Kan jag älska dig?

Kapitel 8

Kiras perspektiv

Solen gick i moln och jag huttrade till. Jag drog handduken tätare om mig.
"Han är ju direkt inte ful" sa Jolina där hon satt på sin badhandduk.
"Vem?" frågade jag förvånat.
"Kom igen" sa Jolina och höjde på vänstra ögonbrynet.
"Jonte?"
"Ja, vem tror du?"
Jag ryckte på axlarna.
"Men han är din och inte min" sa Jolina med ett fniss.
"Vadå min?" sa jag och sparkade några sandkorn åt hennes håll.
"Du rodnade ju!" skrattade Jolina. "Kom igen, erkänn att du gillar honom?"
Jag satte näsan i vädret och kollade åt ett annat håll för att reta henne.
"Hallå?" fnissade Jolina. Hon sparkade sand åt mitt håll precis när jag vände mitt huvud mot henne och hela mitt hår blev sandigt.
"Jolina din idiot!" skrek jag och började sparka sand på henne.
Jolina skrattade så hon vek sig dubbel och började springa iväg ut i vattnet.
"Vänta du bara!" ropade jag och rusade efter henne.
Vi skvätte vatten på varandra tills vi inte orkade mer och gick tillbaka till stranden.
"Du har fortfarande i svarat" sa Jolina retsamt.
"Okej, jag ger mig" svarade jag och kramade ur vatten ur mitt hår. "Han är snygg men jag känner ju inte honom så mycket ännu."
"Hade du hört något mer från Alex då?"
"Nej, eller jag har ignorerat honom" svarade jag. "Inte svarat när han ring eller öppnat hans sms."
Jolina lade huvudet på sne, så som hon brukade göra när hon funderade.
"Han vill ju få tag på dig i alla fall" sa hon.
Jag nickade och kollade ut på barnen som lekte i vattenbrynet. De kastade lera och vatten på varandra och skrattade så mycket så jag inte kunde låta bli att le åt dom.
"Du kanske ska kolla vad han skrivit?"
Jag skakade på huvudet. Nej, det skulle jag inte! Inte när han har betett sig så konstigt.

--------------------

Dagarna gick och Gotland blev mindre och mindre farligt. Men så fort jag började tänka på Alex så blev jag sur och arg på mamma och pappa som släpat med mig hit. Stranden blev mitt favoritställe efter hammocken i trädgården. Det var ganska lite folk på stranden och jag gissade att många familjer kanske åker längre bort till finare stränder. I början av andra veckan här på Gotland var det fult och tråkigt väder. Jag och Jolina var med varandra nästan varje dag, och under de dagarna var vi mest i stan och shoppade eller tog en fika.

Men idag började det bli fint väder och Jolina var med sin mamma och pappa i stan och träffade några släktingar. Jag satt i min solstol på stranden och blundade. Jag hade faktiskt blivit mycket brunare under de här dagarna på Gotland.

Jag funderade på vad Alex, Lina och Hanna gjorde. Kanske var de och badade eller gjorde någon av utflykterna vi planerat. Plötsligt började jag tänka på om det varit någon som tvingat Alex att skriva det där till mig. Eller om han gjort det för att någon annan skulle gilla han. Någon kanske suttit bredvid honom och vridit sig av skratt åt vad jag svarat. Tänk om det är Lina eller Hanna. Då skulle jag aldrig förlåta dom!

Jag väckte ur mina tankar av en röst jag inte hört på ganska länge.
"Tjena!"
Jag tog av mig solglasögonen och tittade åt hållet ljudet kommit ifrån. Jonte. Jag blev alldeles glad och varm av att bara se honom.
"Hej" svarade jag med ett leende.
"Kan jag sitta här?" frågade han och viftade mig sin solstol han höll i handen.
"Självklart!" svarade jag och jag drog till mig min väska så han fick mer plats.
Jonte var brunare än mig och hans muskulösa armar fällde vant ut solstolen. Han slog sig ner och tog på sig sina solglasögon. "Du gillar att vara här va?" frågade Jonte och kollade på mig.
Jag nickade. "Har du sett mig här innan?" frågade jag med ett leende.
Han höjde ögonbrynen och kollade lurigt på mig. "Kanske" svarade han.
"Spionerar du på mig?" fnissade jag.
"Kanske" sa Jonte igen.
Jag skakade skrattade på huvudet och satte på mig mina solglasögon. I smyg sneglade jag på Jonte. Om jag lutade mig framåt mot honom skulle jag kunna kyssa honom, men det gjorde jag såklart inte.