Played » 1D

Kapitel 24

Hallojsan! Hoppas att ni mår bra. Jag mår ICKE bra.. Jag har feber och mår rent sagt skit. Mitt huvud känns som en bomb. Ugh.

I alla fall, det var någon dag sen jag uppdaterade, så jag tänkte ge mig på att skriva ett nytt kapitel. Kan ni se att vi långsamt närmar oss kapitel 30? Wow!

Jag vill också passa på att dedicera detta kapitlet till @EvelinaStreet. Eve, om du nu läser detta, du har gjort så sjukt mycket för mig och du är bara till 110% underbar. Bara bäst! <3

Okaj.. Så here we go:

 *Louis' POV*

Harrys hand träffar mitt ansikte ännu gång, vilket orsakar att ännu mer blod börjar rinna från mitt hårfäste. Det droppar blod från min mungipa och stora blåmärken täcker större delen av min kropp. Men jag har gett upp nu. Jag har inte en chans mot Harry. Hans slag är inte lika hårda som förut, men han träffar mig fortfarande.

"Lova att du fan inte kommer lägga dig i!" Skriker Harry. Blodet som runnit nerför hans mungipa har torkat och har orsakat ett tydligt spår nerför hans haka. Men han bryr sig inte ett jävla skit.

"Jag... Jag lovar..." Gråter jag. I början av det här hade jag faktiskt stått upp för mig själv, och för vad jag vill, men jag hade snart insett att det var omöjligt. Harry kommer alltid ha kontrollen över mig. Över alla.

Harry reser sig från marken. Han drar sina blodiga händer över sina svarta jeans, för att torka bort det värsta. Sedan ger han mig bara ett litet flin innan han promenerar iväg. Jag blir lämnad ensam på den fuktiga asfalten. Min syn blir suddigare och jag kan känna att jag är nära till gråten. Aldrig, i hela mitt liv, hade jag trott att något som detta skulle hända. För bara två månader sedan trodde jag att det för alltid skulle vara jag och Harry. Att vi alltid skulle vara bästa vänner och att ingenting någonsin skulle ha kraften att dra oss isär. Kanske är det också så att ingen hade kraften att dra isär oss, den enda som kunde det var Harry själv.

*Harrys POV*

Jag hoppar på min moped som står parkerad vid den gamla tegelväggen. Just nu vill jag bara hem. Hem till Heather. Klockan är över tio och jag undrar om hon kanske har gått och lagt sig. I bästa fall har hon inte det.

Efter ungefär tjugo minuter kommer jag fram till huset. Mamma är på någon konferens i London den här veckan och kommer inte hem förrän om fyra dagar. Det lyser i ett fönster, rummet där Heather brukar sova. Jag tar av mig min hjälm och ser sedan ner på min hand. Torkat blod syns på handen och det ger mig genast en idé.

Jag öppnar dörren till huset och stiger sedan tyst in i hallen. Jag drar av mig mina Converse. Jag behåller huvtröjan på, trots att den är smutsig. Sakta smyger jag upp för trappan. Jag bara måste få se Heather just nu. Jag behöver verkligen lugna ner mig lite.

"Heather?"

Jag går mot gästrummet och sätter försiktigt handen på handtaget. Dörren glider upp. På sängen sitter Heather. Hon ser inte ut att göra något speciellt, så jag träder in i rummet. Heather slänger mig en snabb blick, hon ser irriterad ut. Men när hon ser mitt blodiga ansikte och mina blodiga händer, vidgas hennes blick.

"Herre Gud Harry!" Utbrister hon, "Vad är det som har hänt?!"

"Slagsmål." Svarar jag kort och slår mig ner på sängen. Bredvid Heather.

"Varför? Med vem?" Frågar Heather. Hon ser helt förstörd ut. Hon förväntade sig nog inte att jag skulle komma hem såhär.

"Med Louis."

Heather tappar hakan, innan hon hastigt reser sig från sängen, "Harry?" Hon ser frustrerat på mig, jag kan se att hon har gråten i halsen, "Varför Harry?! Kan du inte bara låta honom vara?!" Skriker hon sedan.

Jag hinner inte svara innan Heather rusat ut från rummet. Jag springer efter henne, hon rusar nerför trappan.

"Heather vänta för fan! Låt mig förklara!" Ropar jag efter henne, när vi kommit nerför trappan båda två stannar hon upp. Hon vänder sig om och ser på mig. Hon gråter.

"Förklara vadå Harry?!" Gråter hon, "Förklara varför du klådde upp honom så du kan såra mig ännu mer?"

"Heather! För fan lyssna på mig!", Frustrationen i min röst är tydlig.

Hon ser på mig, om blickar kunde döda.

Jag börjar berätta, "Det var han som klådde upp mig! Han blev förbannad, han är så jävla avundsjuk på oss två. Det enda han vill är att utnyttja dig Heather. Jag försöker verkligen skydda dig med själ och kropp. Men idag, flög han bara på mig! Jag svär.. Jag skulle aldrig skada honom. Men som den sjuka idioten han är, skadade han mig." Säger jag. Jag vet att ingenting av det jag säger är sant i den här situationen. Men det är just det som är grejen.

Heather ser på mig med en ångerfull blick.

"Det enda jag vill är att skydda dig.." Säger jag, jag ser ner i marken för att visa min "sorg".

Jag ser upp på Heather som är i full fart med att låta tårarna lämna hennes ögon.

"Harry.. Jag är ledsen.. Jag skulle verkligen ha trott på dig om det du sa om Louis från första början. Att det skulle krävas att du skulle bli skadad innan jag faktiskt kunde förstå vilken sjuk person han faktiskt är... Jag är så ledsen Harry..." Gråter Heather. Det är svårt att undkomma att låta ett flin placera sig på mina läppar och jag biter mig i kinden för att undkomma det.

"Det är okej Heather.." Säger jag.

"Nej... Jag menar, jag har verkligen varit en idiot-" Hon slutar prata när jag trycker mina läppar mot hennes. Hennes armar fäster sig runt min nacke och jag kramar om hennes midja. Våra läppar rör sig långsamt i samma takt. Tänk vad denna oskyldiga tjej är lättlurad. Men hon är bara min.

_________________________

AHHHHHHHHH Harry så får du inte göra!! >:(

Hörni, hörni.. Jag har en fråga *wink wink* ;)

Nästa kapitel kanske blir ett speciellt kapitel. Om nu NI vill det. Vill ni att jag ska skriva när Heather förlorar oskyldigheten eller inte? (Dock, det blir inte detaljerat iså fal.) Ni får ta och kommentera om ni vill ha med det eller inte. Ni bestämmer, så KOMMENTERA! ;)

Hahaha, jag hoppas i alla fall att ni gillade kapitlet. ;D

HARE BRA!! :) xx