vänskap eller kärlek?

Kapitel 30

Timme in och timme ut satt jag där i trappuppgången och väntade på Andy. Marcus hade ringt mig flera gånger, men jag hade avböjt varje gång. Jag ville inte prata med honom, jag ville inte göra situationen värre än vad den redan var, även om den inte gick att göra mycket värre. Däremot hade jag ringt Ellen lika många gånger, om inte fler. Men hon svarade inte. Jag hade skickat sms där jag bad om förlåtelse och bad henne att ringa mig så vi kunde prata, men inget svar där heller.

Till slut, efter vad som hade känt som evigheter, kom Andy hem. När han såg mig skyndade han sig upp för resten av trappan. Han var glad över att se mig, men när han kom närmare och såg mina rödgråtna ögon och min förtvivlade min så blev han genast orolig istället. Jag skakade på huvudet och började gråta när jag såg Andy komma emot mig. Han kom fram till mig och drog snabbt upp mig på fötter och omfamnade mig med sina trygga armar. Jag grät länge ut i hans famn, trots att mina tårar borde ha tagit slut för länge sedan.

Efter ett tag gick vi under tystnad in i lägenheten. Jag gick och satte mig i soffan medan Andy ordnade te åt oss. När han kom in i vardagsrummet och satte sig bredvid mig i soffan så vände han blicken mot mig. Han väntade på en förklaring.
"Ellen fick reda på det" mumlade jag. Andy drog en djup suck.
"Vi skulle precis berätta för henne, men så kom hon hem till Marcus och jag var där men gömde mig i garderoben, men hon såg mina skor" berättade jag. Andy var tyst ett bra tag.

"Har du pratat med henne?" frågade Andy till slut. Jag skakade på huvudet.
"Hon vägrar lyssna på mig" svarade jag.
"Jag förstår det, men hon kommer säkert lugna ner sig. Du måste vara vänta ett tag, ge henne utrymme" sa Andy. Jag nickade sakta. Jag visste att han hade rätt, som alltid.
"Du kan bo här så länge" sa han mjukt. Jag log tacksamt.
"Tack" sa jag lågt.

Andy bestämde att vi skulle laga middag för att få mig på andra tankar, och det lyckades han med. Vi satte på musik och dansade och sjöng medan vi lagade mat. Jag glömde helt bort alla tankar på Marcus och Ellen. Men så fort vi var klara med maten och satte oss ner för att äta så kom tankarna tillbaka igen.
"Så vad ska du säga till Ellen?" frågade Andy eftersom han såg på mig att jag inte kunde sluta tänka på allting.
"Jag vet inte" mumlade jag. Jag hade verkligen ingen aning.
"Jag tror att det bästa du kan göra är att vara helt ärlig. Berätta om allt. Alla gånger ni har träffats, men också allt du har känt för honom, och såklart all ångest du har haft över vad du har gjort. Jag kan inte lova att hon tar dig tillbaka, helt ärlig vet jag inte om jag hade gjort det, men det är helt klart värt ett försök" sa Andy med en röst som tydde på att han bara ville vara snäll och hjälpa till. Jag log svagt och nickade.
"Jag är rädd" sa jag och bet mig i läppen. Andy tittade förstående på mig, men jag kände ändå att jag var tvungen att förklara mig.
"Jag är rädd för att jag kanske har förlorat min allra bästa vän" sa jag. Andy nickade lika förstående som innan.
"Jag förstår dig, men, förlåt men, du har gjort detta själv. Nu får du stå ditt kast" sa Andy. Även om det inte fick mig att må bättre så älskade jag att han var så ärlig och klok. Jag tror att det var exakt sådana ord jag behövde höra.

Senare den kvällen gick vi ut för att ta en drink på ett lugnt och fint uteställe. Andy förstod att jag behövde komma ut i luften och rensa tankarna. Vi satte oss ner på den nästintill fulla restaurangen och beställde varsin drink. Min mobil, som låg på bordet mittemellan oss, började ringa. Jag såg att det var Marcus och gav ifrån mig en suck innan jag tryckte på avböj.
"Varför svarar du inte på Marcus samtal?" frågade Andy undrande.
"Jag vill inte göra allt värre" mumlade jag.
"Kommer ni bli tillsammans när ni har rett ut allting med Ellen?" frågade han.
"Jag vet inte" svarade jag och log snett.
"Vill du det?"
"Ja" svarade jag snabbt. Men efter ett tag började jag tveka.
"Eller, jag tror det i alla fall.."

Andy var tyst ett tag.
"Älskar du honom?" frågade han med en fundersam blick. Jag bet mig i läppen och nickade.
"Ja" svarade jag.
"Trots att du vet att han kan gå bakom ryggen på dig?" kontrade Andy.
"Han skulle aldrig gå bakom min rygg" mumlade jag med blicken ner i golvet. Om det var för att jag var sur över att Andy trodde så om Marcus eller om det var för att jag faktiskt också hade sådana tankar om honom, det visste jag inte.
"Så sa Ellen också. Du har ju sett hur bra han ljuger" sa Andy menande.

Jag tystnade. Mest eftersom jag inte hade något bra att kontra med.
"Jag hade inte tänkt lägga mig i för jag såg att ni gillade varandra och jag tyckte att ni passade i början. Men efter allt jag har sett och hört så kan jag inte låta bli att lägga mig i" förklarade Andy. Jag svarade fortfarande inte.
"Förlåt, men ärligt talat tror jag att Marcus är en sådan som alltid ser grönare gräs på andra sidan. Han kommer alltid hitta något som han tycker är bättre" fortsatte han.
"Och tro mig, du är värd så mycket mer."

•••
Okej... ärligt talat är jag lite rädd över att publicera nästa kapitel... alltså det är vääärldens twist, ni kommer flippa ur.. så jag varnar er.. Jag tror att det kommer vara väldigt delade meningar om ni gillar det eller inte. Vi får väl se (;
Kommentera för mer!!!
Puss & kram <3