vänskap eller kärlek?

Kapitel 1

"Middagen är klar!" ropade pappa nerifrån köket. Jag suckade och reste mig upp ur sängen där jag hade legat och hållit på med mobilen. Med tröttsamma steg tog jag mig ner till köket. Pappa ställde precis fram en stor gryta mitt på det dukade matbordet och mamma stod vid kylen. Jag satte mig ner på min vanliga plats och pappa satte sig på sin. Både min och pappas blick svepte mot mamma som fortfarande stod vid kylen. Det var tyst. Jag visste vad som pågick. Men innan jag hann agera så vände hon sig om, med en öppen vinflaska i handen. Tröttsamt och hopplöst skakade jag på huvudet. Mamma satte sig ner vid bordet och suckade när hon såg min och pappas blick. Hon skakade på huvudet och började hälla i sig vinet. Jag vände huvudet mot pappa. Han tittade på mig utan att förstå. Irriterat höjde jag på ögonbrynen och försökte förklara för honom med blickar.
"Varför ska du alltid förminska mammas alkoholproblem?" utbrast jag till slut. Mamma fnös och fortsatte dricka. Pappa svarade inte, istället slog han ner blicken på tallriken och började äta av maten som han precis hade lagt upp på sin tallrik. Jag suckade irriterat.
"Inser ni inte att det är farligt?" utbrast jag. Jag var så irriterad på deras beteenden. Mamma som alltid drack utan gränser och pappa som alltid förminskade hennes problem.
"Det är inget farligt, hon gillar bara alkohol" sa pappa lugnt och sansat. Jag gav honom en frågande blick.
"Är du seriös?" nästintill skrek jag. Pappa himlade med ögonen.
"Sluta nu, Elvira. Det är faktiskt lördagskväll, alla vuxna dricker på lördagskvällar" förklarade sig mamma.
Irriterat sköt jag ut stolen bakom mig och reste mig upp.
"Ja, kanske det. Men alla vuxna som dricker nu kan kontrollera sig själva. Och alla vuxna som dricker nu dricker inte alla andra dagar i veckan" sa jag, argt och irriterat.
Varken mamma eller pappa svarade så jag fnös och gick min väg. Jag gick direkt ut i hallen, tog på min mina skor och gick ut genom ytterdörren. För att markera att jag var arg på dem så smällde jag i dörren när jag stängde den.

Mina steg styrde mot Ellens hus, min bästa vän. Hennes hus låg bara några kvarter ifrån mitt så det tog inte lång tid att gå dit. Dessutom var det skönt att gå en promenad och få frisk luft. Det var visserligen sommar, men bara början av juni så kvällstimmarna var fortfarande aningen kyliga.
När jag var framme så knackade jag på dörren. Ellens mamma öppnade dörren. Ett leende spred sig på hennes läppar medan hon utbrast mitt namn. Jag log.
"Hej! Stör jag?" sa jag. Ellens mamma skakade på huvudet och tog ett steg inåt, som en gest att jag skulle gå in.
"Vi äter middag, har du ätit?" svarade Ellens mamma mjukt.
Jag skakade på huvudet och bet mig i läppen.
"Då får du middag här, kom in!" sa Ellens mamma och började gå mot köket. Jag log svagt och följde efter. Det kändes alltid lika skönt att komma hit och bli behandlad som en i familjen. Jag var hos Ellen väldigt ofta och varje gång var jag lika avundsjuk på att hon hade en riktig familj, en familj som brydde sig om henne. Men jag var otroligt tacksam över att de tog hand om mig.
"Tack" sa jag.

"Tja, babe" utbrast Ellen när jag kom in i köket. Jag nickade mot henne i en hälsning och log.
Ellens mamma beordrade mig att sätta mig ner vid bordet medan hon dukade fram åt mig. Jag protesterade och försökte hjälpa till, men hon lät mig inte. Jag skrattade löst och satte mig vid bordet.
När jag hade fått maten serverad och alla satt ner så började vi äta under tystnad. Till slut bröt Ellens pappa tystnaden.
"Hur är det hemma, Elvira?" frågade han. Han var allvarlig i tonen. Det var inte bara ett "hur är det?" utan det var ett riktigt "hur är det?", han brydde sig, han ville veta. Ellen och hennes föräldrar visste om min mammas alkoholproblem. Jag och Ellen hade varit bästisar så långt tillbaka jag kunde minnas så jag stod väldigt nära hennes familj.
Jag bet mig i läppen och skakade sakta på huvudet.
"Som vanligt, inte så bra" mumlade jag lågt, med blicken ner i tallriken.
"Jag funderar på att flytta hemifrån, men jag har inga pengar så jag ska försöka hitta ett jobb" mumlade jag lågt.
"Jag har en ide" sa Ellens mamma med en lurig blick.

Alla vände sig mot henne och väntade på att hon skulle förklara.
"Vi har ju en lägenhet i Spanien som vi bara använder på höstlovet och jullovet. Vi tänkte hyra ut den nu i sommar, men jag har ångrat mig. Jag tycker att ni två ska bo där över sommaren" berättade Ellens mamma med sin blick flackandes mellan mig och Ellen.
"Va? På riktigt? Det vill jag!" utbrast Ellen. Jag bet mig i läppen.
"Det låter jättebra, och ni är jättesnälla som erbjuder det. Men jag kan inte" mumlade jag.
"Varför? Snälla, Elvira!" bad Ellen. Jag log snett.
"För det första så har jag redan skuldkänslor för att ni tar hand om mig så mycket, och nu ska ni låta mig bo i er lägenhet? Och för det andra så kommer mamma och pappa aldrig låta mig åka" förklarade jag.
"Nej, Elvira, få inte skuldkänslor. Du är en del av vår familj och jag tror att det skulle var nyttigt för dig och Ellen att åka iväg över sommaren. Och dina föräldrar kan inte säga något. Du är arton, snart nitton. De kan inte stoppa dig" kontrade Ellens pappa. Ett litet leende spred sig på mina läppar.

•••
Sorryyyy att jag inte uppdaterade igår som jag lovade, jag råkade somna hehe.. men här får ni det utlovad kapitlet, lite sent. Men bättre sent än aldrig!
Vad tycker ni? Verkar den spännande? Jag vet att första kapitlet alltid är lite segt, men detta kapitel är viktigt för att detta är själva storyn bakom allting!! Ni kommer få se! Men den stora frågan, kommer ni fortsätta läsa den här boken? Kommentera vad ni tycker!! Och glöm inte att sprida boken till vänner och familj!!
Puss & kram <3