Played » 1D

Hope lasted

Hallå igen! Bahahaha.

Okej, men nu ska jag skriva en epilog! :D

(Hehe.. Azzå jag behöver inte ens börja med epilogen innan jag gråter.. Det räcker med att tänka på den..)

_

*Heathers POV*

Den svarta klänningen kramar min kropp ganska tight. Jag vänder mig om i spegeln, fram och tillbaka. Mitt hår är uppsatt i en knut på huvudet, sminket ligger lätt applicerat i mitt bleka ansikte, mina armar täcks av en svart skinnjacka medan min långa smala kropp bär den svarta, långa klänningen. Anne berättade att hon haft den på begravningen när hennes pappa gick bort för några år sedan. Hon hade inte haft hjärta att slänga den. Den var nog den finaste jag någonsin sett. Inte för att jag burit många klänningar i mitt liv, men den är verkligen underbar.

Jag försöker le i spegeln i det vita rummet, men det når inte enda upp till ögonen. Jag biter ihop käkarna kraftigt för att förhindra att en tår lämnar mitt öga. Det gör så ont att det faktiskt idag vi ska säga farväl. Det har gått en månad sedan allt hände. En månad sen jag fick veta sanningen om Harry. En månad sen jag fick veta att Liam dött. En månad sedan jag fick veta att min egen pappa dödat Liam. Mitt hjärta spricker i tusen bitar, varenda gång jag tänker på honom. Men det gläder mig att jag aldrig mer kommer behöva se honom. Han förstörde större delen av mitt liv. Han drog och slet och lyckades till slut dra isär mitt hjärta. Jag kände inte Liam så väl, men jag vet att han var en helt oskyldig kille som bara ville skydda andra. Jag fick aldrig veta varför de dödade honom, Harry bara drog, precis som pappa. Varje natt tänker jag på det, varför hade allt hänt? Varför hade jag behövt gå igenom sådana tider? Men ingen skulle någonsin finnas för att besvara mina frågor. Det har även gått en och en halv månad sen jag fick veta att pappa mördat Nina. Polisen letade efter kvarlevorna från hennes lilla kropp i en vecka, men hittade aldrig något. Alltså blev det ingen begravning för Nina. Jag saknar verkligen henne. Ibland så mycket att jag undrar om det ens är värt att stanna på jorden och leva ett liv jag aldrig önskat mig, när jag faktiskt kan träffa Nina i himlen. Vi skulle kunna göra sånt som vi alltid brukade göra när vi var tillsmannans, här på jorden. Du vet säkert när man var liten, när man var på ett tivoli och hade köpt en ballong? Där på tivolit fanns allt kul. Allt som man alltid drömt om att få uppleva när man var liten. Men sedan.. Greppet kring ballongens snöre lossnade från din lilla hand och ballongen flög iväg. Den svävade högt upp i luften och lämnade jorden. Lite så kändes det med Nina.. Vi hade haft en massa kul här på jorden. Men jag hade inte varit tillräckligt stark för att hålla henne kvar.

Dörren öppnas på glänt och Anne tittar in genom springan.

"Det är lugnt Anne, jag är klar. Du kan komma in." Säger jag och tvingar fram ett leende. Men som vanligt når det inte mina ögon. Anne bär också en svart klänning. Hon har nersläppt hår och har en ganska neutral sminkning. Jag vet att det är för att hon inte vill dra till sig för mycket uppmärksamhet.

"Va fin du är," Säger Anne och ler. Men hennes ögon är lika tomma som mina. På nätterna, när jag försöker sova, kan jag ibland höra Anne gråta i sitt rum som är vägg i vägg med mitt. Jag vet att det är för Harry. Hon hade alltid haft höga förväntningar på Harry, precis som min mamma hade på mig när jag var liten. Jag vet att hon aldrig räknat med att Harry var en sån person som han faktiskt var. Hon hade alltid trott att han var en duktig kille, som faktiskt lyssnade på henne, men hon hade fel. Harry utnyttjade tjejer, han mördade bakom ryggen på sin egen mamma, men framför allt, han rev sönder andras hjärtan. Jag blev utsatt, jag vet precis hur det känns. Det gör ont.