Kan jag älska dig?

Kapitel 20

"Kira, vad är det?" frågade Jonte oroligt.
"Ale-ex" stammade jag. "Det får-r inte vara ha-an."
Jonte tystnade. "Det var nog han" sa han tillslut. "Jag visste att jag hade sett honom innan och kände igen honom... Hans kroppsform. Men jag kom inte på vem det var."
"Vänta, vänta... vem är Alex?" undrade Hedvig.
Jag gav Jonte en blick innan jag sa:
"Vi kan berätta sedan. Men Hedvig, berätta inte det här för någon, jag och Jonte löser det."
"Inte ens för mamma eller pappa?" frågade Hedvig osäkert.
"Nej, inte för de" svarade jag. "Kom, så följer jag med dig upp till sängen."
Med en arm runt Hedvig gick vi sakta upp för trappan och hon kröp ner i sin säng.
"Kommer det gå bra för Jonte?" frågade hon.
Jag nickade. "Det kommer gå jättebra" sa jag med ett litet leende och strök henne över håret. "Tänk inte mer på det här nu, god natt, Hedvig."
Jag stängde dörren efter mig när Hedvig svarat med ett godnatt och smög ner till Jonte som fortfarande låg i soffan.
"Hur kom du hit?" frågade han och satte sig sakta upp i soffan.
"Hedvig ringde mig." Jag slog mig ned bredvid honom på soffan. "Hon skulle gå på toaletten och då såg hon dig liggandes här. Jag skyndade mig hit så snabbt jag kunde."
Jontes satte några av mina hårslingor bakom mitt öra.
"Tack" viskade han. "Men, vad gör vi? Vi kan inte säga till mamma och pappa."
"Vi måste ta reda på om det var Alex" sa jag. "Jag får prata med honom."
Jonte kollade allvarligt på mig. "Jag vill inte att han skadar dig" sa han.
Jag skakade på huvudet. Jag känner ju Alex ändå rätt väl.
"Jag pratar med honom imorgon, okej?" sa jag och kramade Jontes hand.
Han nickade och jag hjälpte honom upp för trappan till hans säng.

"Vad ska jag säga till mamma och pappa, imorgon?" frågade han när efter några försök äntligen låg i sängen. Han fick ont i magen av att röra sig. "Tills vi får reda på vem som ligger bakom det?"
"Säg att du har ont i magen, eller något sådant" svarade jag. "Och säg att du slog i huvudet i väggen och därför fick bulan."
Jonte nickade och jag gav honom en puss på kinden innan jag skyndade hem. Som tur var hade mamma och pappa inte vaknat och inte märkt att jag varit borta.

--------------------

När jag vaknade nästa dag skickade jag snabbt iväg ett sms till Alex och frågade om vi kunde prata. Han måste hållit i mobilen för han svarade nästan med en gång.
"Stranden klockan 11?"
"Okej"
Jag drog på mig ett par svarta jeans med hål på båda knäen och en vit t-shirt. Sedan åt jag frukost. När klockan blev kvart i elva drog jag på mina skor och den svarta bomberjackan och gick ut i den svala sommarluften. Regnet hängde i luften och jag hoppades att det inte skulle börja regna eftersom jag inte hade tagit med något paraply.

När jag kom fram till stranden tittade jag mig omkring. Jag kunde inte se Alex så jag slog mig ned på en bänk. Någon minut senare kunde jag se honom komma gående mot mig med sitt leende som jag hade kunnat göra allt för, för någon månad sedan. Men nu tyckte jag det bara var äckligt och hade velat spotta honom i ansiktet.

"Hej" sa han och böjde sig ner för att ge mig en kram men snabbt hoppade jag åt sidan så han istället suckade och satte sig istället jämte mig.
Då upptäckte jag ett rivmärke på hans handled som precis syntes innan hans huddi klädde armen. Var det Jonte som gjort det?
"Hej" mumlade jag som svar.
Han kollade på mig innan hans mun sprack upp i ett retsamt leende. "Jaha, varför har du kallat hit mig, då?" frågade han.
"Det vet du" svarade jag surt.
"Va?! Nej!" utbrast Alex och höjde på ögonbrynen.
Men den här gången kunde jag tydligt se att Alex ljög.
"Du ljuger" fnös jag. "Du vet att jag ser när du ljuger, det är ingen idé att försöka."
Alex suckade och tittade bort mot horisonten.
"Vad gjorde du igår, när du gått ifrån mig?" frågade jag bestämt.
"Är det här något sorts förhör, eller vad?" sa Alex med ett litet skratt för att få upp stämningen, vilket jag ignorerade.
"Ja, svara nu" svarade jag. "Vad gjorde du igår?"
"Okej, okej, jag ska berätta" sa Alex. "Jag är så duktig så jag berättar, är du nöjd, är du glad nu?"
Han försökte le och se söt ut vilket bara gav konsekvensen att jag tittade ut över havet.

"Du förföljde oss, eller hur?" frågade jag och kollade tillbaka på Alex efter en liten stund.
Alex nickade lätt. "Jag förföljde er hem till Jonte och när jag var säker på att han sov gick jag in i huset, och som tur var var dörren upplåst." Jag suckade av lättnad av att han berättade sanningen. "Men Jonte sov inte, ännu bättre - han var vaken - och gick precis ner för trappan så jag kunde lätt slå ner honom."
Alex tystnade och jag kollade äcklat på honom. Visst, jag var glad att han sa sanningen, men jag kunde inte fatta att han gjort något sådant här.
"Alex" började jag. "Varför gjorde du det?"
"Vad tror du?" frågade han. "Den där jäveln har tagit ifrån mig min tjej, min Kira."
"Vi var aldrig tillsammans!" utbrast jag irriterat.
"Nej, men du vet att jag vet att du ville det hur mycket som helst" fnös Alex.
"Inte nu" sa jag. "Du fattar inte hur sjukt ledsen jag blev när du inte hörde av dig i början och så var det vara sin jävla mobil som var urladdad. Hade du velat prata med mig hade du bara kunnat låna Dannes laddare. Men du bara sket i det! Sedan går du på med ett lyrics prank. Hade du inte gjort det hade jag aldrig mött Jonte. Jag hade inte stannat här yttligare en månad utan kommit hem till dig." Jag slängde ur mig alla orden och när jag sagt allt var jag lätt andfådd. Men jag fortsatte. "Jag fattar att du gjorde allt för att jag skulle börja gilla dig mer än Jonte. Men jag fattar inte - jag gillade ju bara dig mindre! Hur tänker du?!"
Alex satt tyst och såg in i mina ögon. "Kira, jag vill ha dig" sa han. "Du har fortfarande inte svarat på min fråga, i sms:et. Vill du bli min tjej?"
Jag blev helt stum. Vadå, man frågar väl inte chans sådär? Och var han trögfattad eller ville han bara driva ned mig? Eller ja... älskade han mig? På riktigt? Nej!
"Vad fan tror du?" spottade jag ur mig. "Nej, nej och NEJ!"
Alex tittade på mig, fortfarande i ögonen. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck och blickade ut över havet.

Jonte är mer muskulös än Alex, mycket mer. Men Alex är kraftigare, men inte av muskler, alltså. Jag gissar att Alex ändå ganska lätt kunde slå mer Jonte. För mitt i natten väntar väl Jonte inte sig ett slagsmål? Han väntar sig väl inget slagsmål över huvud taget! Men rivsåren på hans handled avslöjar att hans ändå rev till honom, innan han svimmade av.

"Vi polisanmäler det här, det fattar du va?" frågade jag och granskade Alex.
"Nej snälla" utbrast Alex genast, lite för snabbt.
"Varför skulle vi inte göra det?" fnös jag irriterat och mina ögon smalnade.
Alex kollade bedjande på mig, blicken som för några månader sedan gjort att jag genast bad om förlåtelse eller gjorde som hans sa, beroende på hur det låg till.

"Alltså Alex, du har misshandlat en person!" utbrast jag. "Min pojkvän. Jag älskar honom. Och jag vet att det inte detta är första gången - du ha slagit ner personer innan. På skolan. Men, fattar du ens vad du har gjort?! Misshandlat en annan människa!"
"Om vi säger såhär då" började Alex och kliade sig i nacken. "Ni polisanmäler inte mig och jag lämnar er ifred. Jag kommer aldrig prata mer med dig, eftersom det låter som det är det du vill. Men det kommer vara jobbigt för mig, att sluta prata med tjejen som finns på ens hjärna hela tiden, som alltid finns i ens drömmar."

Lite av mig vill bara förlåta. Men såhär brukade Alex alltid hålla på, för att få tillbaka en på hans sida. Men jag skulle stå emot. Visa att han inte kunde bete sig såhär.
"Ja, då får det väl vara jobbigt för dig då!" sa jag. "Du ska dock följa med att säga förlåt till Jonte, sedan kan du sticka. Jag går med på dealen."
Alex kollade på mig innan han reste sig. "Ja, vi går då" sa han. "Så jag får det överstökat."
Och under tystnad började vi gå mot Jontes hus.

I smyg kollade på Alex. Jag kunde fatta varför jag fallit för den här killen. Han är klassen snyggaste och är en av personerna på skolan som har väldigt hög status. Men nu ångrar jag djupt att jag fallit för Alex. Egentligen tror jag inte att jag var direkt var kär i honom, jag tyckte bara det var smickrande att en sådan snygg och populär kille var intresserad av mig.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2k!!!!! Tack så himla mycket!!!!!

Ni får ett till kapitel tidigare än vad jag tänk för det<33