Played » 1D

Kapitel 22

Okej, så hej alla korvers! Gahaha. ;)

Hoppas alla mår bra och att er dag har varit ok. :)

Jag har börjat blir lite piggare! Yay! Jag äter/dricker inga mjölkprodukter längre och jag märker att det får mig att må mycket bättre! :D

Jag bestämde mig i alla fall att försöka skriva ett kapitel. Jag vill verkligen tacka er för att ni är så förstående och trogna! Ni är så underbara! :D

Okej.. Jag vill bara säga att detta kapitlet kan vara lite #DRAMATICO! Men jag hoppas bara att det får er att vilja läsa mer. Jag har fram till nio på mig att skriva ett kapitel så jag ska försöka göra det lite längre, jag har nämligen väldigt mycket idéer! ;)

HERE WE GO:

_

*Harrys POV*

Jag knotar lite tyst för mig själv innan jag slår mig ner i soffan. Jag placerar fötterna på det lilla bordet framför mig. De visar ett tråkigt program på tv:n. Pretty Little Liars är inte mitt favoritprogram om jag säger så. Heather är uppe på rummet, just nu har jag bara inte energin till att hitta på något. Jag är bara trött efter den jävla skolan. Ett ringande ljud fyller rummet och jag suckar högt, innan jag greppar min mobil som ligger placerad på bordet.

"Harry." Svarar jag en aning oförskämt.

"Hej, Harry. Jag... Uhm, jag fick ditt nummer... Av, uhm... Av Dennis." Säger en röst, den är inte så välbekant men jag kan ändå känna igen den.

"Och vem är du?" Frågar jag irriterat och sätter mig bekvämare i soffan.

"Jag heter Christopher."

"Och?"

"Jag är Heathers pappa. Säger det dig..." Han gör en paus, det är inte svårt att höra att han är berusad, på grund av sättet han trasslar med orden. "Säger det dig något?"

En kall rysning rör sig över min ryggrad. Kalla kårar.

"Ja.. Hurså?" Frågar jag uppnosigt.

"Hon är din flickvänf eller hur?" Vissa ord är svårare att höra än andra och det är precis att jag förstår vad han säger.

"Nja.. Inte min flickvän precis." Svarar jag.

"Nähe.. Men hon är med dig, inte sant?"

"Uhm.. Ja. Hur fan vet du det?"

"Dennis berättade idag. Han berättade om affären ni har. Jag är med. Jag är med i er affär, Harry." Säger Christopher, jag kan känna flinet han har på sina läppar.

"Och vad menar du att du ska göra?"

"Tja," Christopher skrattar dämpat, "jag skulle till exempel kunna ta hand om den där Louis."

"Hur känner du till honom?" Frågar jag, detta samtalet gör mig verkligen nyfiken, men jag kan inte neka att jag inte tycker att det är intressant. Jag vet vilket så kallat bad ass Christopher är och det skulle vara en ära att faktiskt arbeta med honom.

"Jag känner till mycket Harry, tro mig.."'

Jag skrattar lågt, "Tja, vad finns där att göra med Louis?"

"Det finns mycket Harry. Bland annat, så fort affären är avslutad, kommer Heather med en gång bege sig till Louis. Tänk så mycket skuld du skulle få. Det vill du väl inte? Han är det enda hindret i den här affären. Och, något måste göras åt det." Säger Christopher.

"Du har rätt.." Mumlar jag, jag kliar mig lite på hakan samtidigt som jag funderar. Klarar jag inte denna affären, blir det inga pengar. Jag vet att jag inte bara kan tjäna pengar genom att ta Heathers oskyldighet. Jag vet att Dennis lätt skulle kunna gå med på att genomgå ännu en affär. Men iså fall, skulle det handla om Heathers känslor. Om jag först skulle ta hennes oskuld, tjänar jag pengar. För att sedan vinna hennes känslor. För att sedan dumpa henne helt ensam. Långt bort från hennes enda riktiga trygghet, Louis. Hon kommer bli helt ensam, inte ett jävla skit kvar. Jag ska vinna det. Heather är min. Hon är min väg till pengar. Hon är så enkel. Jag har handskats med tjejer som henne förut. När man väl tagit allt, kommer de känna sig mer än trasiga och ensamma. Det slutar alltid med att de inte ser några poäng med livet, de blir bara så förstörda, lämnade så ensamma. Det enda jag vill är att förstöra Heather. Jag flinar lätt åt tankarna. Tanken på att förstöra något så underbart, men en sak som aldrig kommer inse att den är underbar. Den kommer vissna som en blomma utan ljus. För det enda jag är, är mörker.

"Vi ses i gränden vid den gamla bensinmacken imorgon klockan åtta. Ta med Dennis." Säger jag, helt neutralt. Men jag har svårt att dölja det stora flinet.

"Så ska det låta Harry." Säger Christopher, "Louis då, vad gör vi med honom?"

"Fixa honom."

"Alright." Säger Christopher, innan han lägger på.

*Louis' POV*

Mitt och Liams samtal hade inte slutat i något speciellt. Han hade låtit mig vara. Jag hade fortsatt gråta på golvet. Jag kan inte hjälpa det, men vissa ord sårar mig verkligen. Jag vill inte låta som en jävla grinolle, men det är sant. Liams ord hade verkligen gjort mig ledsen, även om jag vet att det faktiskt är sanningen han berättar för mig.

"Liam.. Jag.. Jag ska bara gå ut och få lite luft.." Säger jag och drar på mig mina skor.

"Okej, vill du att jag följer med?" Ropar Liam från vardagsrummet.

"Nej, jag behöver vara ensam en stund!"

"Okej, var försiktig!" Ropar Liam, innan jag går ut. Jag stänger dörren igen och går sedan nedför infarten. Det duggregnar lite, men jag måste verkligen få komma ut och ta frisk luft. Men framför allt, måste jag få vara ensam en stund.

Jag går allt längre nedför gatan och det känns verkligen skönt att äntligen få vara ensam och tänka en stund. Det är inte en människa ute och alla hus jag går förbi har släckta lampor. Det är inte särskilt tätbefolkat här, vilket gläder mig.

Jag kommer fram till den gamla övergivna ladan. För ungefär femtio år sedan användes den för att bevara halm och hö i. Men nu står den bara där och är nära att förfalla. Klockan är över sju på kvällen och det är ganska mörkt ute. Det är ju bara tidig vår.

Ett dovt brummande ljud hörs och jag vänder mig hastigt för att se en bil köra förbi. Den kör i en väldans fart och jag har inte en chans att se om det är någon jag känner till. Jag vänder mig om igen och fortsätter gå. Av någon anledning har jag ökat takten.

Den stora fabriksbyggnaden reser sig framför mig. Det finns många gamla byggnader i området och vissa är så gamla att taket rasat in. Fabriken användes på 1900-talet för att tillverka granater och bomber. Det är ganska läskigt att tänka sig det. Vissa användes under andra världskriget. Efter sisådär, 50 år lämnade man bara fabriken helt tom och öde. Den behövdes inte längre. De hade byggt upp en större fabrik i London. Den fabriken finns kvar än idag, men man tillverkar inte bomber där längre. Man tillverkar vissa sorters kläder.

Ett dovt skall hörs och jag hoppar till. Jag antar att det är någon hund i området som skäller.

Plötsligt känner jag en hård smäll i bakhuvudet och jag faller till marken. Allt blir svart.

__________________________

Okej, nu är det spännande!! :O

Jag är inte säker på om jag uppdaterar imorgon, jag ska nämligen försöka läsa igenom alla mina kapitel på denna och ändra vissa små detaljer. :)

Jag vet att alla mina framsidor har mitt gamla användarnamn, men jag ska ändra det. :)

Hoppas kapitlet var bra. Det blev inte så himla mycket längre. Ungefär 1300 ord bara.. Haha. (Sammanlagt)

HARE BRA!! :) xx