Played » 1D

Kapitel 17

Hallå hallå! Hoppas alla mår bra! :)

Varit i skolan idag. (Tråååkigt.)

Jag skulle vilja passa på att tacka er för över 8,000 läsningar på den här! IT IS SICK!

Tror ni den kommer få lika många läsningar som You & I, man kan alltid hoppas! ;D

Jag vill också tacka er som läser Between The Wall! Det betyder verkligen mycket! :D (Ni som inte läser den, får gärna läsa den.) ;)

Chappy 17:

*Louis' POV*

"Louis?", Liams röst ekar genom huset.

"Shit.." Mumlar jag för mig själv.

Hela min tröjärm är röd. Tårarna har fortfarande inte slutat rinna nerför mina kinder, smärtan som jag känner överallt är oförklarlig.

"Louis? Är du hemma?"

Vad gör han här? Varför över huvud taget är han hemma hos mig?

"Louis, jag vet att du är hemma. Din lärare ringde min mamma, som ringde mig. Hon ville att jag skulle titta till dig så allt är okej." Säger Liam, hans röst är inte långt borta. Som tur är, är dörren till badrummet, där jag befinner mig, låst.

"Louis?", Liam knackar på dörren. "Snälla öppna.. Är det magsjukan? Har du spytt?"

"N-Nej.." Stammar jag fram.

"Snälla öppna då Louis..", Liam låter bedjande, men jag stannar här för hans och alla andras skull. Jag vill inte att någon ser mig såhär, eller får reda på vad jag och rakbladet gjort tillsammans.

"Jag...", Längre kommer jag inte, min röst spricker.

"Louis! Jag hör att du inte är okej! Så snälla öppna!"

"Jag..." Jag gör ett nytt försök, "Jag... Jag kan inte ö-öppna..."

"Jo det kan du!" Säger Liam. "Snälla Louis..."

"Du vill inte.." Säger jag. Mina tårar börjar rinna igen, för en stund trodde jag att jag skulle slippa fler tårar idag, men jag hade fel. Åter igen.

"Vad vill jag inte Louis?" Frågar Liam, "Jag vill bara se till att du är okej.."

"Du vill inte se mig såhär.." Mumlar jag, tårarna rinner nerför mina kinder och lämnar spår efter sig.

"Louis?!", Nu låter han plötsligt förfärad. "Jag ger dig en sista chans, antingen så öppnar du nu. Eller så öppnar jag från utsidan."

Liam ger mig panik. Vad ska jag göra? Vad jag än bestämmer mig för, slutar det ändå med att Liam kommer in. Vad jag än väljer, slutar det ändå med att han ser mig såhär. Men jag kan inte röra mig ur fläcken. Mina sår blöder fortfarande och minsta lilla rörelse gör det ännu värre. Blodet har runnit oavbrutet i en halv timme.

Plötsligt öppnas dörren. Liam ser ut som han ska rusa in, men han blir stående förstenad. Han bara glor på mig, där jag sitter med armen över badkarets kant. Min blodiga ärm av tröjan högt uppkavlad. Liam bara står där, helt blixtstilla. Han öppnar munnen flera gånger för att säga något, men ingenting kommer ut. Han stänger munnen så fort han öppnat den.

"Jag..." Viskar jag, men Liam håller upp en tystande hand.

Han tar ett djupt andetag, innan han låter orden lämna sin mun, "Varför Louis?"

Ja, varför Louis? Jo, jag älskar henne.

"Jag..." Kan inte säga det.

"Svara mig Louis!", Liam höjer rösten. "Varför gjorde du det?! Varför berättade du ingenting?! Du vet att jag finns här för dig! Litar du inte på mig?!" Liam står och viftar med armarna i dramatiska gester, samtidigt som tårarna nu lämnar hans bruna ögon. Hans bruna ögon är alldeles fulla av sorg och smärta. Och det värsta är att jag är orsaken till det.

"Det har ingenting med dig att göra..." Mumlar jag.

"Jo det har det Louis! För jag bryr mig! Jag bryr mig om dig! Sluta tycka synd om dig själv, det handlar lika mycket om oss andra som det handlar om dig! Förstår du inte att vi också blir påverkade av det här?! Vad skulle du säga om du hittade mig eller någon annan i ditt skick?! Hur skulle du känna?!", Nu skriker han.

Jag hinner inte svara, Liam fortsätter, "Vet du vad Louis? Jag går och ringer din mamma nu. Sen måste hon ta dig till sjukhuset. Jag menar kolla på din handled?! Du kan fan dö Louis! Fattar du inte hur jävla farligt det är?! Sen måste du fan gå till en psykolog..."

"Nej snälla!" Gråter jag, "Ring inte mamma..."

"Jag måste Louis." Säger Liam och marscherar ut från badrummet.

Jag sitter kvar och gråter. Jag ångrar att jag gjorde som jag gjorde. Men när man skadar sig själv tänker man bara på nuet och det förflutna. Framtiden existerar inte då. Allt sånt kommer efter, och det är då man kommer att tänka på alla konsekvenser.

*Johannahs POV (Louis' mamma)*

Det ringande ljudet från min mobil bryter tystnaden i kontoret. Jag är mitt uppe i ett viktigt pappersarbete men det är lika bra att svara.

"Johannah." Svarar jag.

"Hej det är Liam." Hör jag Liams välbekanta röst säga.

"Hej Liam! Hur mår Louis? Är han okej?" Frågar jag.

"Det var faktiskt därför jag ringde." Säger Liam, "Du måste komma hem med en gång.."

"Va? Vad är det som har hänt?!" Frågar jag.

"Jag vill inte att du blir alldeles för orolig.." Säger Liam, "Det kanske är bättre att du får veta när du kommer hem.."

"Liam, jag måste få veta nu.. Jag kan inte komma om det inte är något riktigt allvarligt.."

"Tro mig.. Det är riktigt allvarligt.. Du måste komma hem och ta Louis till sjukhuset-"

"Va?! Snälla säg inte att han har ramlat och slagit sig.. Säg inte att han har så hög feber att han av misstag trillade i trappan.." Jämrar jag mig.

"Ta det lugnt.." Säger Liam.

"Berätta vad som hänt.. Snälla Liam.." Ber jag.

"Okej.. Du ringde ju mig för att åka och titta till Louis.. Vi hade lunchrast så jag hade tid att åka.. Men när jag kom hem hit.. Visade det sig att han inte alls var sjuk.. Johannah, bli inte för orolig men... Louis mår inte bra. Han måste verkligen till sjukhuset och till en psykolog. Han... Han har skärt sig med ett rakblad. Hela hans handled är röd och full i blod.. Han har inte berättat mycket för mig, jag vet till exempel inte varför.." Säger Liam, jag kan känna hur stora tårar rinner nerför mina kinder. Plötsligt hörs en hög duns i bakgrunden och hur något går sönder, "Louis?! Herre Gud..." Hör jag Liam säga. Men sen blir det tyst.

Linjen bröts. Jag försöker ringa tillbaka men ingen svarar. Istället för att fortsätta försöka, tar jag min kappa som hänger på en krok på väggen. Jag rusar ut från kontoret. Jag måste hem. Nu.

_______________________

Okej! Nu snackar vi spänning! :O

Bli inte för förbannade att jag avslutade kapitlet just här. Det måste ju finnas spänning i de kommande kapitlen också! ;)

När jag skrev det här kapitlet, kom jag på en grymt bra idé! Något som kommer hända Louis... ;)

Men mer avslöjar jag inte.

Hoppas kapitlet var OK! ;)

HARE BRA!! :) xx