vänskap eller kärlek?

Kapitel 13

Jag och Ellen gick och la oss osams den kvällen. Och morgonen därpå vägrade hon att ens se på mig. Jag visste att hon aldrig skulle lyssna på mig om detta så jag behövde komma på ett annat sätt att få henne att förstå.
Jag kom på den, kanske inte så briljanta, idéen att kontakta Marcus och se om det gick att prata vett i honom. Så efter frukosten sa jag till Ellen att jag skulle ut och springa. Jag klädde på mig träningskläder och sprang sedan hem till Marcus. Adressen hade jag snappat upp under middagen när Marcus förklarade för Andy vart han bodde. Jag använde Google maps för att hitta rätt dock, för trots att jag hade varit i Spanien ett tag så hittade jag inte för fem öre.

När jag var framme så gick jag in genom lägenhetsporten och letade upp Marcus namn på tavlan. Han bodde på fjärde våningen så jag joggade upp för trapporna. Precis innan jag knackade på hans dörr så tog jag ett djupt andetag. Skulle jag verkligen göra det? Vad skulle jag säga? Tänk om Ellen skulle hit? Tänk om han inte var hemma?
Alla tankar snurrade runt i mitt huvudet och jag hann knappt tänka igenom min ide en sista gång innan jag insåg att jag redan hade knackat på dörren.
Några sekunder därpå så öppnades den. Marcus blev minst sagt chockad när han såg mig stå utanför hans dörr. Jag stod bara där och stirrade på honom, jag var helt stum. Ingen av oss sa någonting på ett bra tag. Men till slut så höjde Marcus på ögonbrynet.
"Eh, hej?" sa han tveksamt. Jag kom tillbaka till verkligheten.
"Spelar du på Ellen?" frågade jag, rakt på sak. Marcus blev förvånad av frågan. Han var tyst väldigt länge och det gick mig på nerverna.
"Är du seriös? Har du inga känslor för henne?" utbrast jag irriterat. Marcus suckade utan att svara.
Jag gav honom en frågande blick. Ilskan bara kokade inom mig.
"Hallå? Jag pratar med dig. Du är så fucking dryg och självupptagen. Hur kan du spela på Ellen? Hur fan kan du låtsas att du gillar henne när du vet att hon gillar dig jättemycket? Och varför är du så dryg mot mig? Vad har jag gjort för fel? Vad..." började jag, halvskrikandes, rabbla upp med en irriterad röst.
Marcus insåg att jag höll på att tappa det så han avbröt min hysteri genom att pressa sina läppar mot mina. Jag var i total chock. Hans läppar masserade mina och det kändes så rätt, men ändå så fel. Trots att jag visste att det var så fel det bara kunde bli så lät jag honom fortsätta kyssa mig. Jag tryckte inte bort honom. Jag avbröt inte kyssen. Utan jag kysste honom tillbaka.
Till slut drog vi oss ifrån kyssen. Våra blickar låg fästa vid varandra. Ingen visste riktigt vad vi skulle säga eller göra. Men jag insåg snabbt att det vi hade gjort var riktigt fel. Och jag kände mig så hemsk. Så jag vände mig om och gick, utan att säga något.
Jag gick direkt hem till Andy. Han var den enda jag kunde och ville prata med just nu. Och jag var tvungen att prata med någon, annars skulle jag explodera.

Andy öppnade dörren snabbt efter min första knackning. Han såg min förvirrade och, nästan, rädda blick och blev genast orolig. Han släppte in mig och jag följde med in till vardagsrummet utan att säga något.
"Vad är det som har hänt?" frågade Andy när vi hade suttit tysta i soffan ett tag. Jag satt bara och stirrade rakt ut. Vad hade jag gjort?
"Jag och Marcus kysstes" mumlade jag lågt. Jag vågade inte vända på huvudet för att se Andys reaktion, men jag såg i ögonvrån hur han spärrade upp ögonen. Han svalde hårt och skakade på huvudet.
"Varför?" frågade han.
"Jag skulle konfrontera honom om att han ska sluta spela på Ellen och när jag är mitt uppe i mitt skrikande så tystar han mig genom att kyssa mig och jag kysste honom tillbaka" berättade jag. När jag hörde mig själv säga det högt så insåg jag hur korkad jag var. Hur kunde jag göra detta mot Ellen? Jag var en hemsk människa.
Andy suckade.
"Betydde kyssen något?" frågade han efter en stund av tystnad. Jag skakade på huvudet.
"Då tycker jag inte att du ska berätta för Ellen. Det kommer nog göra mer skada än om du inte säger något. Hon är ju redan irriterad på dig" sa Andy. Jag funderade länge på det han hade sagt. Kanske hade han rätt.
"Men är det inte bättre att jag berättar för henne så hon inser vilken idiot Marcus är och dumpar honom?!" föreslog jag tveksamt.
"Kanske det, men du kysste Marcus tillbaka så risken är ganska stor Marcus hon dumpar dig också" kontrade Andy.
Jag suckade högt.
"Jag vill aldrig mer träffa Marcus" mumlade jag.
"Skit i honom, han är en idiot" sa Andy innan han drog in mig i hans famn.

Flera timmar senare var jag hemma. När jag öppnade ytterdörren och skulle gå in så krockade jag i någon. Min blick var fäst vid golvet, men så fort min kropp stötte emot någon så flyttade jag upp blicken. Jag möttes av ett par gröna ögon. Marcus. Båda var chockade över krocken och det tog ett tag innan vi flyttade oss ifrån varandra. Ingen av oss sa någonting utan slog bara bort våra blickar. Jag gick in i hallen medan Marcus gick ut genom dörren. Han stängde den bakom sig och jag drog ett djupt andetag.
"Eh, vad var det där?" frågade Ellen förvirrat. Jag hoppade till av förvåning, ännu en gång. Jag vände blicken mot henne och såg att hon stod knappt en meter ifrån mig, alltså hade hon sett allt. Jag svalde hårt.
"Vadå?" frågade jag, låtsades vara ovetande, trots att jag visste exakt varför det var så stelt mellan mig och Marcus. Vi hade ju kyssts, bara några timmar innan. Vi hade gått bakom Ellens rygg. Vi hade gjort något förbjudet.

•••
Hmmm.. vad hände nu? Vänskap eller kärlek?
Kommentera gärna!!! Och snälla ni, kommentera idéer, kritik, känslor, tankar!!! Vad som helst! Jag behöver motivation till att fortsätta skriva den här boken..
Puss & kram <3