Kan jag älska dig?

Kapitel 5

När jag vaknade visste jag först inte vart jag var. Jag kollade runt i rummet och började sakta minnas. Jag suckade och sträckte mig efter mobilen. 09:47. Något sms från Lina och Hanna men inget från Alex. Hade han verkligen redan glömt mig? Flera tjejer blir överlycklig och tjuter bara över att Alex pratar och snackar med de, så han har lätt att skaffa tjejer.

Fundersamt tittade jag på Alex namn som stod på skärmen. Skulle jag ringa honom? Så han fick förklara sig? Han brukade aldrig sova länge. Tveksamt tryckte jag på "ring" och lade snabbt mobilen mot örat. Flera signaler gick fram och telefonsvararen gick på. Snabbt klickade jag bort. Struntade han i att svara nu också? Struntade han i mig?

Jag hoppade till när mobilen i min hand vibrerade till. Hoppfullt tittade jag på den ifall det var Alex som ringde eller skickade ett sms, men det var ett sms från Jolina. Vi hade bytt nummer igår kväll innan jag sprungit tillbaka till Helén och Bengt.
"God morgon :) Har du lust att hitta på något?"
"Gärna!" svarade jag med ett leende på läpparna. "Vart ses vi?"
"Kom till mig när du är färdig :)"
"Okej, ska bara äta frukost :)"
Snabbt drog jag av mig pyjamasen och hoppade i ett par jeansshorts och ett vitt spetslinne. Jag rusade ner för trappan till mamma och pappa som satt vid det runda bordet började över var sin tidning.
"Godmorgon gumman!" sa mamma med ett leende.
"Sovit gott?" frågade pappa.
"Mm" nickade jag och började smöra en smörgås. "Har ni varit och handlat?"
"Ja" svarade pappa. "Det finns en affär som inte är särskilt långt bort."

När jag ätit klart borstade jag tänderna och mitt hår. Sedan drog jag fram cykeln ur ett förråd. Pappa hade vetat släpa med sig cyklarna från Oskarshamn och nu tyckte jag det var jättebra. Jag trampade iväg och det tog bara någon minut innan jag bromsade in framför Jolinas stuga och tryckte på ringklockan som satt jämte dörren. Dörren öppnades och en ganska ung kvinna tittade ut. Hennes hår var samma färg som Jolinas och de hade samma ansiktsdrag.
"Hej" sa hon glatt. "Du måste vara Kira!"
Jag nickade.
"Jag heter Katrin, är Jolinas mamma" förklarade hon.
Hon ropade på Jolina som kom fram och gav mig en kram. Hon doftade någon blandning av grapefrukt och blommor. På sig hade hon en somrig ljusblå klänning och hennes ögon tindrade.
"Kom in, så får du se hur jag bor" sa Jolina leendes.
"Gärna" svarade jag och tog ett steg in i den breda hallen.
Jolina visade runt mig i huset innan vi slog oss ner i hängmattan i trädgården med var sin piggelin. Solen lyste trevligt och det blev varmt.
"Gud vad skönt det är med sommar" sa Jolina och tittade på mig.
"Mm" svarade jag och slickade på glassen.
"Har den där Alex svarat förresten?" frågade hon.
"Nej, jag ringde honom men han svarade inte, han brukar alltid göra det" sa jag.
Jolina nickade, lutade huvudet bakåt och tittade upp i himlen.
"Vill du bada?" frågade hon plötsligt och log mot mig.
"Ja, gud vad roligt!" utropade jag och skrattade. "Jag har inte badat på jättelänge!"
"Kom!"
Jolina sprang in i huset och kom tillbaka med en badkasse. Hon hämtade hennes svarta damcykel och tillsammans cyklade vi hem till mig för att hämta badkläder.

När vi kom fram visade jag först runt Jolina inomhus innan jag rotade runt i min resväska för att hitta en bikini. Jag måste packa upp min väska sen, tänkte jag och stoppade ner bikinin, solglasögon och en handduk i bakväskan.

Stranden var jättefin, det var lite klippor men vattnet var inte alls särskilt kallt. Det var klarblått och bara några enstaka vågor rullade in på stranden. Jag och Jolina badade jättelänge och snackade hela tiden. Vi lärde känna varandra.
"Men, vem brukar du hänga med här då?" frågade jag när vi sakta gick upp ur vattnet för att torka oss.
Jolina var tyst. Jag visste inte om jag sagt något konstigt.
"Alltså..." började hon. "Jag flyttade ju hit när jag skulle börja sjuan och jag fick kompisar och sånt, men i slutet av nian tyckte jag att de började bete sig konstigt mot mig. Men... eller, nu har de flyttat för deras föräldrar hade typ fått jobb någon stans och de ville gå något gymnasium där... Så de har flyttat till fastlandet. Så, ja... jag känner typ inget här längre."
"Jaha" sa jag dumt. "Vad tråkigt." Jag letade förbrilt efter något att säga. Jolina tittade ner i marken och tvinnade en hårslinga runt några fingrar.
"Men nu har vi varandra" sa jag och tittade försiktigt på Jolina för att se hur hon reagerade.
Men jag behövde inte vara orolig för hennes ansikte sprack upp i ett leende och hon av mig en kram innan vi slog oss ned på våra handdukar och blickade ut mot havet.