Kan jag älska dig?

Kapitel 4

Jag hade samma outfit på mig som jag hade på skolavslutningen plus en liten handväska när jag gick tillsammans med mamma och pappa mot Helén och Bengts stuga. Den låg bara några hundra meter ifrån våran. Eller, det är ju inte vår stuga, vi hyr ju den bara.

Helén och Bengt välkomnade oss trevligt och jag var tvungen att vara trevlig tillbaka, när jag egentligen hade velat sura. Jag hoppades verkligen inte jag skulle behöva tillbringa halva sommaren tillsammans med dom.
"Är ni hungriga?" frågade Bengt. "Vi tänkte att vi skulle grilla, men hur dags vill ni äta?"
"Ja, vi behövdes ju inte äta en på en timme i alla fall" svarade mamma och kollade på pappa. "Vi åt någon macka när vi kom fram."
"Okej, vill ni gå med på en lite promenad då?" föreslog Helén.
"Gärna" svarade pappa.
"Du med, Kira?" frågade Bengt och såg på mig med sina gröna ögon.
" Nej, jag stannar nog här" svarade jag utan att möta hans blick.
"Okej, här finns en nyckel ifall du behöver låsa stugan om du går iväg" sa Bengt och lyfte på en blomkruka.
Jag nickade som svar och de fyra personerna gick ut från tomten och bort på vägen.

Jag suckade. Vad skulle jag göra nu? Knappast stanna kvar här i alla fall. Jag gick fram till blomkrukan när mamma, pappa, Helén och Bengt var utom synhåll och plockade fram nyckeln. Jag stängde dörren och låste, stoppade nyckeln i handväskan. Jag gick ut från tomten, vart skulle jag ens gå? Jag började gå in mot centrum. Jag tog fram min mobil, svarade på Hannas sms och gick in på min och Alex konversation. Men han hade fortfarande inte svarat. Jag suckade tyst och skymtade en bänk framför mig. Där kan jag sätta mig, täckte jag och skrollade snabbt igenom mitt instagramflöde. Först när jag kommit så nära så jag inte kunde vända utan att det såg konstigt ut, upptäckte jag att det redan satt en tjej på bänken. Jag stannade och tvekade vid bänken, jag var inte den socialaste människan precis. Tjejen vände på huvudet och log mot mig.
"Du får sätta dig" sa hon.
Jag log tillbaka och slog mig ned jämte henne.
"Bor du här, i Visby?" frågade hon.
"Nej, jag bor i Oskarshamn, på fastlandet" svarade jag. "Du?"
"Aa, jag bor här" sa hon. "Har du stuga här då?"
"Nej" svarade jag. "Men mina föräldrar hyr en av några."
Det blev tyst. Inte jobbigt tyst men ändå inte trivsamt. Jag granskade tyst tjejen som satt jämte mig. Hon såg ut att vara i min ålder, hon hade brunt långt hår och bruna ögon. På sig hade hon en lila spetstopp och en ganska kort jeanskjol.
"Hur gammal är du? frågade jag."
"Sexton, jag ska börja första året på gymnasiet" svarade hon.
Jag nickade.
"Samma här" sa jag.
Hon log ett vänligt leende mot mig.
"Och ditt namn är?"
"Kira."
"Vad fint! Själv heter jag Jolina."
"Det är ju också fint" svarade jag.
"Mm" nickade Jolina. "Tack, men jag gillar lite mer ovanliga namn, jag tycker de är fina."
Jag nickade.
"Vart bor du?" frågade jag.
"Jag kan visa" svarade Jolina glatt och reste sig upp från bänken.
Hon började gå mot hållet där vår stuga var och jag följde efter. Vi småpratade när vi gick, om vår familj och gymnasiet till exempel. Jag fick reda på att hon skulle gå samhäll, precis som jag. (Jolina på bilden där uppe)

Jolina stannade bara två hus ifrån Helén och Bengts stuga.
"Här bor jag!" sa hon och jag följde efter henne in på tomten,
De bodde i ett ganska stort och vitt hus. Men det var bara en våning.
"Är dina föräldrar hemma?" undrade jag.
"Nej, de är bortbjudna till några kompisar. Var är dina?"
"De är också bortbjudna, eller, egentligen jag också" sa jag och skrattade lite.
Jolina skrattade också och vi slog oss ner på två solstolar som stod på altanen.
"Men de gick på en promenad" fortsatte jag. "Och jag kände inte för att följa med."
"Är du ledsen för något?" frågade Jolina och lade huvudet på se.
"Nej... eller jo, det kanske jag är" sa jag dröjande.
"Vad har hänt?"
Jag visste inte om jag skulle berätta för Jolina, vi hade ju inte känner varandra särskilt länge. Men ändå kändes hon så snäll och trevligt.
"Alltså, du behöver såklart inte berätta" sa Jolina snabbt när jag inte svarat på några sekunder.
"Jo..." började jag. "Jag och mina två kompisar skulle göra massor på sommarlovet, vi hade planerat många olika aktiviteter för vi ska inte gå samma linje på gymnasiet efter sommarlovet. Men så bestämde mamma och pappa plötsligt att vi skulle åka hit och så blir ju inget av. Plus att jag var påväg att bli tillsammans med klassen populäraste och snyggaste kille men det blir ju inte heller av. Vi kommer heller inte gå samma linje, så ja, han går ju inte i min klass längre men aa..."
Jolina satt tyst en stund, nästan så länge att jag undrade om jag sagt något konstigt.
"Okej, jag förstår" mumlade hon tillslut.
"Sa jag något fel?" frågade jag försiktigt.
"Nej, verkligen inte" började Jolina. "Men det hände en liknande sak med mig. Jag tyckte om en kille, eller jag trodde att jag tyckte om en kille. Men sedan så bara han flyttade, hörde inte av sig eller gav ingen förklaring."
Jolina suckade tyst.
"Men det var i sjuan, så det var ett tag sedan" fortsatte hon. "Jag blev ju såklart helt förtvivlad, men jag började fråga mig själv 'Gillar jag en kille som bara skiter i mig?' Nej, det gör jag inte."
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vad förväntades att jag sa?
"Stackars dig" försökte jag.
Jolina satt tyst och stirrade ut i luften. Plötsligt ryckte hon på axlarna och skakade kroppen.
"Men jag har gått vidare" sa hon och log.

Vi pratade jättelänge, jag glömde helt bort tiden. Klockan var redan åtta när jag berättade hur nära Helén och Bengt bodde och skyndade dit. Som tur var hade de precis kommit tillbaka och Bengt hade började grilla köttet som vi skulle äta.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ny vän? Ganska kort kapitel men nästa blir längre och det händer lite mer saker! Hoppas ni gillar boken :)