Played » 1D

Kapitel 12

*Heathers POV*

"Snälla Heather, är det något som har hänt? Var är Nina någonstans?" Frågar Anne och sätter ner koppen med te framför sig.

Anne insisterade att jag skulle följa med henne hem. Igen. Men denna gången kunde inte min älskade lillasyster följa med mig...

"Hon... Hon är hemma..." Säger jag, min röst är svag och nära att spricka.

Anne nickar sakta.

"Nåja, stannar du över natten? Det får du hemskt gärna göra men jag förstår om du vill hem till Nina-"

"Nej, jag stannar gärna om jag får.." Jag är inte redo att berätta något än. Jag kommer aldrig kunna berätta för Anne om alla saker pappa gjort mot både mig och Nina. Anne skulle polisanmäla honom och jag kan inte ens föreställa mig konsekvenserna... Fy.

"Klart du får hjärtat!" Säger Anne och ler stort.

"Tack.." Säger jag och ser ner i bordsskivan.

Anne ler, "Du kan sova i gästrummet. Jag kan visa sig rummet om du vill?" Varför ska Anne göra det så svårt? Hon är så snäll..

"Ja tack." Säger jag.

Anne tar sin kopp och placerar den i diskhon. Sedan ber hon mig att följa med henne. Vi går upp för trappan.

"Här är rummet, det är inte det finaste-"

"Det är jätte fint!" Säger jag och ler stort.

"Så bra att du gillar det." Säger Anne. "Det är sent, du kanske borde gå och lägga dig. Det är ju skola imorgon."

Jag nickar.

Anne ler innan hon går ut ur rummet. Jag stänger dörren och drar av mig mina kläder, som såklart är smutsiga. Jag släcker lampan och lägger mig i den bekväma sängen. Sängen hos pappa är absolut ingenting jämfört med denna.

Jag vrider och vänder på mig, och hur skön sängen än är, kan jag inte sova. Det enda jag tänker på är Nina. Utan att jag knappt känner det börjar tårar rinna nerför mina kinder. De droppar ner på det fluffiga täcket när jag sitter upp i sängen. Plötsligt hör jag en dörr som öppnas och röster som tycks komma från hallen.

"Var har du varit?! Jag har varit så hemskt orolig för dig!!" Det är Anne.

"Ute." Svarar den andra rösten, det är Harry.

"Gå inte när jag pratar med dig!" Anne höjer rösten.

"Men va fan vill du då?!" Skriker Harry. Oj.

"Jag vill veta var du har varit. Du har inte varit ute och druckit igen va?" Vad pratar de om?

"Bara släpp mig!" Nu är det Harry som höjer rösten.

Steg hörs i trappan och jag antar att det är Harry som kommer upp. En dörr smälls igen och sen blir det tyst.

Jag lägger mig ner i sängen igen, tankarna börjar snurra med en gång.

"Du har inte varit ute och druckit igen va?" Vad hade Anne menat med det?

Innan jag vet ordet av det, börjar mina ögonlock bli tyngre och jag somnar.

Jag springer mot den stora bron. Jag kan höra Ninas skrik och hur hon kämpar emot. Jag kan höra mina snabba steg mot den våta marken.

Längre farm skymtar jag min systers smutsiga, rosa jacka. Pappas händer håller fast henne. Hon är desperat efter att få komma loss, men det syns att hon har börjat tappa hoppet.

Stegen jag tar känns som myr steg och det känns som min syster är så långt borta. Hon är så nära, men ändå så nära slutet. Sitt slut.

Pappa för henne närmare järnstaketet. Nu har hon gett upp. Nu orkar hon inte med att kämpa utan framgång. Jag ökar takten, men det känns som jag står still. Kanske gör jag faktiskt det? Har jag också gett upp?

Pappa lyfter upp henne, på staketet. Han låter henne sitta där, han låter henne titta ner på slutet. Nina klamrar sig fast med sina små händer, men jag vet att det är ingen match för pappa.

Han puttar henne.

Ett skrik lämnar hennes läppar när hon faller. Hon faller mot slutet.

Längre bort kan jag höra bullret av tåget. Det är tåget som ska ta min underbara syster till himlen.

Jag kommer fram till bron. Jag tittar ner mot rälsen. Hon ligger där. Alldeles stilla.

Tåget närmar sig. Snabbt, snabbt. Det är som en gepard som jagar sitt byte. Men detta bytet är lättfångat. Hon har redan gett upp.

Tåget når Nina.

Jag skriker, så högt att hela jag gör ont. Från tårna enda upp till huvudet.

Ett par starka armar omfamnar mig bakifrån. Pappa.

"Tåget till helvetet. Du missade det."

"Vakna Heather! Vakna!" Skriker en röst.

Jag sätter mig hastigt upp i sängen och möts av de gröna ögonen. Han ser helt förskräckt ut.

"Det va bara en dröm, ta det lugnt." Säger Harry och omfamnar mig. Hans armar runt min varma kropp får mig att frysa. En flashback spelas i mitt huvud, som redan är fyllt med andra hemska syner.

Harry över mig, jag skriker men hans hand placeras snabbt över min mun.

"Jag... Fan... Jag är ledsen Heather." Säger Harry.

Hans fria hand rör sig över min skakande kropp.

"Gå!" Skriker jag.

"Heather, du drömde precis en mardröm och du skrek i sömnen. Jag kommer knappast lämna dig nu." Säger Harry.

"Gå!" Skriker jag igen.

"Nej, du behöver mig." Viskar Harry i mitt öra. Han får hela min kropp att frysa till is.

Varför kan jag inte bara ta mod till mig, skrika att jag hatar honom och pusha iväg honom? Varför kan jag inte bara skrika att det inte finns mer i mitt liv att förstöra? Han har redan förstört allt, och mer finns inte kvar att förstöra. Men jag kan inte säga något. Inte ett skit.

"Sn-Snälla Harry... Gå..." Säger jag.

Harry flinar och skakar på huvudet.

"Snälla Harry..." Viskar jag, tårar har börjat fylla mina ögon.

"Jag kommer inte skada dig." Säger Harry, halvt skrattar.

"O-Okej..." Säger jag. Bilder av mardrömmen snurrar i mitt huvud.

"Du är alltid så rädd när jag är i närheten." Säger Harry och stryker bort mina tårar.

"Vad förväntar du dig?" Frågar jag.

________________________

This chapter is pretty short.. ;P

Men jag kommer posta ett till idag! ;D

Mest för att jag nog inte hinner med något imorgon.. Hahaha. ;)

Själv tycker jag att kapitlet SÖG, vad tyckte ni? :) (Säg till om det SÖG.)

HARE BRA!! :) xx