Kan jag älska dig?

Kapiel 19

"Hej, det är Kira" svarade jag.
"Hej" svarade en stressad och orolig röst, som inte tillhörde Jonte.
"Vem är det?" frågade jag försiktigt.
"Hedvig" svarade rösten som jag då genast kände igen.
"Hedvig?" sa jag oroligt. "Varför ringer du mitt i natten?"
Då brast Hedvigs röst och hon börjar snyfta. "Du-u måste ko-omma" stammade hon fram.
Utan att bry mig om vad det handlade om svarade jag att jag genast skulle komma och slängde på mig kläderna. Allt för Hedvig. Jag smög tyst ner för trappan för att inte väcka mamma och pappa och låste dörren efter mig.

Den svala nattluften slog mot mig och jag började jogga mot Jontes hus. Några fåglar kvittrade men annars var det lugnt och stilla. När jag sprang upp på uppfarten struntade jag i att ringa på eller knacka utan slet bara upp dörren.

Synen jag fick se var något jag aldrig ville se, något jag aldrig trott jag skulle sett.

Hedvig snyftade och tårarna forsade när hon kastade sig i min famn. Hon sa inget och inte jag heller. Jag såg ju Jonte. När jag lugnat Hedvig satte jag mig ner bredvid Jonte som låg på golvet, mellan trappan och vardagsrummet.
"Vet du vad som har hänt?" frågade jag oroligt.
Hedvig skakade på huvudet. "När jag kom ner från trappan, jag skulle gå på toa, då såg jag honom bara liggandes här och ringde dig."
Jag nickade. "Vi måste flytta honom" sa jag.
Tillsammans orkade jag och Hedvig lyfta upp Jonte i soffan. Han andades tungt och ögonlocken var nerfällda.

"Sover han eller vad händer?" frågade Hedvig oroligt.
Jag lade armen om henne. "Jag tror han har svimmat" sa jag.
Jag drog med handen över hans mage och plötsligt stönade han lätt till, i sömnen. Försiktigt drog jag upp hans vita t-shirt som blottade ett stort blåmärke.
Både jag och Hedvig flämtade till.
"Det ser ut som han varit med i ett slagsmål" viskade Hedvig och började snyfta.
Jag nickade och granska Jonte. På bakhuvudet hittade jag en bula och på magen ett och annat sår. Hedvig började gråta igen och tårar trillade även ner för mina kinder.
"Vad ska vi göra?" viskade jag vilket var dumt att fråga Hedvig eftersom det borde vara jag som vet hur man ska göra och stötta Hedvig.
Hedvig skakade på huvudet samtidigt som Jonte sakta började röra sig, där han låg i soffan.
"Vaknar han?" frågade Hedvig som lugnat sig lite.
"Kanske."

Jonte rörde sig lite till och slog sedan upp ögonen. Både jag och Hedvig började gråta av lättnad och halvt slängde oss på Jonte. Men Jonte skrek till och jag och Hedvig hoppade till.
"De-et gö-ör o-ont" stammade Jonte. "På-å mage-en."
Sakta drog han upp tröjan och blottade hans stora blåmärken. "Fan." Han slog med knytnäven i soffan.
"Jonte, vad har hänt?" frågade jag och drog lugnande med handen över hans arm.
Han tog några djupa andetag innan han sa:
"Jag skulle gå ner och låsa dörren, då kom bara någon och började slå mig. Jag minns inte så mycket - allt blev bara svart."
"Du har en stor bula på bakhuvudet" sa jag.
Han tog sig på bakhuvudet och gnydde genast till.
"Vem var det, Jonte?" frågade Hedvig försiktigt som suttit tyst ett tag.
"Jag vet inte" svarade Jonte. "Det var mörkt, jag hann inte se. Men det var en man, en kraftig."
Det kändes som något slog till i bröstet och för någon sekund kunde jag inte andas. Jag drog efter luft. Det får inte vara han. Det får inte vara han.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack till snart 2k läsningar, helt sjuuukt<33

Vem tror ni det är som slagit ned Jonte?

Hur ofta tycker ni jag ska uppdatera? Kommentera!!

Kraaam<33