Kan jag älska dig?

Kapitel 27

(Någon månad senare)

Sophies perspektiv

Nu har det gått några månader sedan det hände. Jag har inte sett honom mer efter festen, men nu när skolan börjat har jag börjat se honom. Han går inte samma linje som mig men på samma gymnasium. Kira går dock i min parallellklass. Tråkigt nog.

Kyssarna från mig hade varit med känslor, jag ville visa för honom att han betydde mycket för mig. Men från Jonte var de tomma, känslolösa kyssar. Varför kunde inte jag vara den lyckliga lottade? Varför var inte jag Kira? Och varför var inte Jonte min pojkvän?

Jonte skulle bli min, jag skulle inte ge mig.

Kiras perspektiv

Mobilen brummade till och jag klev motvilligt upp ur sängen. Jag drog upp rullgardinen och kikade på den fantastiska utsikten. Snart skulle alla löven vara röda, orangea och gul. Snart skulle de falla från träden och bilda mjuka mattor på vägarna. Men inte än, vilket jag var glad för.

Jag tog på mig min ljusblåa blus och jeansen med hål i på knänen. Håret flätade jag i en inbakad fläta och i köket bredda jag två rostade mackor som jag snabbt åt upp tillsammans med lite juice. Efteråt sminkade jag mig som vanligt, vilket bestod av mascara, ögonbrynsfärg, concealer, highlight och bronser.

Sedan borstade jag tänder, drog på mig skinnjacka och klev i mina Nike air max. Tygväskan hängde jag över axeln och snabbt låste jag ytterdörren. I förrådet körde jag ut min damcykel och började trampa iväg mot skolan. Vanligtvis brukade jag få skjuts av Jonte, men idag fick han istället skjuts av sin pappa. De skulle också åka lite tidigare och jag orkade inte gå upp så tidigt så jag skulle hinna med dom. Då var det bättre att cykla.

När jag bromsade in vid skolan såg jag Jonte sitta på en bänk. Jag log när jag fick syn på honom. Han bar en marinblå Tommy Hilfiger tröja och jeans. Mobilen fanns som vanligt i hans hand.

Vi går inte samma linje, men på samma skola. Han går teknikprogrammet. Egentligen tycker jag att han skulle valt musik som sin inriktning. Jonte sjunger och dansar för mig ibland, när jag ber honom. Och han är så otroligt duktig att man skulle kunna tro att han är med i någon dansgrupp. Men på fritiden så vet jag att han dansar en del, förutom när han tränar på annat sätt. Varför Jonte skäms över att han har en hobby som är dans och sång förstår jag inte. Jag tycker bara det är väldigt charmigt!

"Hej mobilnörd" sa jag när jag slog mig ned jämte honom på bänken.
"Hej" sa han och kysste mig mjukt.
Jag log lätt innan jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Mina tankar flög till Oskarshamn. Jag har fortfarande inte varit där sedan skolavslutningen och jag längtade inte tillbaka. De enda var Lina och Hanna. Men de hörde ju knappast av sig längre. Jag hade bestämt mig för att försöka ta mer kontakt med dom, och kanske ses någon dag. Men jag var rädd att stöta på Alex eller att Lina och Hanna skulle tjata och fråga varför jag inte valde Alex. Men de förstår inte. De förstår inte vilken härlig kille Jonte är. Omtyckt, liten mindre populär än Alex men verkligen ingen "badboy". "Goodboy" brukade jag säga och log alltid när jag tänkte på det.

"Vi slutar samtidigt idag, va?" Jonte avbröt mina funderingar.
Jag nickade lätt.
"Bra" svarade han. "Då ses vi här efteråt."
Jag nickade igen och reste mig. Såg Jolina stå en bit bort. "Jolina väntar. Men då ses vi."
"Puss." Jonte log och jag log tillbaka, innan jag småsprang till Jolina.
Vi möttes i en kram och började sedan traska mot lektionen eftersom den snart började.

När de två första lektionerna var slut hade vi en rast på femton minuter. Jag och Jolina pratade med Emilia, en tjej från klassen som jag och Jolina tycker är väldigt snäll, innan vi gick ut. Vi slog oss ner på en av bänkarna och småpratade. Emilia är mest med är Elma, men hon var sjuk idag så Emilia ville vara med oss vilket vi bara tyckte var roligt. På den senaste tiden har jag och Jolina börjat vara med Emilia och Elma en del och vi tycker det är jättesjyssta. (Emilia på bilden där upp)

Plötsligt gick någon förbi oss och jag vände på huvudet för att se vem det var. En tjej. Jag kände ingen henne, men kunde inte säga vart jag sett henne. Utan någon anledning bitchblickade hon oss men jag bara vände på huvudet och tittade på Jolina och Emilia. De skakade undrande på huvudet. Jag vände huvudet mot tjejen igen. Hon hade mörka jeans på sig och en kort ljusgrå magtröja med en neonorange behå under. På armen bar hon en svart kofta och hennes nästan kolsvarta hår lockade sig ner över ryggen.

Jag vände tillbaka blicken till Jolina och Emilia.
"Hur ser hon ut?" frågade Emilia och drog med handen genom sitt bruna, raka hår.
Jag suckade och skakade på huvudet. "Vet ni vem det är? Varför bitchblickade hon oss?"
Jolina ryckte på axlarna.
"Jag vet inte ens vad hon heter" började Emilia. "Men hon går i parallellklassen, tror jag."
"Jag känner också igen henne" sa Jolina.
Jag nickade. "Jag med, men jag tror inte jag har sett henne i skolan innan. Jag vet bara inte vart det annars kan vara."
"Kanske i stan eller något" föreslog Jolina och både Emilia och jag nickade.

På lunchen fick vi syn på tjejen igen. Hon stod lutade på väggen och bitchblickade oss, igen.
"Vad håller hon på med?" väste jag irriterat.
Jolina och Emilia skakade på huvudet. Vi hade precis ätit och utanför matsalen. Vi kollade bort mot tjejen, igen. Hon fortsatte stirra på oss. Snälla?

När vi slutat fick jag syn på Jonte. Han stod vi bänken där vi skulle mötas, men inte ensam. Utan med den där tjejen som bitchblickade oss. Hur kunde jag inte ha sett henne innan och plötsligt ser jag henne tre gånger på en dag?
Jag tvekade. Skulle ja gå fram till dom? Försiktigt gick jag närmare. När tjejen fick syn på mig sa hon snabbt något till Jonte innan hon gick iväg.
"Vem var det?" frågade jag Jonte när jag kommit fram till honom.
"Hon heter Sophie" svarade Jonte.
"Vad sa hon?" frågade jag.
"Hon babblade något om festen imorgon" svarade Jonte. "Ska du gå?"
"Om du går."
Jonte log. "Okej då."