Played » 1D

Kapitel 19

*Louis' POV*

Sakta slår jag upp ögonen. Min handled värker som... Fan. Jag tittar ner på min handled. Den blöder inte längre, det enda som syns är stygn. Har de sytt? Utan att jag märkt någonting? Herre Gud...

"Åh, du är vaken!" Säger en röst, jag lyfter blicken och möter en doktors blick.

Jag nickar.

"Din mamma och din vän Liam skulle gärna vilja träffa dig.." Säger doktorn.

"Uhm.. Okej.." Säger jag. Helst vill jag inte se någon av dom just nu. Jag vill inte se någon. Ärligt talat önskar jag att jag aldrig vaknade...

Doktorn går ut ur rummet, han stänger den efter sig. Det blir tyst i rummet, det enda jag hör är mina egna andetag. Plötsligt öppnas dörren igen, mamma och Liam kommer in. Mammas ögon är gråtröda och Liam bär på en orolig grimas.

Jag ser på dom med stora ögon. Mamma slår sig ner i stolen bredvid sängen.

"Louis..." Här kommer det. "Varför gjorde du det?" Där har vi det.

"Mamma... Ja-Jag..."

"Louis. Förstår du inte hur farligt det är.." Säger mamma, hennes röst spricker.

Jag nickar.

"Varför gjorde du som du gjorde?" Mamma låter inte ledsen, hon låter... Förfärad, frustrerad men framför allt besviken.

"Mamma jag..." Men vad ska jag egentligen säga?

"Louis svara mig!" Mamma brister ut i tårar. Liam är snabb med att lägga sin hand på hennes rygg, för att trösta henne. "Varför Louis?!"

Jag bara ser på henne, jag vet inte vad jag ska säga.

"Det handlar inte bara om dig Louis.. Tänk på alla oss andra också. Väljer du inte att berätta för mig, skickar jag dig till en psykolog imorgon." Säger mamma, hon har lugnat ner sig lite, men några enstaka tårar rinner fortfarande nerför hennes kinder.

Jag fortsätter att sitta tyst och bara titta på henne.

"Det är ditt val Louis. Jag hade tyckt att det vore bra för dig att gå och prata med någon." Säger mamma, hon ser på mig med sina blodröda ögon. Det får mig att bara vilja kasta mig i hennes famn och berätta allt om Harry och Heather. Det får mig att vilja berätta sanningen, men jag kan inte. Något inom mig hindrar mig från att göra det. Den biten är större än den som vill berätta.

"Louis, jag ringer efter en psykolog. Det är för allas bästa." Säger mamma och reser sig från stolen.

Hon försvinner ut från rummet, med sin mobil i handen. Liam slår sig ner i stolen där mamma suttit. Han ser på mig, men jag klarar inte av att möta någons blick. Jag är rädd att de ska se sanningen. Sanningen om vilken person jag egentligen är.

"Hon grät oavbrutet från att vi kom hit, tills nu." Säger Liam, han ser tomt ut i luften i det vita rummet.

Jag svarar inte, han har mer att säga, det vet jag.

"Jag fick trösta henne." Han fortsätter att se tomt ut i luften.

Jag tittar rakt fram, rakt in i den vita väggen.

"Jag har aldrig sett en person så... Trasig.." Säger Liam, jag slänger en snabb blick på honom. Hans ögon är helt tomma.

"Det räcker Liam.." Säger jag.

"Hon frågade mig femtio gånger om du kommer bli okej.." Säger Liam, lika tomt som han sagt allt annat.

"Det räcker Liam! Jag vet att hon var orolig och ledsen!" Jag är på gränsen till att skrika.

Liams blick möter min, den är fullkomligt... Borta. Han ser så sorgsen ut. Jag har aldrig sett en person se så förfärad ut förut.

"Du bryr dig inte?" Frågar Liam, han ser på mig med en blick som jag inte kan läsa av.

"Klart jag gör Liam, men efter allt det här vill jag inte höra att mamma är upprörd." Säger jag, jag ser på honom med en smått irriterad blick.

"Louis, du vet att allt det här handlar om oss andra också eller hur?"

"Nej Liam! För det gör det inte! Det var jag som gjorde det här, inte någon annan! Jag valde det här!" Jag är på gränsen till att skrika. Igen.

"Men herre Gud Louis! Tror du inte jag vet det?! Men sluta var så jävla självisk! Du tror inte någon skulle sakna dig?!" Liam skrattar nästan, "Louis det är bara så jävla själviskt att tänka så?! Det finns visst personer som skulle bry sig om du försvann! Tänk till exempel på din mamma? Hon skulle bli helt förstörd! Men du bryr dig inte! Louis det är du som inte bryr dig! Det är vi som bryr oss! Men det gör inte du!" Skriker Liam, jag känner med en gång hur tårar formas i mina ögon.

Plötsligt verkar Liam förstå vad han sagt, "Louis... Jag menad-"

"Jo, jag förstår dig." Gråter jag, "Du har rätt Liam.."

"Nej Louis, jag menade det inte.. Du vet att jag säger mycket som jag inte menar.." Säger Liam.

"Snälla Liam.. Kan du gå ut? Jag behöver vara ensam en stund.."

"Nej, Louis. Jag är ledsen och jag vill bara höra att du förlåter mig.. Jag menade inte att säga något av det jag sa.." Säger Liam.

"Gå ut.." Mumlar jag.

Liam ger mig en sorgsen blick, och mumlar något i stil med "Förlåt.." Men jag måste verkligen få vara ensam en stund. Mitt huvud värker som en bomb och min hals känns torr. Förmodligen för att jag förlorat så mycket blod... Jag lägger mig ner i sängen igen. Jag vill bara sluta ögonen och aldrig vakna igen. Dessa skuldkänslor håller på att ta över mig helt och hållet. "Sluta vara så självisk Louis!"  Liams alla ord ekar i mitt hvud när jag sluter ögonen. Var jag än befinner mig är det enda jag hör och ser, smärta. Smärtan av att vad jag än gör, blir det fel. Skadar jag mig, blir det fel. Gör jag inte det, blir det fel. Jag vill inte leva med det här djupt nedgrävt inom mig. Att skada mig själv var enda sättet att få ut alla känslor och tankar. Det som gör mig mest förkrossad är att Heather fortfarande inte kommer få reda på att jag älskar henne. Hon är med Harry, och det är ingenting en svag person som jag kan ändra på.

*Nästa morgon*

"Louis.. Är du okej?" Liams viskande röst väcker mig från min djupa sömn.

"Mm.." Stönar jag och gräver ner huvudet ännu längre i kudden.

"Doktorn sa att det är okej att vi åker hem.. Men du ska tillbaka hit nästa vecka. Sedan om några veckor ska du ta bort stygnen." Säger Liam, han ser på mig och lägger sin hand löst på min handled, där stygnen är stora och tydliga.

"Okej.." Säger jag.

"Din mamma har ringt en psykolog.. De bestämde en tid och du ska dit om en och en halv timme." Säger Liam.

Jag suckar, "Ah.. Okej.."

Liam nickar, "Men.. Doktorn sa att om du inte känner dig pigg nog är det okej om du stannar över dagen. Däremot kan de inte göra så mycket, bara ha uppsyn över dig."

"Det går nog bra Liam. Är mamma här?"

"Ja, hon är utanför. Gör dig redo så åker vi sen." Säger Liam.

"Okej.." Säger jag.

Liam går mot dörren, precis när han ska till att öppna den vänder han sig om igen, "Du Louis... Förlåt.."

Jag ler försiktigt, "Det är okej Liam. Grubbla inte mer över det."

"Okej.." Säger Liam innan han går ut ur rummet.

Jag kliver upp från sängen och drar på mig mina jeans som hänger på en stol. Även om jag inte varit här länge, ska det bli skönt att åka hem.

__________________________

Yaaay! Nytt kapitel! Jag vet ärligt talat inte hur långt det är för jag har skrivit HELA på min surfplatta. ;)

Jag hoppas kapitlet var bra, och att ni längtar lika mycket som jag gör till nästa! :D

HARE BRA!! :) xx