Kan jag älska dig?

Kapitel 12

Även fast jag somnat ganska tidigt igår så sov jag ända till halv elva. Jag drog på mig en svart crop top. Först tänkte jag ta på mig shorts men vädret avslöjade att det var ganska kallt så jag hoppade i mina vita jeans. Håret borstade jag noggrant och satte upp i en hög tofs.

Jolinas mensvärk hade lugnat sig och hon frågade om jag ville komma över. Det tackade jag inte nej till och när vi träffades berättade jag allt en gång till, för Jolina hade nog missat några saker igår, eller så var det jag som glömt berätta.
"Så du menar att han typ bara sket i dig?" frågade Jolina när jag var färdig.
"Ja, eller... Han var ju med mig i början och så, men sedan när jag kom tillbaka från toan så... aa, du vet ju."
Jolina nickade fundersamt. "Men han kanske inte var med på det?" undrade hon.
"Det så ut så" svarade jag.
"Jag tycker du ska starta igång mobilen" sa Jolina.
Jag hade startat den precis innan Jolina ringt, men sedan hade jag stängt av den igen. Jag skakade på huvudet.
"Han har säkert bara skrivit en massa bortförklaringar" svarade jag.
Men Jolina tog mobilen ut min hand, sprang iväg med den och låste in sig på en toalett.
"Jolina!" skrek jag och bankade på dörren. "Ge tillbaka min telefon!"
Det var en väldig tur att vi var ensamma hemma, annars hade nog Jolinas föräldrar undrat vad vi höll på med. Hon svarade inte mig utan fnissade bara. "Omg!!" utbrast hon efter någon minut.
"Vadå?!" fnös jag och drog i handtaget till dörren.
Just då låste Jolina upp dörren och jag föll bakåt. Jolina brast ut i ett skratt och lade sig ner på golvet och fick klippa efter luft.
"Sluta" sa jag. "Det är inte roligt."
"Jo-o" hickade Jolina, samlade sig och tog ett djupt andetag. "Du såg faktisk jätterolig ut, men kolla här!"
Hon pekade på displayen och jag tog telefonen ur hennes hand och upptäckte att Alex hade skickat ett sms.
"Jag saknar dig otroligt och jag hoppas du har förstått att allt var på skoj. Vill träffa dig snart, jag kan betala en båtbiljetten! Vill du bli mig tjej?<3"
Långsamt läste jag raderna igen. "Vill du bli mig tjej?" Vadå, frågade han chans på mig? Sånt gör man väl inte längre?
Jag lyfte blicken från skärmen och tittade på Jolina som stod lutad mot väggen med ett flin. Jag stod helt tyst, rörde mig inte.
"Hallå?" fnissade Jolina tillslut och viftade med sin hand framför mitt ansikte. "Han saknar ju dig!"
"Mm" mumlade jag.
"Vad ska du svara då?"
"På vadå?" frågade jag och Jolina himlade med ögonen.
"På hans fråga fattar du väl!" svarade hon.
Jag suckade och rykte på axlarna.
"Ingen aning" sa jag. "Nyss hade jag ju bestämt mig för att skita i honom men nu när Jonte..." Jag drog med handen genom mitt hår. "För några veckor sedan hade jag väl dött om jag fick denna frågan, men nu är det annorlunda..." Jag bet mig i läppen.
"Varför?" undrade Jolina.
"Jonte... han" började jag och visste inte ringt hur jag skulle formulera mig. "Han har... stulit mitt hjärta... Hans leende och varma ögon, ja jag... älskar honom verkligen."
Jolina gick fram till mig och gav mig en stor kram. Långsamt och ljuslöst började tårarna rinna ner för mina kinder.
"Gråt inte" viskade hon.
"Det... det går inte" snyftade jag. "Inget blir bra. Jag trodde ju liksom att Jonte gillade mig, men när han gör så mot mig på festen så vet jag inte. Och ännu osäkrare blir jag ju när han ringer mig, när han försöker få tag på mig."
"Du borde prata med honom" sa Jolina och tittade på mig.
"Det går inte..." viskade jag.
"Varför inte?"
Varför inte? Jo, för jag skulle börja gråta så fort jag såg honom, jag skulle inte kunna prata med honom utan att bryta ihop.... Jag skulle nog inte ens kunna säga "Jag förlåter dig" eller "Berätta" utan att tårarna skulle rinna.
Jolina lade huvudet på sne och strök bort mina tårar.
"Men du kan säga det på andra sett" sa hon. "En kram till exempel."
Jag var tyst och funderade. Kanske var det bäst att prata med honom i alla fall.
"Men Alex då" sa jag. "Vad ska jag skriva till honom?"
"Skriv som det är, att du träffat en annan kille" svarade Jolina.
Jag skakade på huvudet. "Så kan jag bara inte göra."
"Varför inte?"
"Alltså, vi var nästan ihop när vi åkte hit och han kommer bli jättesur på mig, han vet ju lika mycket som jag att jag gillade honom hur mycket som helst."
"Men..." började Jolina. "Det kanske är värt det, att han blir jättesur på dig?"
Jag drog med fingrarna genom håret. Kanske... eller? Kan jag göra så, och förlåta Jonte? Kan jag älska honom?

Jolina skulle iväg med sina föräldrar in till Visby centrum efter lunch, så jag var tvungen att gå hem. Men jag hade fått äta hos Jolina, så jag behövde inte fixa något.
På köksbordet hittade jag en lapp från mamma och pappa.
"Vi blev bjudna på picknick med Helén och Bengt, vi kanske äter middag med de också, vi hör av oss! Säg till om du vill komma, kram mamma och pappa :)"
Jag var hellre hemma än att vara med Helén och Bengt. De var allmänt störiga.
Jag gick upp på rum och drog på mig ett par gråa mysbyxor och en vanlig vit t-shirt. Håret satte jag upp i en messy bun innan jag lade mig ner på sängen och blundade. Det hade hänt så mycket nu, på en gång.

Jag hade slumrat till en stund för jag vaknade av att ringklockans signal ekade i huset. Jag tänkte att det kanske var mamma och pappa som redan var tillbaka, men att de hade glömt nyckel och inte kom in för jag hade låst.
Snabbt sprang jag ner för trappan men i hallen tvärnitade jag. Det var inte mamma eller pappa utan...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Tack så sjukt mycket för 500+ läsningar! Det betyder verkligen guld att ni läser, röstar och kommenterar. Sprid gärna boken så blir jag glad :))
Vad tror ni händer nu? Borde Kira förlåta Jonte? Vem ringer på dörren...?
Kraaam<33