Kan jag älska dig?

Kapitel 25

Kiras perspektiv

"Hur lång tid tar det att åka dit?" Jag hängde badväskan över axeln.
"Runt femtio minuter" svarade Jonte och bilppade busskortet.
"Men du måste säga vart vi ska" fnissade jag och slog mig ned jämte Jonte vid en fönsterplats.
"Nej" sa Jonte. "En överraskning eftersom att min ängel åker hem i övermorgon."
"Påminn mig inte" mumlade jag och lutade mitt huvud mot hans axel.

Efter cirka femtio minuter hoppade vi av bussen. Vi promenerade en bit innan vi såg blå lagunen.
"Ska vi bada här?!" utropade jag förtjust.
Jonte nickade leendes
"Gud vad skoj!" Jag log med hela ansiktet, tog tag i Jontes handled och drog med honom till kalkstensbrottet. Blå lagunen är ett vattenfyllt kalkstensbrottet och därför är vattnet helt turkost.

Vi bytte snabbt om till badkläder. Det kryllade av turister, och jag anade att det gjorde det varje solig dag, precis som denna. Jonte och jag dök och hoppade från klippor och fick sedan klättra upp för att komma upp. Vi höll på i evigheter och Jonte lurade mig med att putta ner mig; han tog ett tag om mig och puttade mig, men drog sedan tillbaka mig.
"Sluuuuta" skrattade jag.
För att hämnas puttade jag i Jonte och han fick en kallsup för han skrattade så mycket. Jag hoppade i och simmade fram till honom. Han lade händerna på mina höfter och kysste mig mjuk. Jag besvarade kyssen och lät mina händer leka med hans nackhår.

Helt plötsligt skrattade Jonte till vilket ledde till att jag fick massa vatten i munnen.
"Fyyy" stönade jag med började snart skratta. "Ska vi simma till flotten" frågade jag och blickade ut mot flotten som guppade i vågorna som för tillfälligt var folktom.
"Försten dit!" skrek Jonte.
Jag kastade mig iväg och började crawla dit. Jag var helt okej på att simma, men Jonte var mycket bättre och snabbare och simmade om mig redan efter fem meter. När han var framme vid flotten hade jag en bit kvar.

"Är du inte framme snart?" Han skrattade och satte sig ner på flotten.
"Hjälp mig istället" fnös jag.
Jonte skrattade igen men dök i och tog tag i mina händer. Han vred runt mig så jag hamnade på rygg och började sedan dra mig. Efter bara några sekunder var vi framme vid flotten och Jonte drog upp mig. Utmattat lade jag mig ner och flåsade andfått.
"Är du så andfådd?" flinade Jonte och lade sig bredvid mig.
Jag skakade på huvudet.
"Men du andas ju som en sengångare som varit tvungen att springa ett maratonlopp på dagen."
"Sluta, det gör jag inte alls! Vad vet du om sengångare förresten?" frågade jag och puttade undan Jonte.
Det var en lös putt men Jonte ville retas så tog egen fart och rullade ner för flottens kant. Det plaskade till innan Jonte hävde sig upp på flotten igen.

"Vad stark du har blivit då" flinade han.
"Skärp dig" fnös jag.
"Förlåt, förlååååt!" Jonte plutade med underläppen och rullade fram till mig och lade armarna om mig. "Det var inte mening att du skulle bli arg."
Jag skakade bara på huvudet åt honom. Varför skulle han vara så barnslig nu?
"Ny hoppar vi i" sa Jonte och drog upp mig.
Han gjorde en bakåtvolt i vattnet medan jag dök i. När jag kom upp till ytan hade Jonte redan satt sig på flottens kant och plaskade lätt med benen, som om han var en barnunge. Jag simmade fram till honom och han tog tag i mina handleder och drog upp mig. Han kyss mig lätt på munnen. Jag skulle just sära på mina läppar när han drog ifrån och kollade lurigt på mig.
"Lutar jag dig bakåt och släpper så trillar du i vattnet" flinade han.
"Sluta Jonte!" skrek jag medan han sakta förde mig kropp mot vattenytan.
"Jag blir blöt! Jag har ju torkat nu, sluuuta!"
Men Jonte bara skrattade. Jag försökte själv sätta mig upp men Jonte höll ett för hårt grepp om mig. Precis innan jag nuddade vattenytan drog han upp mig. Jag skakade bara på huvudet innan han pressade sina läppar mot mina. Jag drog med händerna i hans nackhår och fortsatte upp för huvudet.
"Det kommer någon" viskade Jonte fnissande.
Jag hörde plask och vände lätt på huvudet. Jag kunde se en gubbe och en kille som simmade mot flotten. Killen var runt elva år och stirrade med stora ögon på oss. Jag fnittrade till.
"Han kollar på oss" sa jag och drog undan benet så jag istället satt bredvid Jonte. "Kom så simmar vi tillbaka!"
Jag reste mig upp dök i. Snart var Jonte vid min sida och tillsammans simmade vi tillbaka till klipporna.

Vi klättrade upp och Jonte hämtade en picknickkorg som han hade haft med sig. Jag kramade ut mitt hår och virade en handduk runt kroppen. Jonte plockade också upp sin handduk och torkade av sig. Jag bredde ut den rödrutiga picknickfilten och satte mig lutandes mot Jontes axel. Han öppnade picknickkorgen och plockade fram en kylväska. Därifrån tog han fram en plastburk med massor av revben i som vi glupskt började äta av.

Turisterna började packa ihop sina saker och bil för bil lämnade parkeringen. Solen började sakta sin vandring nedåt.

När revbenen var uppätna tog Jonte fram ännu en plastburk där det låg vindruvor och chokladdoppade jordgubbar i. Han tog upp en jordgubben och förde till min mun. Lydigt öppnade jag munnen och ett bett av jordgubben.
"Mm..." sa jag. "Vem gillar inte jordgubbar?!"
"Ingen aning" svarade han leendes och tog ett bett av jordgubben.
Jag plockade upp en vindruva. Den smakade sött och gott.

Efter någon timme var det nästan folktomt och himlen bytte färg till orange. Vi satt och myste en lång stund. Jag visste att vi båda tänkte samma sak, snart skulle jag behöva lämna Gotland.
"Jag kommer sakna dig otroligt" sa Jonte tillslut och pussade min hårbotten.
Jag vände mig mot honom och vi möttes i en kyss.
"Kan vi inte bara stanna tiden, här och nu så det förblir såhär för alltid?" Jag tittade på Jonte och log svagt.
"Tänk om man bara kunde" svarade han. "Bara trycka på en knapp."
Jag nickade lätt.

Jag ville verkligen bara stanna här, just här, i Jontes famn där jag kände mig tryggare än någonsin. Inget kunde slå det här. Jag älskar Jonte. Mer än något annat.

Jag vred mig oroligt i sängen. I övermorgon skulle jag åka hem. Få träffa Alex, Lina och Hanna och alla andra. NEJ! Jag vill inte åka. Jag vill stanna här. På mitt favoritstället, med min bästis och pojkvän. Jag funderade på hur det skulle vara om jag inte åkt till Gotland. Om jag stannat hemma i Oskarshamn. Förmodligen hade jag väl varit tillsammans med Alex, men jag ångrar så innerligt att jag tyckte om Alex och ville bli tillsammans med honom. Nu när jag fått se hur han reagerade när jag valde någon annan. När jag på riktigt var kär i någon annan. Men det jag oroade mig mycket över var hur det skulle blir med Jonte när vi åkte hem. Var han bara en sådan där sommarhaff? NEJ! Han betyder allt för mig och jag älskar honom. Mer än något annat.

Jag väcktes ur mina funderingar av att mamma långsamt öppnade dörren.
"Sover du?" viskade hon. Hon gick fram och slog sig ner på min fotända.
Jag skakade lite lätt på huvudet.
"Stugan är till salu."

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Nu får ni allt kommentera vad ni tror händer!! ;))