle bara bli misstänksamma för så klumpig brukar jag inte vara, så jag slår i huvudet i väggen!

"Jonathan, kan du komma hit ett slag?" Mammas röst ekade genom huset och jag undrade genast vad det eftersom hon sa "Jonathan".
"Okej" ropade jag till svar och skyndade ner för trappan och stannade i vardagsrummet där mamma och pappa satt i soffan med datorn i knäet.
"Vad är det här?" frågade pappa och pekade på skärmen. "Vi har fått mail från polisen."
Det högg till i magen. Polisen? Vi brukar inte få mail av polisen, direkt.
Jag lutade mig närmare datorn och granskade skärmen.
"Ingen aning" svarade jag. För jag visste verkligen inte.

"Hej! Vi ska vara stolta över er dotter, hon är en riktig modig tioåring. Eftersom vi inte har särskilt mycket att göra här på polisstationen har bestämt oss att ta tag i det Hedvig meddelade. Vi önskar att ni kommer till polishuset för förhör så snabbt som möjligt. Med vänliga hälsningar Pia, polis i Visby." Mamma läste mailet från skärmen. "Har Hedvig varit hos polisen?"
Jag ryckte på axlarna men fick en klump i magen. Hade Hedvig skvallrat om Alex? Hade hon gått till polisen?
"Hedvig, kan du komma ner en liten stund?" ropade pappa.
"Okej" svarade Hedvig från övervåningen.

Hedvig steg hördes i trappan och strax efter stod hon bredvid mig.
"Vad är det?" frågade hon.
"Vi har fått ett mail, från polisen" svarade mamma. "Och..."
"Jaha, vad bra!" utropade Hedvig glatt.
Mamma och pappa kollade på varandra med en undrande blick medan Hedvig började sig fram och läste mailet på datorn.
"Yes, yeeey!" ropade Hedvig och började dansa någon sorts segerdans.
Jag rynkade på näsan och kollade på henne. Vad håller hon på med? Vad gör min syster?

"Eeh Hedvig, vad håller du på med?" sa jag.
"Dansar, ser du väl?" svarade Hedvig.
Jag suckade irriterat. Hon är inte trögfattad, Hedvig är väldigt smart och klok - det vet jag. Men jag blir bara så irriterad när hon driver med mig.
"Jag ser att du dansat men varför?" frågade jag och bet ihop för att inte skrika ut min irritation.
"För vi har fått ett mail" sa Hedvig och fortsatte med sin underliga dans.
Då kunde jag inte behärska mig längre. "Hedvig skärp dig" fräste jag. "Du vill bara jävlas och retas!"
"Okej, okej." Hedvig lugnade sig och ställde sig bredvid mig.
"Har du varit hos polisen, Hedvig?" sa pappa och kollade undrande på henne.
Hedvig nickade. Jag kollade undrande på henne men hon ignorerade min blick. Hon får inte ha anmält misshandeln. Hon får inte berätta för mamma och pappa.