vänskap eller kärlek?

Kapitel 22

Efter några minuter insåg jag att jag behövde Ellens tröst. Hon fanns alltid där för mig, oavsett vad. Och hon förstod mig, bättre än någon annan. Men jag kunde knappt se på henne längre. Jag visste att hemligheten som jag höll på kunde förstöra hela vår vänskap. Jag visste att hon skulle bli förkrossad om hon fick veta vad som pågick mellan mig och Marcus. Jag visste att jag förtjänade att må såhär dåligt. Men jag behövde henne ändå.

Med darrande händer tog jag upp mobilen och ringde Ellen. Hon svarade snabbt.
"Hej, babe! Vad händer?" frågade hon glatt. Jag bet mig själv i läppen, funderade på om jag skulle ljuga för att låta henne fortsätta vara glad.
"Elvira?" frågade Ellen oroligt när jag inte svarade.
"Jag.. mina.." stammade jag fram. Jag kom inte längre i meningarna på grund av mina hulkningar.
"Var är du?" frågade Ellen, med samma oroliga ton.
"Jag vet inte, några kvarter ifrån Andy" mumlade jag gråtandes.
"Vänta där, jag kommer" sa Ellen mjukt.

När vi hade lagt på så satte jag händerna i pannan. Jag var inte värd Ellens vänskap. Hon var den finaste människan på denna jord.

Jag hann inte tänka mycket mer innan min mobil ringde. Jag antog att det var Ellen igen som skulle be mig leta upp ett gatunamn eller något så jag svarade direkt och la mobilen mot örat innan jag ens hade sett på skärmen.
"Elvira? Vad är det som händer?"
Det var inte Ellen. Det var Marcus. Mitt hjärta slog över ett extra slag, men min hjärna sa åt mig att lägga på. Allt jag och Marcus hade skulle avslutas. Men han var ju så bra. Jag gillade honom verkligen. Jag kunde inte slita mig ifrån honom.
"Jag vet inte.. jag bara.. det är för mycket" stammade jag fram.
"Ta det lugnt, andas" sa Marcus med en lugnande ton. Jag gjorde som han sa, men det hjälpte inte.
"Jag önskar att jag kunde komma till dig och hålla om dig nu" sa han sorgset. Jag svalde hårt. Varför skulle han göra allt så komplicerat?
"Jag måste gå" mumlade jag. Marcus protesterade, men jag la på mitt i hans mening. Även om allt jag ville var att be honom komma hit och slänga mig i hans famn så fick jag inte göra det. Jag var tvungen att stå emot.

Ellen kom gåendes i rask takt efter ytterligare några minuter. Mitt hjärta började så hårdare och jag började gråta ännu mer. När Ellen såg att jag bröt ihop så skyndade hon sig mot mig. Hon satt sig ner bredvid mig och omfamnade mig stadigt. Jag grät ut i hennes famn. Hon frågade ingenting och sa ingenting, utan vi bara satt där under tystnad. Och det var något jag älskade med henne. Hon väntade alltid till rätt tillfälle innan hon började prata.

Min tårar tog slut så småningom. Ellen släppte från kramen och vi satt nu bredvid varandra lutade mot en husvägg på trottoaren.
"Vad är det som har hänt?" frågade Ellen mjukt. Jag drog ett djupt andetag.
"Jag.." började jag, med syfte att berätta om mig och Marcus, men jag lyckades inte få orden från min tunga.
"Jag vet inte, det har bara varit en jobbig dag och Andy skulle få gäster så jag kunde inte prata med honom och därför ringde jag pappa, och då brast det.." mumlade jag, besviken på mig själv att jag inte berättade hela sanningen.
"Vad sa din pappa?" frågade Ellen.
"Ingenting egentligen, han var bara otrevlig och arg på mig för att jag lämnade honom ensam med mamma" mumlade jag lågt. Ellen bet sig i läppen. Hon vände blicken mot mig.
"Skit i honom" sa hon och försökte sig på ett leende. Jag log svagt tillbaka och bet mig i läppen.
"Kom nu så går vi hem och äter glass och ser på film" utbrast Ellen glatt. Hon reste sig upp och sträckte ut handen mot mig. Jag tog tveksamt tag i hennes hand och reste mig upp med hennes hjälp.

Efter ett stopp för att handla glass i mataffären och ett stopp för att hämta pizza på pizzerian så var vi hemma i lägenheten. Vi slog oss ner i soffan med filtar och kuddar och satte på första bästa film som poppade upp på Netflix. Sedan satt vi där hela kvällen, åt pizza och glass och såg på film efter film. Ellen var verkligen världens bästa vän.

Tre filmer senare satt vi fortfarande kvar i soffan. Vi båda var trötta och höll på att somna i vilken sekund som helst. Min mobil plingade till och jag sträckte mig efter den som låg på soffbordet. Skärmen lystes upp av ett sms från Marcus. "Mår du bättre nu? Hoppas att Ellen tröstade dig och fick dig att må bättre, men det skulle varit jag.. Saknar dig. Godnatt<3" stod det. Jag suckade djupt för mig själv samtidigt som jag låste mobilen och la tillbaka den på soffbordet.

•••
Vad håller Elvira på med? Borde hon berätta för Ellen? Hur tror ni Ellen kommer reagera?
Kommentera vad ni tycker!!!!
Puss & kram <3