Kan jag älska dig?

Kapitel 3

Dagen kom. Dagen då vi skulle åka till Gotland. Väskorna stod färdigpackade i hallen och jag klev i mina skor och tog på mig en vit kofta utanpå min ljusgröna t-shirt och högmidjade jeansshorts. Jag tog min resväska och började gå ner för trapporna i trapphuset. Sommarvärmen slog emot mig när jag puttade upp dörren och jag hoppades att det minst skulle vara lika varmt på Gotland. Detta året har sommaren kommit ganska tidigt, det hade varit väldigt varmt tidigt.
Det skulle inte ta lång tid att åka till färjan eftersom vi bor i Oskarshamn.

Bilarna köade upp på färjan. Jag älskar att åka färja, jag tycker det är så härligt att känna vinden dra och slita i håret och få några skvätt av saltvatten på sig.
Båtresan tog drygt tre timme. Sedan körde vi av med bilen och mot stugan. Vi var i Visby.
Helén och Bengt hade redan varit i sin stuga ett tag, berättade mamma. Hon och pappa var så glada, de nynnade med i låtarna på radion medan jag satt helt tyst i baksätet. Jag längtade redan hem, men det sa jag inte. Då skulle bara mamma och pappa bli arga. Istället pluggade jag in hörlurarna i öronen och satte på Spotify.

Jag hade förmodligen råkat slumra till för jag vaknade av att pappa sa:
"Nu är vi framme!"
"Åh, vad härligt det här ska bli, eller hur Kira?" sa mamma glatt och vände huvudet och kollade bak på mig.
Jag svarade inte men hon lotsades inte om min sura min. Jag knäppte loss säkerhetsbältet och klev ur bilen. Mamma och pappa gjorde det samma och jag blickade upp mot stugan, som mest såg ut som ett hus, som jag skulle tillbringa närmsta månaden i.

Den var vitmålad och hade ett svart tegeltak. Trädgården var lagom stor den och såg välskött ut, någon måste varit här ganska nyss. Blommorna växte i rabatterna längs husväggarna och träden som stod i kanten av tomten svajade lätt i vinden. På baksidan kunde jag skymta en hammock. Solen kastade ett vackert sken över det hela, från den ljusblå himlen.
"Jag älskar redan det här stället" sa mamma med ett stort leende. "Tänk vad roligt att få jobba ute i trädgården!"
Det var direkt inget jag längtade efter att göra, men jag kunde förstå att mamma och pappa gör det eftersom vi inte har någon trädgård i Oskarshamn för vi bor ju i lägenhet.

(Nu kommer en lång beskrivning av huset, så om ni inte vill läsa kan ni börja läsa när jag skriver igen)

Långsamt började jag gå efter mamma och pappa som gått fram till ytterdörren. Mamma stoppade nyckeln i låset och vred om. Dörren gick upp och en hemtrevlig doft mötte oss. Hallen var ganska liten, men det fick plats en byrå, en stor spegel, en garderob, en skohylla och bänk i ett och slutligen en hatthylla. Tapeter var vita men den ena väggen var i en ljusgrön nyans. På den vita byrån stod en vas med några fejk-rosor i. Det såg hemtrevligt och fint ut. Vi tog av oss skorna och fortsatte in. Direkt till höger fanns ett badrum där det fick plats alla som behövdes - en toa, ett handfat, en dusch och ett spegelskåp. De vita väggarna var av kakel och det ljusblåa golvet av klinkers.

Till vänster fanns ett stort vardagsrum. Mot väggen fanns en skinnsoffa och mitt emot hängde en platt-tv på väggen. Soffbordet stod rakt framför soffan. Det fanns också ett stort matsalsbord och jämte soffan stod ett vitrinskåp. Jag kunde inte riktigt se vad som fanns i men jag antog att det var prydnadssaker.

Rakt fram från hallen var ett rymligt kök. Skåpsluckorna var vitmålade, likaså det runa lilla köksbordet. Stolsdynorna matchade de ljusgrå bänkarna. Bredvid bordet fanns en glasdörr. Om man gick ut där kom man ut på altanen, som tog upp en stor del av trädgården på baksidan.

Jämte köket gick en vit spiraltrappa upp till övergången. Jag följde efter mamma och pappa som nyfikna fick upp för trappan. Man kom upp i ett allrum där en stor bokhylla var placerad mot väggen. Det fanns också en ljusgrå soffa och en tv. Det vitmålade taket var upp i nock (det är sådär triangelformat för er som inte vet) och det var knapp att jag kunde stå upprätt vid väggen.

Rakt fram till höger fanns ett av de två sovrummen. I stod en fin bäddad dubbelsäng och jämte fanns två sängbord. Mitt emot sängen stod en vit byrå och på ena sidan satt en spegel upphängd på väggen. På den andra sidan av byrån hängde en stor tavla och jag gissade att det var på någon av Gotlands stränder. Under stod två små fåtöljer. Vägarna var vita förutom väggen sängen stod mot, den var ljusgul.

Mitt emot sovrummet fanns det andra sovrummet. Mot väggen stod en ganska bred säng placerad och jämte ett sängbord. Över fanns ett stort fönster som jag genast kollade ut i. Man hade en otrolig utsikt. Vid sängens fotändan fanns en vit garderob och mitt emot ett litet skrivbord, jämte en stor spegel. Väggarna var precis som i det andra sovrummet - vita - men istället för en gul vägg var den rosa, som matchade överkastet till sängen.

(Nu kan ni läsa)

"Allt är så mysigt!" utbrast mamma.
"Jag håller med" svarade pappa och ställde sig jämte mig för att se ut genom fönstret. "Och man har en otrolig utsikt."

Jag kunde inte förneka att det inte var fint, för det var det verkligen. Det var som ett drömhus. Det kände genast lite bättre med Gotland, jag hade föreställt mig en pytteliten stuga med helgula tapeter och bruna möbler. Men det var det verkligen inte. Kanske var det inte så farligt med Gotland?
Jag tänkte på Alex och undrade vad han gjorde. Undra om han sakna mig? Undra om han tänker på mig? Kanske vara han sur på mig för jag hade åkt, men det var inget jag kunde rå för, ju. Kanske hade han redan träffat en ny tjej som han gillade mycket mer än mig. Han hade inte svarat på mitt sms jag skickat när vi kört av färjan.

Jag väcktes av mina tankar av att mammas mobil plingade till.
"Det är Helén" sa mamma glatt. "Hon skriver att vi är välkomna på middag hos henne och Bengt klockan sex."
Jag suckade och satte mig ner på sängen.
"Sluta bli deppig över det nu" sa pappa och rufsade mig i håret som bara gjorde det värre. "Men visst är det fint här. Tänka att du ska få sova i detta lilla mysiga rum."
Jag tittade upp på pappa och suckade igen.
"Vadå?!" frågade pappa. "Man kan ju inte klaga på utsikten direkt!"
"Nej" muttrade jag.
"Kom, nu får vi hämta packningen ur bilen!" sa mamma och försvann ut ur rummet.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tråkigt kapitel, jag vet. Men nästa blir bättre, då träffar Kira någon... ;)