Kan jag älska dig?

Kapitel 17

Alex perspektiv

Jag ledde upp cykeln på färjan och blickade ut mot havet. Kira... Den ända som är i mina tankar, dag som natt. Jag parkerade och låste cykeln på platsen på färjan som var avsedd för cyklar och funderade på var stugan som Kira och hennes familj hyrde låg. Och jag hoppades innerligt att hon var hemma så jag kunde prata med henne. För frågorna snurrade runt i mitt huvud och gjorde så jag inte kunde tänka vettigt.

Efter drygt tre timmar var färden med färjan avklarad och jag ledde av cykeln.
Jag hade igen aning om hur jag kunde bo på Gotland, jag hoppades att jag kunde sova hos Kira, tillsammans med henne. Det var så länge sedan vi pratade, snart två månader sedan. Hon slutade höra av sig till mig efter det där lyrics pranket och jag vet - det var dåligt. Men samtidigt höll jag och Danne på att avlida av skratt när vi läste hennes svar.

Jag cyklade runt någon timme och sökte efter Kiras familjs bil, för jag visste att de hade tagit med sig den eftersom den inte stod kvar på parkeringen utanför höghuset. För jag hade ingen aning om hur stugan såg ut som de hyrde.
Jag cyklade runt och plötligt såg jag deras silvriga BMW. Stugan - som i själva verket mest såg ut som ett hus - var fint. Jag sökte med blicken efter Kiras föräldrar, men jag såg de inte någon stans så jag hoppades att de inte var hemma.

Jag cyklade tillbaka några meter och parkerade cykeln vid vägkanten, bakom någon buske så det inte skulle synas. Äntligen, nu skulle jag få träffa Kira. Jag var så glad att jag höll på att spricka, men jag undrade hur hon skulle reagera när hon såg mig här, jag hoppades såklart att hon skulle bli glad. Nu när jag tjatat på pappa att få åka hit och betalt båtbiljetten själv och fått pengar för mat och hotell om jag inte skulle kunna bo hos Kira.

Min mage pirrade mer och mer ju närmare stugan jag kom. När jag stod vid ytterdörren lade jag öronen mot dörren och lyssnade. Inget ljud hördes, men eftersom de inte tagit med sig bilen kan de inte vara så långt borta. Jag tryckte fingret mot ringklockan och lyssnade spänt. Snart hörde jag snabba fotsteg.

Kiras perspektiv

Jag stannade upp i hallen när jag så hans ansikte. Det där nästan svarta håret låg prydligt på hans huvud och hans mörka ögon var de jag föll för och kunnat göra allt för. Men nu var det inte alls samma, jag ogillade Alex för hur han var mot andra - han var egoistiskt och ville att alla skulle göra och tänka precis som honom själv.
Men hur hade han kunnat ta sig hit? Hur hade han kunnat hitta mig? Jag hade inte gett ut någon adress!

Alex log sådär mot mig som jag älskade, vilket jag inte alls tycker om nu. Vi stod och stirrade på varande ett tag genom fönstret innan jag tog ett djupt andetag, gick fram till dörren, låste upp och öppnade.
Innan jag hade hunnit göra något mer hade Alex dragit in mig i en kram och jag stod stel som en pinne.
"Hej Kira!" utbrast han.
"Hej" mumlade jag tyst.
Jag ville inte vara här, jag ville vara i Jontes armar. Hos den jag älskar.
När Alex lättade på greppet tog jag ett steg tillbaka och granskade honom. Han log mot mig men fick inget leende tillbaka. Min mun var ett sträck.
"Vad jag har saknat dig" sa Alex och hans ögon tindrade.
Jag stirrade på honom, massor av frågor snurrade i huvudet. Helst av allt ville jag slänga igen dörren mitt framför näsan på honom, men det kunde jag inte göra - vi hade ju nästan varit tillsammans och jag var skyldig en förklaring varför jag ignorerar honom. Men hur skulle de förklaringen låta?

"Så, det är här du har tillbringat ditt sommarlov" sa Alex och såg sig runt.
Jag rynkade på näsan.
"Du hade ju kunnat komma hem, till Oskarshamn" fortsatte Alex och fäste blicken på mig. "Till mig. Varför kom du inte hem, och varför hör du inte av dig?"
Jag knep ihop ögonen. Tårarna trängde på vilket jag inte tyckte passade särskilt bra eftersom ilskan kokade i mig. Alex placerade sina händer under mina käkar och förde sina läppar mot mina. Han var stark och jag försökte dra undan men hans händer höll ett fast grepp om mig. När läpparna bara endast var några centimeter ifrån varandra lyckade jag komma ut ur Alex grepp och backade bak några steg.
"Kira, vad är det?" frågade han.
Ilskan växte i mig. "Det var du som inte hörde av dig" fnös jag och kände hur min röst skakade. "Jag sms:ade men du svarade aldrig."
"Kira, ta det lugnt" avbröt Alex. "Min mobil var urladdad och jag hittade inte laddaren, jag lovar, det var bara därför jag inte kunde svara på dina mess i början."
Jag visste inte om jag skulle tro på vad Alex sa, han är väldigt bra på att ljuga men för det mesta brukade jag se på honom när han gjorde det. Men nu var jag osäker.
"Alex, du lyrics prankade mig!" skrek jag och kunde inte hindra ilskan. "Jag blev förkrossade, jag var ledsen i flera dagar!"
Sedan tystnade jag och seglade bakåt mot Jonte. I ögonvrån kunde jag se hur Alex följde mig med blicken och den stannade på Jonte. När han upptäckte honom vände sig om, smällde igen dörren och började i rask takt gå iväg. Förtvivlat hoppade jag i mina skor och rusade efter honom. Jag drog tag i Alex jacka så han snurrade runt. Han stirrade på mig och jag kunde se någon lite ledsenhet i hans ögon, men annars var de svarta av ilska.
"Alex, det var så att..." Längre hann jag inte innan Alex avbröt mig.
"Du behöver inte förklara!" fnös han. "Jag fattar att du skiter i mig nu när du har honom. Jag vet att lyrics pranket var jävligt onödigt men Danne och jag flabbade ihjäl oss av dina svar."
När jag hörde vad Alex sa stelnade jag till. De hade tyckte det varit kul?! Jag drog Alex intill mig och sa i hans öra:
"Du fattar inte, jag blev sårad, på riktigt. Jag visste inte vad jag skulle göra och rusade ner på stranden. Där träffade jag Jonte, och han hjälpte mig medan du och Danne skrattade. Stick, jag vill inte se dig mer!"
Ilsket puttade jag ifrån mig Alex som småsprang iväg på gatan och sakta började tårarna rulla ner för mina kinder. Vad hade jag gjort? Hur många dåliga rykten skulle inte Alex starta om mig nu? Jag kan inte komma tillbaka till Oskarshamn, det går inte.