Played » 1D

Kapitel 14

Haj haj! Hoppas alla haft en bra dag! Min har varit sjukt tråkig. Vi har varit och jobbat i skogen hela dagen... :/

I alla fall, jag ska skriva ett kapitel nuee. Jag ska försöka uppdatera WTC också.. (Who's The Cowards?) Men jag kan inte lova att jag hinner det..

Det blir i alla fall bara ett kapitel på denna idag.. Hoppas ni överlever.

Läs gärna sista stycket sedan, har några viktiga saker att säga.

Jaja, chappy 14:

*Louis' POV*

Jag rycker upp dörren till de allmänna toaletterna, där jag sist hittade Heather, gråtandes. Jag vet fortfarande inte varför men det kommer jag inte heller få reda på. Jag gav upp med henne.

Jag rusar till närmaste toa bås, rycker upp dörren och låser den, innan jag trillar ihop på golvet. Tårarna rinner som floder och mina ben skakar som asplöv i en tornado. Insidan av mig gör ont. Det känns som någon just nu sticker en kniv rakt in i mig, och sedan vrider om. Den personen är, Harry. Hur hade han egentligen hjärta att göra så mot både mig och Heather? Han var min bästa vän och honom hade jag känt sen vi var små och brukade leka med bilar tillsammans. Men nu var det däremot över. Droppen som fått bägaren att välta. Allt hade runnit ut, just nu är allt bara en enda stor röra. Kanske inte för Harry, han får ju precis som han vill. Han får Heather, kan tjäna sina jävla pengar, som jag inte har den blekaste aningen om hur. Harry är bara så komplicerad. Vad är det som har fått honom att förändras så fort? Han hade ju alltid varit den jag litade på, han jag kunde berätta allt för. Men nu, har den jag litade på även tagit personen jag byggt upp ett nytt förtroende för. Heather. Det är lite som en mur, jag och Heather skapade, men Harry bröt sig igenom den. Ingenting är starkt nog för att hindra Harry från att få sin vilja igenom. Han är så mycket starkare än jag, det har han alltid varit. Det spelar ingen roll om det är på utsidan eller på insidan. Han vinner både när det gäller slagsmål och känslor. Det är Harry. Precis som det här är jag. Det har alltid varit så att när jag känt mig rädd eller ledsen har jag alltid kunnat gömma mig bakom Harry. Han har det jag saknar. Han har styrkan, han har viljan och han har modet. Medan jag, ja vad har jag? Om jag hade styrka, vilja och mod skulle jag slagits för vad jag vill. Jag hade inte låtit Harry hota mig, för att sedan ta Heather ifrån mig. Men jag har inte de krafterna. Och de få jag hade, har han också tagit nu. Heather betydde allt för mig, men nu är hon i famnen på Harry. Och det finns inte ett skit jag kan göra åt saken. Jag kan bara vänta på att få vakna upp från detta helvetet till mardröm...

Om jag någonsin kommer kunna det...

*Heathers POV*

Mina små händer skakar när jag sitter på den kalla marken och gråter. Louis hade kastat sina knivar och jag hade inte varit tillräckligt snabb för att fånga dom, innan de träffade mig. Hur dum fick jag bli egentligen? Jag trodde att han "gillade" mig? Men Gud så fel jag hade. Hur dum är jag egentligen? Ingen har någonsin gillat mig, och ingen kommer någonsin göra det heller. Varför försvinner jag bara inte? Det tjänar inte att leva när alla andra bär på mitt liv. Alla andra jag gillade. De bär på mitt liv. Det kan jag aldrig få tillbaka. Så, varför leva i ett tomt skal helt utan känslor? Det enda som finns inom mig är, mörker. En massa mörker.

"Är du okej Heather?" Harry.

"Ja.." Säger jag ynkligt. Ser det ut som jag är okej Harry?

"Kom, jag har en extra hjälm så vi kan ta oss hem med min moppe." Säger Harry och sträcker ut sin hand.

Han kan väl inte mena allvar? Han vill att jag åker med honom hem.