Kan jag älska dig?

Kapitel 21

Jag hade sms:at Jonte och bett honom komma ut, så när vi kunde se Jontes hus kunde vi även se Jonte, som stod på uppfarten. Jag sökte med blicken efter Jontes föräldrars bilar, men jag såg ingen bil över huvud taget, så jag hoppades att de inte hade kommit hem ännu.

Jonte gav mig ett litet leende och jag log tillbaka. Jag och Alex ställde oss mitt emot honom och Alex stirrade på Jonte. Jag vände mig om så jag istället stod bredvid Jonte och tittade på Alex. Jag kunde fortfarande inte tyda hans ansiktsuttryck, han visade inga känslor.

När det gått något minut och Alex fortfarande inte sagt något harklade sig Jonte och skruvade på sig. Jag kunde se att han inte var särskilt bekväm i situationen, vilket jag hade full förståelse för eftersom jag också kände så.

När ingen sa något bestämde jag mig för att berätta om dealen och fråga vad Jonte tyckte.
"Eeh Jonte, jag och Alex har gjort en lite deal" började jag och fäste mig blick på Jonte som gav mig ett tacksamt leende för att jag började prata. "Han ska ignorera oss, sluta prata med oss eller försöka förfölja oss, om vi inte polisanmäler händelsen. Det är alltså han... som, ja, ligger bakom det. Han har erkänt... eller vad man säger."
Jonte nickade och det såg ut som han funderade. "Okej, det blir bra. Men du ska passa dig jävligt noga" sa han och vände blicken mot Alex.
Alex nickade och jag tyckte han liknade en mus framför en björn som bad för sitt liv. Han tittade på mig och jag gav honom en menade blick.
"Ja, och förlåt för det igår" sa Alex. "Jag blev sur och besviken... men jag hoppas att... ja, ni får det bra..." Han log ett ursäktande leende innan han vände sig om och och i rask takt började gå längs gatan.
"Jag fattar inte hur du kunde falla för honom" sa Jonte med ett retsamt leende.
"Påminn mig inte" svarade jag och pressade mina läppar mot hans.

Försiktigt dog jag upp Jontes tröja. Han hade ett flertal rivsår och ett stort blåmärke. Jag drog löst med fingertopparna över magen och genast gnydde han till, där han låg på sängen.
"Hur är det med huvudet?" frågade jag och studerade hans bakhuvud som han vände upp mot mig.
Jag, som satt på sängen, lutade mig framåt. "Du har en stor bula på huvudet" konstaterade jag.
Jonte skakade på huvudet och bet sig i läppen. "Hjälp mig att hitta på en lögn, till mamma och pappa" sa han. "Den där med magontet fungerade, men den kommer inte fungera tills blåmärket är borta - det tar ju någon vecka."
"Vadå?" svarade jag. "Ska du inte berätta?!"
Jonte skakade på huvudet.
"Varför inte?" utbrast jag.
"Äsch" mumlade Jonte. "Nu när vi inte polisanmäler och sånt, smärta försvinner ju snart."
"Men har du pratat med Hedvig?" undrade jag och drog men pekfingret från hans panna ner över näsan till munnen.
Jonte nickade lätt.
"Men du får väl fortsätta säga att du har ont i magen" sa jag. "Det stämmer ju delvis och ont i magen kan man ju ändå ha ett tag."
Jonte nickade igen. "Bara de inte släpar med mig till någon doktor."
Jag nickade. "Gör det mycket ont?" Jag lade mig ner på sängen jämte Jonte.
"Nja" svarade Jonte. "När jag ligger ner gör det inte ont men när jag sitter och står gör det ont."
Jag nickade och gav honom en lätt puss på kinden innan jag lutade mig tillbaka och lade mig tillrätta igen.
"Fick jag bara en kyss?" frågade han och putade med underläppen.
"Ja" svarade jag och log retsamt.
Jonte putade med underläppen ännu mer och jag började mig fram och gav honom ännu en kyss.
"Bara en?!" sa Jonte och låtsades bli sur.
"Hur många vill du ha då?" frågade jag med ett skratt.
"Många" svarade Jonte innan han pressade sina läppar mot mina.
Våra tungor lekte med varandra innan Jonte drog lätt i mig så jag skulle komma närmre honom. Men när jag nuddade ett av hans blåmärken gnydde han till och jag flyttade mig genast en bit ifrån honom.
"Jävla blåmärken" sa han irriterat och försökte hålla sig för att inte spricka upp i ett leende.
"Det är Alex du ska vara arg på" sa jag och drog lätt med fingrarna genom hans mörka hår.
Jonte skrattade lätt.
"Du får nöja dig med några pussar tills du inte är helt blå på kroppen" fortsatte jag med ett leende och kollade upp i det vitmålade taket.
Jonte svarade inte men jag visste att han log. Istället började han pilla i mitt hår, vilket jag älskar.

Jag berättade för Jonte om mitt och Alex samtal. Att han gjort allt för han tyckt att Jonte tagit ifrån mig från honom vilket inte alls stämmer. Jag ville inte vara med Alex. Jag väljer Jonte.

Efter några minuter kände jag hur mindre och mindre närvarande Jonte var i samtalet. Han svarade bara "Mm" och "Aa" och sådant. Jag slutade prata och vände blicken till honom istället för att se runt i rummet. Jontes ögonlock var nerfällda och snart hördes tunga andetag. Jag log åt synen och blundade själv. Då kände jag även hur trött jag var - det måste vara nattens aktiviteter som gjort mig så trött.

Jag tänkte på Lina och Hanna. Efter jag skrivit till de att jag skulle stanna yttligare en månad på Gotland hade de knappt hört av sig. Fast jag hade ju inte heller hört av mig, för den delen. Men jag brydde mig inte särskilt mycket om de, jag saknade de inte. Jag hade världens bästa vän och pojkvän här, jag saknade inget hemma. Ingenting.

Mina tankar flög genast till hur det skulle bli efter sommarlovet. När det skulle ta slut och vi skulle åka tillbaka till Oskarshamn. Det vara bara fem dagar kvar för mig på Gotland. Och det jag allra mest ville var att stanna. Här.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hej alla!!

Hoppas ni har en bra långhelg!

Jag har skrivit färdigt den här boken och kan meddela att det kommer att bli 32 kapitel om jag inte ändrar något. Så det är några kvar!

Puss och kram<33