Kan jag älska dig?

Kapitel 11

I ringen stod Jonte tillsammans med en tjej och hånglade. Tjejen var klädd väldigt sexigt och hon lindade in sina ben runt Jontes. Hennes kjol satt hårt spänt runt rumpan och hennes crop top var ovanligt kort. De smackade högt när deras läppar möttes och alla runt och jublade och skrattade.

Jag fattade inte varför de gjorde det, och min första tanke var att springa fram till Jonte och slå ner honom. Han kunde inte neka till att han inte var med på det för det såg jag att han var. Jag behärskade mig och sprang istället tillbaka upp mot vägen. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag vände mig om för att se Jonte en sista gång. Jag kunde se hur han kollade mot mig och försökte ta sig loss från tjejen. Det lyckades han med men människorna runt honom puttade tillbaka honom så han ramlade. Tjejen satte sig bredvid honom och böjde sig mot hans ansikte.

Mer ville jag inte se och vände bort blicken. Istället sökte jag efter en busshållsplats. Jag hittade ingen och började småspringa åt de hållet Jonte kört. Jag drog med händerna under ögonen för att få bort tårarna, men det hjälpte inte eftersom jag inte kunde sluta gråta.

Först prankar Alex mig så jag är ledsen i flera dagar, och nu så hånglar Jonte med en tjej. Visst, vi är inte tillsammans, men jag trodde det fanns något eftersom Jonte så gärna ville få med mig på festen. Eller så kanske det bara var för att bli av med mig, och att jag skulle se han tillsammans med den där tjejen.

När jag sprungit i några meter och hittade jag busshållplatsen. Snabbt kollade jag tidtabellen och till min lättnad skulle det komma en buss om bara fem minuter. Jag gick in på min mobil och betalde snabbt en bussbiljett, som jag visade för chauffören när jag klev på bussen. För någon sekund tittade han konstigt på mig, men sedan vände han blicken framåt. Jag anade att det var för jag såg väldigt konstig ut i ansiktet. Allt smink var väll utkletat.

Jag satte mig på en fönsterplats och kikade tillbaka mot stranden. Då såg jag plötsligt en gestalt komma springande mot bussen. När den kom närmare kunde jag se att det var Jonte. Han såg helt förtvivlad ut vinkade och skrek till mig. Men jag vände bara blicken framåt och som tur var började bussen köra. Rätt åt honom.

Jag kunde inte gå hem. Mamma och pappa skulle aldrig låta mig gå på någon mer fest om jag kom hem med rödsprängda ögon och helt kladdig och smutsig i ansiktet. Jag började istället gå mot Jolinas hus. Det var tur att det bara var en våning och tyst smög jag in på deras tomt och gjorde en lätt knackning på fönstret som tillhörde Jolinas rum.

Inget hördes ifrån rummet. Försiktigt kikade jag in i rummet. Inga lampor var tända men jag kunde se någon ligga på sängen, förmodligen Jolina. Hon sov nog, om hon nu hade ont i magen. Jag knackade lite hårdare på fönstret för att väcka henne. Knacken lät högre än vad jag förväntat mig men Jolina gav fortfarande ingen respons. Istället såg jag hur dörren öppnades och Jolinas mamma kikade in i rummet. Snabbt sjönk jag ner på gräsmattan under fönstret för att inte bli upptäckt.
"Jolina, är det du som låter?" hörde jag hennes mamma fråga.
Jag hörde hur någon rörde sig i sängen, Jolina vaknande nog.
"Mamma jag sover faktiskt" mumlade Jolina.
"Förlåt, jag ska gå" svarade hennes mamma och stängde dörren.
Då hade jag min chans, nu när Jolina var vaken. Jag ställde mig upp och knackade löst på fönstret. Jolina lyfte på huvudet och när hon fick syn på mig ställde hon sig upp och öppnade fönstret.
"Vad gör du här?" frågade hon förvånat. Hon granskade mig. "Du ser helt förstörd ut, kom in!"
Jolina öppnade fönstret mer och jag hoppade in. På golvet sjönk jag ihop av ren utmattning. Nu ville jag egentligen bara sova.

Efter några minuter hade jag lyckats tvätta bort det utkladdade sminket och berättat hela historien för Jolina. Jag var fortfarande jättetrött men tackade Jolina för hjälpen och sa att jag behövde gå hem innan Jolinas föräldrar upptäckte något.

"Är du redan hemma?" frågade mamma när jag klev in i hallen. "Jag trodde du skulle komma hem efter tolv, i alla fall. Nu är ju klockan bara elva."
"Mm" sa jag och letade förbrilt efter något att säga.
"Och du har inget smink... Har det hänt något, Kira?"
"Nejdå" sa jag dröjande.
"Men varför pratar du så konstigt och undvikande? Och vart är sminket?"
"Alltså mamma, det är ingen fara!" stönade jag trött. "Jag råkade ramla i sanden och sandkornen klibbade fast i sminket så jag såg ut som en utomjording. Men jag tvättade bort det med vattnet från havet" ljög jag.
"Jaha, kliade inte det?" undrade mamma.
"Nja, i början gjorde det väl det men sedan lugnade det sig" sa jag. "Plus att festen var inte så rolig så jag och Jonte åkte hem tidigare."
Mamma nickade.
"Men jag är ändå jättetrött så jag går och lägger mig" sa jag och snabbt slank jag in i badrummet.
Jag sköljde mitt ansikte, även fast jag gjort det hos Jolina. I skåpet tog jag en handduk och torkade mig. Sedan borstade jag tänderna, sa godnatt till mamma och pappa och kilade upp på mitt rum. Jag drog av mig klänningen och satte istället på mig mitt favoritnattlinne. Det var ljusrosa med ett grått band som gick under brösten och spets längs kanterna. De tunna ljusgrå axelbanden höll nattlinnet på plats på mina axlar.

Jag kröp ned under täcket och blundade. Men även fast jag var helt utmattad kunde jag inte somna. Jonte och den där snuskiga tjejen fladdrade förbi i huvudet och jag kämpade med tårarna. Jag trodde det hade varit något, något litet i alla fall. Men tydligen inte. Nu längtade jag till Alex, för första gången på länge, till hans varma händer och höll om mig.

Plötligt började min mobil surra och vibrera. Trött tände jag sänglampan och hämtade den ur väskan jag slängt på golvet. Jonte, såklart. Han ringde och skickade sms om vartannat och jag blev tvungen att stänga av mobilen för han slutade aldrig. Sedan somnade jag.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack till snart 400 läsningar, kommentera och rösta gärna<33