Kan jag älska dig?

Kapitel 24

"Vad gjorde du hos polisen?" Mamma tittade frågande på Hedvig.
Hedvig gav mig en osäker blick. "Alltså... det har hänt en sak... med Jonte" sa hon och det kändes som jag skulle gå sönder. Hon skulle berätta. Hon hade polisanmält det.
"Med Jonte?" frågade pappa och blickarna vändes från Hedvig till mig.
Hedvig drog upp min tröja innan jag hann reagera men det var försent när jag drog tillbaka den. Mamma och pappa hade sett.
"Jonathan" utbrast mamma. "Vad har hänt?"
Jag gav Hedvig mördarblicken.
"Varför är du arg på Hedvig?!" frågade pappa. Han tystnade och ingen sa något på ett bra tag. Men sedan fortsatte han. "Du hade inte tänkt berätta, eller hur Jonte?"
Jag nickade tyst. Jag kunde inte komma undan. Blåmärkena var avslöjande.
Mamma klappade bredvid sig i soffan. "Jag tror ni har en del att berätta."

Jag och Hedvig berättade allt, och utan jag märkt började tårarna rinna. Jag visste inte varför, men jag var inte lika arg på Hedvig längre. Hon var modig, hon var klok. Hon gick till polisen. För mig skull. För att sätta fast den jävla människan. Jag älskar mig syster.

Tillslut visste mamma och pappa allting och vi bestämde oss för att gå till Kira och berätta. För polisen Pia ville att vi skulle komma på förhör. Jag bytte om till lite fräschare kläder och sedan tog vi oss på skorna och började gå mot Kiras hus.

Hennes föräldrar var ute och jobbade i rabatten men jag kunde inte se Kira någonstans.
"Hej" sa mamma och gav Kiras mamma en kram.
"Hej" svarade Kiras mamma med ett leende. "Vad roligt att ni kommer förbi!"
Mamma skrattade lätt. "Men det vi ska meddela kanske inte är lika roligt."
Kiras mammas leende slocknade direkt och hon kollade istället oroligt på oss, precis som Kiras pappa gjorde.
"Vart är Kira?" frågade jag.
"Hon skulle ta ett dopp, i havet" svarade hennes pappa.
Jag vände blicken och just då klev Kira in i trädgården. Vilket tur!

Kiras perspektiv

Med ens såg jag att det var något som inte stämde. Hedvig var inte glad, Jonte var inte glad, mamma och pappa var inte glada... Ingen hade dragit på sig något leende.
"Vad, vad har hänt?" frågade jag.
"Hedvig har berättat" svarade Jonte. "För polisen också." Det räckte, det räckte för att jag skulle förstå allt.
Jag visste inte hur jag skulle reagera, men jag gick fram och ställde mig jämte Jonte och kramade hans hand. Sedan berättade Jontes mamma och pappa allt för mina föräldrar. De var inte så arga för att vi inte berättat något, de var mest arga på Alex, såklart. Och på dealen vi gått med på.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det var både bra och dåligt att Hedvig berättat. Sådant här måste man ju berätta. Man kan inte hålla det hemligt, som Jonte tänkt göra. Men samtidigt känns det jobbigt. Jag vill inte ha något att göra med Alex. Och nu kommer väl han även slå ned mig när han upptäcker att vi skvallrat.

När inget fanns mer att säga bestämde vi oss för att åka till polisstationen. Vi åkte i olika bilar, eftersom alla inte fick plats i en. I polishuset gjorde jag mitt första polisförhör.

När vi var färdiga berättade polisen att de skulle få tag på Alex, jag gav dom all information jag kunde om honom, så skulle han på förhör också. Förmodligen hade han inte kommit iväg från Gotland ännu, men jag visste inte.

Alex perspektiv

Mobilen ringde. Jag drog upp den ur fickan, brydde mig inte om vem det var som ringde utan svarade bara.
"Hallå?"
"Hej, det är kommisarie Nadja här, polisen Visby."
Jag stelnade till. Polisen? Fan, fan, FAN!!
Polisen berättade för mig att det hade kommit in en anmälan om misshandel. Och att jag var den misstänkta. Hade Kira och Jonte skvallrat... ändå? Helvete.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Skönt med långhelg igen, snart sommarlov - jag är jättetaggad!!!

Kommentera och rösta vad ni tycker om boken!! Tack till 2,65+ läsningar, helst sjukt?! <33