vänskap eller kärlek?

Kapitel 21

Dagen därpå åkte Marcus och Ellen till stranden på eftermiddagen. Jag bestämde mig för att gå hem till Andy. Jag behövde verkligen prata  med någon om vad som pågick mellan mig och Marcus. Andy var perfekt att prata ut med. Han var en grym lyssnare och han gav bra råd.

När jag knackade på dörren så hörde jag Andy ropa att jag skulle komma in inifrån. Jag gjorde som han sa. Det skramlade i köket så när jag hade stängt dörren och tagit av mig skorna gick jag in till köket. Jag möttes av Andy som sprang fram och tillbaka i köket, det rykte från ugnen och spisen, kranen stod på, kylen var öppen och ingredienser stod huller om buller på köksbänken. Jag skrattade åt synen.
Andy drog upp handen i en stressad hälsning mot mig. Jag log och skakade skrattandes på huvudet.
"Vad gör du?" frågade jag.
Innan Andy hann svara gick jag fram och stängde kylskåpsdörren och stängde av vattenkranen. Jag rörde om i kastrullen på spisen där han kokade spagetti. Andy pustade ut och började lugnt och sansat skära grönsakerna som låg på skärbrädan på köksbänken.
"Lagar mat" svarade han till slut. Jag skrattade.
"Till?" frågade jag.
Andy vände sig mot mig.
"Mina föräldrar kommer hit snart" sa Andy glatt. Jag såg lyckan i hans ögon.
"Men åh, vad kul! Hur länge stannar de?" frågade jag.
"En vecka, mer än tillräckligt länge för att vi ska gå varandra på nerverna" svarade Andy och skrattade. Han återgick till att skära grönsaker.
"Du då? Vad gör du här?" frågade han utan att vända blicken mot mig. Jag bet mig i läppen och fortsatte röra om i kastrullen.
"Jo, det är en sak jag måste prata med dig om" mumlade jag lågt.
Jag såg i ögonvrån att Andy nickade. Han väntade på att jag skulle fortsätta.
"Du hade rätt" mumlade jag.
Andy förstod inte, utan väntade fortfarande på att jag skulle fortsätta.
"Om Marcus. Han gillar mig. Och jag.. jag gillar honom.. tror jag" sa jag försiktigt. Jag bet mig i läppen och vågade inte vända blicken mot Andy. Jag hörde att han suckade.
"Vad har du gett dig in i, Elvira?" muttrade Andy och skakade på huvudet.
"Det blir värre, Andy. För några dagar sedan var vi på fest och det slutade med att jag och Marcus spenderade hela natten på stranden, själva. Och vi kysstes" berättade jag.
Andy hann knappt reagera innan jag fortsatte berätta.
"Och igår kväll var jag hemma hos honom och vi låg och myste i soffan hela kvällen.."

Andy slutade med att skära grönsakerna. Han kom fram till mig och sökte sig efter min blick. Jag var tvungen att vända mig mot honom. Min otroligt skamsna blick mötte hans ögon.
"Du måste sluta, ni måste sluta. Inser du inte hur mycket du kommer såra Ellen?" förklarade Andy, lugnt och sansat. Jag svalde hårt.
"Jag vet, men vi kan inte sluta. Det är som att vi dras mot varandra. Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom" utbrast jag. Tårarna brände bakom ögonlocken.
"Avsluta det, eller berätta för Ellen. Jag vet att det är svårt, men ni måste göra det" sa Andy med en allvarlig ton. Jag började skaka på huvudet samtidigt som tårar rann ner för mina kinder.
Andy släppte allt han hade i händerna och kom fram till mig. Sakta drog han in mig i hans famn och kramade om mig hårt. När jag hade släppt ut alla tårar så släppte han från kramen. Han placerade sina händer på mina axlar och log.
"Stanna över middag, då får du träffa mina föräldrar också" sa Andy, mer som en uppmaning än ett erbjudande. Jag bet mig i läppen.
"Nej, du ska få äta middag med dem ifred. Jag ska inte störa" sa jag medan jag torkade mina kinder.
Andy putade med sina läppar.
"Snälla?" bad han. Jag skakade på huvudet. Det kändes som att han bara bjöd in mig för att han tyckte synd om mig och jag ville inte tränga mig på.
"Nej, jag måste ha lite tid ensam, och tänka igenom allting" sa jag och log snett.

Efter mycket om och men var jag ute på gatan på väg hem till lägenheten.
Min mobil vilade i handen och mina föräldrars nummer lyste på skärmen. Jag övervägde att ringa dem, prata med dem, be om råd. Och utan att egentligen tänka igenom det, så tryckte jag på ring. Tonerna tjöt i mitt öra. För varje ton steg nervositeten inom mig. Jag hade inte pratat med mina föräldrar sedan den dagen jag åkte från Sverige. Jag trodde faktiskt att de skulle bry sig mer, att de åtminstone skulle skicka några sms eller ringa mig någon gång, men de visade inget som helst intresse.

"Elvira" svarade pappa sammanbitet.
"Hej, pappa" sa jag lågt. Tårarna satt i halsen och mitt hjärta slog hårt.
"Ville du något?" frågade pappa. Jag bet mig i läppen.
"Jag ville bara prata med er, se hur ni har det" sa jag. Pappa fnös i andra änden.
"Så nu passar det?" utbrast han. Jag ryggade bakåt av hans irritation. Jag försökte svara, men orden lyckades inte lämna min tunga.
"Du får ursäkta, jag måste ta hand om din mamma, själv, eftersom du lämnade mig i sticket" muttrade pappa och la på innan jag hann svara.

Jag kunde inte hålla mig längre. Mina tårar rann okontrollerat ner för mina kinder. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen och jag kände mig så dum. Att jag ens trodde att de brydde sig. Med en suck sjönk jag ner mot en husvägg. Gatan var tom och jag hade aldrig förr känt mig så ensam.

•••
Jag kommer fortsätta med denna bok tills den är klar, vilket nog är ett tag till. Jag har såå många idéer till nästkommande böcker och jag vet inte riktigt vilken jag ska köra på. Är ni taggade??
Kommentera vad ni tyckte om det här kapitlet!!
Puss & kram <3