Kan jag älska dig?

Kapitel 9

Vi satt och pratade en stund innan ytterdörren plötsligt öppnades.
"Hej!" ropade en flickröst.
"Hej" mumlade Jontes som svar.
Innan vi hann göra något stod en flicka i köket och kollade på oss.
"Hedvig, gå" stönade Jonte irriterat.
Flickan, som tydligen var Jontes lillasyster, struntar i Jonte och gick istället fram till mig.
"Hej" sa jag och log. Jag hade alltid velat ha en lillasyster. Hedvig liknade Jonte jättemycket. De hade likadana hårfärg, men Hedvigs ögon var lite ljusare.
"Hej" sa Hedvig och genast förstod jag att hon inte var särskilt blyg, precis som Jonte.
Hedvig kollade mellan mig och Jonte en stund. Sedan sa hon:
"Så ni är ihop nu då?"
Mina kinder blev alldeles röda och Jonte flög upp från stolen.
"Gå!" sa han argt och pekade med fingret mot trappan.
"Jaja" svarade Hedvig oberört. "Men visst är det hon, Kira, som du pratat om? Hon har ju blont hår och..."
Mer hann hon inte säga innan Jonte avbröt henne.
"Gå, nuuuuu!"
Hedvig lyfte händerna i luften som om hon menade "okej, jag ger mig" och försvann upp för trappan.
"Ursäkta, min syster" sa Jonte.
"Det gör verkligen inget" svarade jag med ett leende och ställde mig upp från stolen. "Jag tycker bara hon är jättesöt! Jag har alltid velat han en lillasyster. Hur gammal är hon förresten?"
"Hon är tio, fyller elva i höst" svarade Jonte och drog med handen genom håret.
Jag nickade. "Jag ska nog gå hem" sa jag och kikade på klockan. "Mamma och pappa ville att jag senast skulle vara hemma till middagen."
Sakta gick jag till hallen med Jonte i hälarna.
"Men det var roligt att få komma hit" sa jag med ett leende och hoppade i mina flip-flops, hände bakväskan på axeln och tog solstolen i handen.
Jonte nickade och gav mig en försiktig kram. Det kittlade till i kroppen och fjärilarna bråkade något enormt i magen.
"Men hoppas att du följer med på festen i övermorgon då" sa han. "Och kläderna kan du lämna tillbaka en annan gång, det är ingen fara."
Jag nickade och gick ut ur hallen.
"Hejdå!"
"Hejdå!"
Försiktigt började stängde jag ytterdörren och började traska hemåt. Det hade slut regna men molnen låg fortfarande tätt.

På kvällen, innan jag skulle lägga mig, ringde jag Jolina och berättade om festen. Hon sa att hon gärna ville gå och då bestämde jag mig för att göra det också. När vi lagt på upptäckte jag att Jonte frågat ifall han får följa mig på Instagram. För någon sekund undrade jag hur han hittat mig innan jag tryckte på "ok" och "följ". Det stod att förfrågningen var skickad.
Istället gick jag in på min och Jontes konversation, vi hade bytt nummer. Jag skickade:
"Jag och Jolina kommer på festen! :)"
Han svarade nästa direkt.
"Vad bra! Ska vi ta bussen?"
"Visst! God natt!<3"
"Godnatt<3"

Långsamt lade jag ifrån mig mobilen och sträckte på mig. Då kom jag på att jag fortfarande hade Jontes kläder på mig. Jag tog upp tröjan lite och drog in doften från den. Det luktade underbart, Jonte.

--------------------
(Två dagar senare)

När jag vaknade på fredagsmorgonen kände jag mig hur trött som helst. Men när jag mindes att det var fest blev jag genast lite piggare och när jag började tänka på Jonte så pirrade det till i magen. Igår hade vi messat en hel del.
Till frukost gjorde jag en enkel smoothi med jordgubbar och sedan chillade jag mest. Jag läste någon bok och svarade på Lina och Hannas sms.

Av misstag råkade jag gå in på Alex konversation och han hade skickat hur många sms som helst. Fört blev jag arg och tänkte att jag skulle klicka bort det. Men sedan bestämde jag mig ändå för att läsa sms:en. Det hade gått många dagar nu och någon gången skulle jag ju behöva läsa de.
"Nu är det försent att få vara mitt allt!"
"Jag såg dig på stan. Ni såg ut att må bra, men skenet bedrar när du ringer mig"
Jag bet ihop tänderna och undrade vad Alex menade. Visst hade jag ringt honom, men varit på stan? Bara med Jolina. Han kunde väl inte veta om Jonte... eller?
"Säger du inte har någon annan som jag, du vill ha mig tillbaks. Vad är felet på dig?"
Jag blinkade förtvivlat för att få bort tårarna som började bildas i ögonen. Vad är felet på HONOM?!

Jag stängde ner mobilen och drog med händerna under ögonen för att få bort tårarna. Tur att mamma och pappa var ute så de inte kunde se mig. För några sekunder tänkte jag skita i alla läsa de andra sms:en han skickat, han bara sårade mig mer och mer. Men samtidigt ville jag veta vad han skrev mer. Så jag startade igång mobilen igen.
"Kira, hallå?"
"Hahahaha"
Vad fan är det som är så himla skoj nu då? Jag fnös irriterat och var påväg att kasta mobilen i väggen men hindrade mig. Vad skulle jag säga till mamma och pappa?
"Kira, är du där, hallå?"
"Svara nu haha"
Jag bet mig i läppen. Sedan hade han ringt tre gånger. Nästa meddelande var skickat senare på kvällen.
"Kira, snälla skriv något!"
Vad fan vill han att jag skulle skriva då?! Det kändes som all ilska i mitt huvud skulle spränga sönder mig. Efter meddelandet hade Alex ring fyra gånger. Meddelandet efter var skrivit dagen efter, på morgonen. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att läsa resten. Var det slut nu?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack för 250+ läsare, blir så himla glad<33