Kan jag älska dig?

Kapitel 7

Jag vaknade av att min mobil ringde. Jag tittade på klockan och såg att den var 10:30. Halv elva! Genast blev jag klarvaken och tryckte mobilen mot örat.
"Hej det är Jolina!"
"Hej" svarade jag.
"Sover du?"
"Inte nu längre" skrattade jag till svar.
"Oj" förlåt, väckte jag dig?"
"Ja, men det är verkligen ingen fara, jag behövde ändå gå upp. Men det hände så mycket igår kväll... jag vill inte ens tänka på det!"
"Jaha, det låter allvarligt" fnissade Jolina.
"Det är det också!" svarade jag. "Kan vi ses?"
"Mm" sa Jolina. "Ska jag komma förbi?"
"Aa, kom om femton minuter."
"Bra, hejdå."
"Hejdå."
Jag klickade bort samtalet och såg att Alex hade ringt mig sju gånger. Sju gånger! Om han inte svarat när jag ringt honom behöver jag väl inte svara när han ringer? Han hade skickat massor av sms också men jag klickade bara bort de.
Jag tog på mig min rosa adidas tröja och ett par ljusa jeansshorts. Nere i köket hittade jag en lapp från mamma och pappa och på stod: "Vi är på en promenad med Helén och Bengt, lås om du går, kram mamma & pappa"

När Jolina ringde på stod jag i badrummet och borstade håret. Jag gick och öppnade och släppte in henne. Sedan hoppade jag i mina adidasskor och satte solglasögonen i håret.
Vi slog oss ner i hammocken i trädgården och jag började berätta vad som hänt. Allt från Alex konstiga sms till Jontes varma leende.
"Så du har en crusch på Jonte nu då?" frågade Jolina med ett retsamt leende när jag var färdig.
"Inte en crusch men..." sa jag.
"Jo, erkänn!" fnissade Jolina.
"Vet du ens vem han är?" frågade jag.
"Självklart" svarade Jolina. "Han gick i min parallellklass i nian."
"Så han är lika gammal som oss?" undrade jag.
Jolina nickade.
Just då kom mamma och pappa tillbaka.
"Tjena tjejer!" ropade pappa.
"Hej" svarade Jolina artigt.
"Skulle ni kunna vara så söta och gå och handla åt de stackars föräldrarna?" sa pappa och jämrade sig. "Det behövs mjölk till lunchen."
Jag tittade på Jolina och hon nickade.
"Okej då" svarade jag och vi reste oss.
"Vet ni vart närmaste affären är då?" frågade mamma och gav mig en femtiolapp.
"Jolina vet" svarade jag och nickade mot Jolina.
"Bra, låt det inte ta för lång tid bara!" sa mamma.
"Nejdå" svarade jag och Jolina i kör och jag körde ut min cykel ur förrådet.
"Jag har inte cykeln med mig" sa Jolina.
"Äsch, hoppa upp här" sa jag och pekade på pakethållaren.

Håret fladdrade i vinden och Jolina fick ropade hur vi skulle åka för att överrösta blåsten. Det tog inte alls lång tid att cykla till mataffären. Jag parkerade cykeln i cykelstället och jag och Jolina gick in i affären och letade upp mjölken. Det tog inte lång tid och det var heller ingen kö till kassan.

När vi kom ut ur affären upptäckte jag att Jonte stod lutade mot väggen och grejade med sin mobil. Han såg lika snygg ut som jag mindes honom.
"Där!" viskade jag upphetsat till Jolina och pekas lite diskret åt Jontes håll.
"Just det, där är han ju!" fnissade Jolina. "Jon..."
Mer hann hon inte säga innan jag tryckt min hand mot hennes mun.
"Tyst med dig!" väste jag.
Jolina bara fnissade mot mig. "Okej, okej" sa hon och höll upp händerna i luften som hon menade 'Jag ska inte göra något'.
Jag och Jolina började gå mot cykelstället och jag sneglade mot Jonte för att se om han kände igen mig. När jag trodde att jag klarat mig utan han sett mig hörde jag hans fina röst:
"Hej Kira!"
Jag vände mig om och log mot honom. Först såg han lite nervös ut, men sedan gnistrade hans blå ögon mot mig och läpparna sprack upp i ett leende.
"Hej!" svarade jag glatt och det pirrade i min mage. "Det här är Jolina, ja, du känner kanske igen henne."
"Hej" hälsade Jolina.
"Hur går det med den där killen?" frågade Jonte mig och jag tittade på Jolina för att få hjälp med att säga något.
Men Jolina sa något som jag inte trott hon skulle säga.
"Äsch, hon skiter i honom nu" började hon. "Kira har gått vidare. Vissa killar får man bara skita i. Hoppas du inte är en sådan."
Jag kände hur mina kinder blev knallröda och jag vände bort blicka för att dölja det för Jonte.
"Men jag tror vi behöver cykla nu" sa Jolina för att rädda upp situationen. "Kiras mamma och pappa behöver mjölk!"
Hon pekade på påsen som hängde runt min handled.
"Hejdå" sa jag med ett litet leende och vände hastigt ansiktet mot Jonte innan jag fortsatte kolla på cykeln och lotsades greja med något på cykelsadeln.
"Hejdå!" ropade Jonte.
Snabbt drog jag fram cykeln och hoppade på. Jolina satte sig på pakethållaren och jag började trampa iväg. När vi var utom synhåll av Jonte vände jag mig om och  tittade på Jolina.
"Varför sa du sådär?" frågade jag.
Jolina log retsamt.
"Du kan ju inte tjata om en kille som beter sig konstigt men en kille du har en crusch på honom fattar du väl!" sa hon.
Jag skakade bara på huvudet åt Jolina och fortsatte cykla hemåt.
"Ska vi bada?" frågade Jolina.
"Okej!" svarade jag.

Jontes perspektiv

Jag stirrade på mobilskärmen. Klockan var 11:13 och Emil skulle kommit för tre minuter sedan. Rastlöst skrollade jag igenom instagramflödet och funderade på vad Kira hette. Jag hade ingen aning om vad hon hette i efternamn. Jag började söka på "Kira" och det gav inte särskilt många träffar, det är ju direkt inte det vanligaste namnet! Jag kollade på profilerna och tillslut hittade jag en bild där jag genast kände igen Kira. Bilden var dock bakifrån men jag såg att det var hon. Jag visste inte om jag skulle våga fråga om jag fick följa henne, men tillslut tryckte jag ändå på "Följ". "Förfrågning skickad" stod det och jag suckade. Hon kanske bara tyckte att jag var löjlig och förresten pratade hon ju om någon kille där hon bor som hon tycker om.

Jag tittade upp från skärmen och till min förvåning såg jag Kira och en tjej som jag tappat namnet på gå tvärs över parkeringen.
"Hej Kira!" ropade jag, glad över att se henne.
Kira vände blicken mot mig och stannade. Nervös kollade jag mot dom. Hon kanske inte vill att jag pratade med henne när hon är med någon? Hon kanske inte vill att jag pratar med henne över huvud taget? Men hon log och genast blev jag lugn, men fjärilarna fortsatte bråka i magen. Bara det där leendet skulle kunna göra att jag kanske göra många saker. Sa hon "Hoppa ner för berget!" skulle jag säker göra det.
"Hej!" svarade Kira. "Det här är Jolina, ja, du kanske känner igen henne."
Just det, Jolina hette hon.
"Hej" sa Jolina till mig och jag nickade lite lätt som svar.
Jag letade efter något att säga, och sa det allra första som jag kom att tänka på, vilket kanske inte var så bra med tank på hur ledsen Kira varit igår.
"Hur går det med den där killen?" frågade jag.
Kira tittade på Jolina och Jolina sa:
"Äsch, hon skiter i honom nu. Kira har gått vidare. Vissa killar får man bara skita i. Hoppas du inte är sådan."
Mina kinder hettade till men jag hoppades att det inte syntes för vi stod ganska långt ifrån varandra. Kira vände bort blicken och jag hoppades innerligt att det inte var för hon blev ledsen, det var inte så jag menat när jag tog upp ämnet.
"Men jag tror vi behöver cykla nu, Kiras mamma och pappa behöver mjölk, fortsatte Jolina och pekade på påsen som hängde runt Kiras handled.
"Hejdå" sa Kira hastigt men jag kunde se ett litet leende på hennes läppar.
"Hejdå" svarade jag innan Kira och Jolina försvann iväg på en cykel som tydligen var Kiras.

Jag tittade efter de och hoppade verkligen att Kira inte blivit ledsen. Jag sköt bort tanken och började istället tänka på det Jolina sagt. "Kira har gått vidare. Vissa killar får man bara skita i." Ett litet hopp tändes i mig. Kanske, kanske kunde Kira någon gång förstå att jag gillade henne?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vad tror ni? Kommer Kira förstå att Jonte tycker om henne? Ja eller nej? Rösta och kommentera gärna :))
Kraaam<33