vänskap eller kärlek?

Kapitel 6

Några få dagar senare bestämde jag och Ellen oss för att gå på fest igen. Det fanns inte mycket annat att göra på kvällarna och dessutom ville Ellen hitta Marcus utan att behöva ringa honom eftersom hon trodde att han skulle tycka att hon trängde sig på.

Nästan så fort vi kom in på klubben så hittade Ellen Marcus. Han stod borta i ett hörn och det var svårt att se honom, men Ellen hade bara ögonen för honom och därför hittade hon honom så snabbt.
"Jag går bort till Marcus!" sa Ellen glatt och skyndade sig iväg innan jag ens hann svara. Med en suck gick jag mot baren. Min blick låg hela tiden på Ellen och Marcus. Hon hade precis hunnit fram till honom. De kramades och stod sedan och pratade. Båda hade varsitt stort leende på sina läppar. De såg så glada ut. Såklart var jag glad för Ellens skull, att hon hade hittat någon hon gillade, men lite trist var det. Jag hade ju haft så kul med Marcus igår och jag ville gärna träffa honom igen, men det gick inte, Marcus var Ellens nu.

Jag satt där i baren alldeles ensam. Det kändes som evigheter, och det var det säkert också. Men till slut kom någon fram till mig för att göra mig sällskap.
"Jaså, här sitter du igen?!" utbrast en killröst. Förvånat vände jag mig om, jag började undra om jag verkligen var i Spanien, eller om jag fortfarande var i Sverige, alla jag träffade pratade ju svenska. Men när jag vände mig om och såg vem det var så förstod jag. Det var Marcus som stod där mittemot mig med sin gulliga frisyr och sitt luriga flin. Jag såg mig runt omkring för att se om Ellen var i närheten. Jag ville inte att hon skulle se att jag ens pratade med Marcus för jag visste att hon skulle förstora det och det skulle sluta med bråk. När jag hade granskat omgivningen kunde jag konstatera att Ellen inte var där, hon var säkert på toa eller något.
"Jag är inte intresserad, Marcus" sa jag och bet mig i läppen. Det tog emot att säga så till Marcus, men jag var tvungen.
Han blev chockad. Efter några sekunder av tystnad så höjde han ögonbrynen och satte sig ner på barstolen bredvid min.
"Ouch, det gick fort. Vad har jag gjort?" frågade han. Hans fundersamma blick granskade mig. Jag vågade inte se honom i ögonen så jag svepte min blick över rummet för att hitta Ellen.
"Inget, jag är bara inte intresserad" mumlade jag.
Marcus svarade inte, men han gick inte heller. Med en suck reste jag mig och gick iväg. Utan att vända huvudet bakåt för att se hur Marcus hade reagerat, så gick jag mot toaletterna.
Väl inne på tjejernas toalett stod Ellen. Hon stod vid handfatet och fyllde på sitt smink medan hon tittade sig i spegeln.
"Hej, bae" sa hon utan att vända sig mot mig. Förmodligen hade hon sett mig i spegeln. Jag log.
"Hej, bae" svarade jag.
"Kan vi dra hem? Det är bara massa spanjorer på den här klubben" sa jag och bet mig i läppen. Ellen vände sig mot mig. Hon putade med underläppen.
"Snälla?" bad jag och gav henne en bedjande blick.
"Visst, om jag bara får gå och säga hejdå till Marcus först" sa Ellen. Jag nickade.
"Vi ses utanför" sa jag och Ellen nickade som svar innan hon gick iväg.

Fem minuter efter att jag hade kommit ut så kom Ellen ut från klubben. Hon trippade glatt fram till mig med ett stort leende på läpparna. Jag log mot henne.
"Elvira! Marcus bjöd in mig till en hemmafest med hans svenska kompisar här i Spanien nu i helgen! Och jag fick ta med en kompis!" utbrast Ellen. Hela henens ansikte lyste av lycka, jag ville inte förstöra hennes glädje så jag nickade glatt och log.
"Det blir jättebra!" sa jag.

Hela vägen hem pratade Ellen om hur underbar Marcus var. Hon berättade om hans vackra leende, hans snygga utseende, hans gulliga personlighet, allt som jag redan visste om. Men jag spelade med. Jag nickade och log.

När vi äntligen var hemma så slängde vi oss båda två i varsin soffa i vardagsrummet. Ellen hade äntligen släppt allt tjat om Marcus.
"Har du hört något från dina föräldrar?" frågade Ellen plötsligt. Jag blev förvånad av frågan. Eller, inte över att hon frågade, för jag visste att hon brydde sig, utan jag blev förvånad över att hon frågade nu. Jag menar, hon hade precis pratat i evigheter om Marcus och dessutom kom vi direkt från klubben och var lite småfulla. Utöver det var jag nog förvånad för att jag själv inte hade tänkt så mycket på mamma och pappa sedan jag kom hit. Visst hade de funnits i mina tankar, men jag det var nästan så att jag försökte förtränga allt som pågick i mitt liv i Sverige. Här i Spanien ville jag bara vara en vanlig tonåring utan andra problem än killar.
Men jag var ändå glad att Ellen brydde sig. Att hon inte hade glömt bort varför vi var här. Och att det enda hon tänkte på inte var Marcus, Marcus, Marcus.

"Nej, de verkar inte ens bry sig om att jag existerar längre" mumlade jag. Ellen höjde ögonbrynen.
"Klart de gör. Men du kanske ska kontakta dem, höra hur det är" föreslog Ellen tveksamt. Jag suckade.
"Jag vet inte" mumlade jag.
"De älskar dig, Elvira" sa Ellen, lågt men menande. Jag svalde hårt. Tårarna satt i halsen. Gjorde de verkligen det? Jag var tveksam.
"Då skulle de inte bete sig som de gör" svarade jag med blicken i golvet.
"De har hamnat i en ond cirkel, de måste få hjälp. Men innerst inne så älskar de dig, det vet alla" sa Ellen mjukt.
Om jag ändå bara kunde tro på det.

•••
Förlååååt för dålig uppdatering, men det pågår så mycket i mitt liv just nu och jag orkar bara inte med allting. Är inte på mitt bästa humör om man säger så. Hoppas att ni förstår.
Puss & kram <3