Played » 1D

Kapitel 11

A/N: Okej, så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. (Här alltså.)

Men det kanske är orsaken till varför jag har så mycket idéer till själva kapitlet. Hahaha.

Jag hoppas att alla mår bra! Jag har haft studiedag så jag har varit och shoppat. Gahaha, så intressant! Nej men, jag köpte faktiskt en väldigt snygg 1D kofta. Den var ganska dyr (400 kr, men det är la det värt.) ;)

Jaja, jag ska sluta snacka gegga och skriva kapitel 11!

Here we go:

*Louis' POV*

Dörren öppnas och in kommer killen med det vågiga håret och gröna ögonen. Jag hoppar till, varför är jag plötsligt rädd?

"Louis, vi måste verkligen prata." De gröna ögonen talar till mig.

"Nej." Viskar jag.

Han kommer närmare och då fyller jag lungorna med luft och skriker ut. Två sköterskor dyker genast upp i dörröppningen och tittar med stora ögon på mig.

"Ta ut honom." Säger jag och pekar på honom.

"Kom Harry, du måste låta Louis vila. Du borde också vila." Säger den ena sköterskan.

"Nej, jag måste prata med Louis!" Skriker Harry och kämpar emot.

Harry är starkare än de båda damerna och en av sköterskorna ropar på Doktor Hansen som har hjälpt mig en hel del här på sjukhuset. De bokstavligt talat drar ut Harry från rummet. Jag hinner se hans gröna ögon en sista gång innan han försvinner från rummet med de andra.

Hans gröna ögon bedjande och hans ansiktsuttryck lika så.

Jag sätter mig hastigt upp i sängen. Jag lägger handen i min egen panna och känner hur svettig jag blivit av drömmen.

Plötsligt öppnas dörren och Doktor Hansen kommer in i rummet.

"Louis, du har en besökare."

Säg att det är Heather.

Dörren öppnas en andra gång och in kommer...

Mardrömmens huvudperson. Harry.

"Hur mår du?" Frågar Harry. Jaha så han är inte berusad längre?

Doktor Hansen ler innan han lämnar rummet. Snälla gå inte, lämna mig inte ensam med Harry.

"Louis, vi måste verkligen prata." Säger Harry och slår sig ner på sängens högra sida.

"Det finns inget att prata om.." Viskar jag.

"Jo. Jo det finns det." Säger Harry.

Jag skakar på huvudet.

"Louis, jag är verkligen ledsen-"

"Gå ut!" Säger jag.

"Nej Lou!"

Jag fyller lungorna och skriker ut. Harry skyndar sig att sätta handen över min mun. Såhär var det inte i drömmen.

"Louis kompis, det hjälper inte att skrika." Säger Harry.

"Släpp mig!" Säger jag. Tårar formas i mina ögon, hur kommer det sig att jag är så rädd för Harry? Vi har ju varit bästa vänner sen vi var tre år.

"Louis, lyssna på mig!" Säger Harry. Hans blick har förändrats och hans blick bränner in i mig. Hans ögon är inte de där gröna längre, de är svarta. Han är... Arg.