Kan jag älska dig?

Kapitel 26

"Va...?" mumlade jag trött. "Vad sa du?"
"Stugan är till salu" sa mamma ingen.
"Vilken stuga...? DEN HÄR STUGAN?!" Genast blev jag klarvaken och satte mig upp i sängen. "ÄR DEN HÄR STUGAN TILL SALU?!"
"Ta det lugnt" viskade mamma. "Men ja, den är till salu. Ulrika och Markus har bestämt sig för att köpa den där andra stuga som de har kollat på och de kan inte ha två, de hinner inte med det."
"Men då måste vi ju köpa den!" sa jag upphetsat.
"Men vi kan inte ha både lägenheten i Oskarshamn och stugan här" sa mamma.
"Sälj lägenheten - vi kan bo här, det är ju ett perfekt hus! Jag saknar ingenting där hemma i Oskarshamn. Jolina och Jonte finns här. Här, här där jag vill vara." Jag kollade bedjande på mamma. "Snälla mamma. Vi får ju pengar när vi säljer lägenheten."
Mamma kollade länge på mig. "Jag och pappa får prata om det, vi saknar inte heller något i Oskarshamn."
Jag nickade.

--------------------

När jag vaknade nästa dag så skyndade jag mig ner för trappan. Jag hoppade i mina byxor jag fått av Jonte och en enkel vanlig t-shirt. Mamma och pappa stod och gjorde frukost.
"Har ni bestämt något?" frågade jag nyfiket.
"Vi flyttar förmodligen" sa mamma med ett leende. "Eftersom Ulrika och Markus har märkt att vi trivs så bra här så får vi liksom första tjing på att köpa huset eftersom vi har varit här i två månader nu."
"Och det vill vi" sa jag.
"Ja, det vill vi" sa pappa och började duka fram frukosten.
"Tack, ni är verkligen bäst!" utropade jag och några tårar föll från min kind. Av lycka. Av glädje. Av att jag skulle få stanna. Här.

--------------------

Både Jolina och Jonte började gråta när jag berättade att vi skulle flytta. Och jag skulle förmodligen börja i samma klass som Jolina eftersom vi både skulle gå samhäll efter sommarlovet. Detta var verkligen det bästa som kunde hända. Vi skulle sälja lägenheten hemma och ta med sakerna och möblerna. Men en del fanns ju redan en del här, så vi skulle bara ta med det vi behöver. Inga sängar till exempel.

Vi fick också reda på att Alex hade erkänt på förhöret, så det skulle bli en rättegång. Jag hade inte pratat med honom mer och jag brydde mig inte om Alex trodde att det var jag eller Jonte som hade polisanmält eller om det var någon annan, som det var. Jag ville bara inte ha något mer att göra med honom, hoppades att han skulle få ett ordentligt straff. Jag vet att han har slagit fler andra innan, men då var han under femton.

Det var ett par som var väldigt intresserade av vår lägenhet så de köpte den nästan med en gång. Vi packade våra saker vi ville ha med oss i flyttbilar som kördes till Gotland och sedan sålde vi sakerna vi inte ville ha eller behövde.

Den två närmsta veckorna hade vi fullt upp med att greja och sådant. Jag kom in på gymnasiet och Jolina blev överlycklig över att vi var i samma klass. Sakerna vi tagit med oss från flytten fick vi sålt ganska snabbt vilket var bra eftersom vi inte hade någonstans att förvara det i. För förrådet var fullt av andra saker - cyklar och trädgårdsredskap. Pappa hade bestämt sig för att bygga ett garage, det fanns en perfekt plats på trädgården för det.

Jag hade inte tänkt på misshandeln så mycket med några dagar innan skolan fick vi besked från polisen att domstolen hade bestämt att Alex straff skulle bli samhällstjänst i Oskarshamn. Polisen hade frågat om jag och Jonte ville prata med honom, men det ville vi verkligen inte. Jag ville inte ha något med honom att göra. Han hade misshandlat någon som jag älskar. Någon som jag gör allt för. Nu syns inte Jontes blåmärken längre, de blev gröngula ett tag innan de försvann. Vi försöker inte tänka på händelsen, bara försöka glömma det.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hej alla! :))

Här hade jag ju kunnat avsluta denna berättelse, men nej - det blir fler kapitel!

Kommer förmodligen inte blir någon uppdatering i helgen eftersom jag ska på klassresa (jag är jättetaggad), men jag uppdaterar nästa vecka!

Tusen tack till 3k, ni är verkligen BÄST! Fortsätt gärna rösta och kommentera ;)

Kram<33