vänskap eller kärlek?

Kapitel 32

Dagen därefter stod jag, Petra och Vilma utanför Ellens lägenhet. Jag tog ett djupt andetag och knackade på dörren. Jag hörde steg mot dörren och fylldes med hopp. Men stegen stannade precis vid dörren, utan att den öppnades.
"Vem är det?" muttrade Ellen inifrån.
"Elvira, men.." började jag.
"Gå iväg" fortsatte Ellen muttra och jag hörde hur stegen avlägsnades.
"Vänta, Ellen!" utbrast plötsligt Vilma. Stegen stannade.
"Jag heter Vilma och jag är här med min vän Petra och vi måste verkligen prata med dig" fortsatte Vilma.

Efter några tysta sekunder öppnades dörren. Ellens blick studerade mig, Vilma och Petra noggrant.
"Vilka är ni? Och vad behöver ni prata om?" frågade hon rakt på sak.
"Ellen, Marcus har spelat på oss båda två. Allt han har sagt och gjort har varit lögner. Och han har gjort allt för nöjets skull, hans plan har hela tiden varit att vi två ska splittras" förklarade jag. Jag hade tagit några steg fram mot Ellen. Min blick var bedjandes. Ellen tittade på mig med ett höjt ögonbryn. Hon fnös.
"Varför ska jag tro på dig? Du har nyss ljugit för mig hela sommaren!" utbrast Ellen. Jag stängde ögonen och suckade djupt.
"Jag vet, jag vet. Men snälla, du måste tro mig" bad jag. Ellen skakade på huvudet.
"Du har redan förlorat min tillit, inte en chans att jag litar på dig igen" sa hon och vände ryggen mot mig. Hon tänkte precis stänga dörren bakom sig, men jag hann sticka in foten i dörröppningen så att dörren inte stängdes. Ellen suckade ljudligt, vara för att markera att hon var sur på mig. Hon vände sig sakta om med ytterligare en suck.
"Jag vet, och det var därför jag tog med mig Vilma och Petra" sa jag, lugnt och sansat. Ellens blick gled över till Vilma och Petra. De log snett mot henne.
"Vi råkade höra Elvira och Andy prata på en uteservering igår kväll och vi kände igen oss så mycket i deras ord om killen som de pratade om så vi förstod att det var Marcus. Vi gick fram till dem, frågade om de pratade om den Marcus vi kände, och det gjorde de. Sedan satt vi där i timtals och diskuterade allt som Marcus gjort mot oss. För det är sant, det Elvira säger, Marcus har bara spelat, allt har varit lögner och bara ett sätt för honom att få tjejer och drama i hans tråkiga liv" förklarade Petra.
"Och vi vet det för han gjorde exakt likadant mot oss för bara några månader sedan" fortsatte Vilma. Ellen svalde hårt. Hon var tyst länge och jag visste att hon tänkte noga över vad vi hade sagt. Hon förstod att jag aldrig skulle hitta på något sådant här.

"Okej, jag tror er" sa Ellen till slut. Jag log tacksamt.
"Och den jävla skithögen ska allt få stå för sina handlingar" mumlade hon sammanbitet innan hon drog åt sig sin jacka och kom ut ull oss i trappuppgången.
"Bra, för det var exakt vad vi planerade" sa Petra och blinkade med ena ögat.

Vi begav oss hem till Marcus lägenhet. Jag och Ellen pratade inte någonting med varandra på vägen dit. Petra och Vilm försökte, utan framgång, starta konversationer. De förstod att det var spänt mellan oss, förmodligen hade de gått igenom samma sak.

När vi kom fram till Marcus lägenhet så tog vi alla varsitt djupt andetag innan Petra knackade på dörren. Några sekunder senare öppnades dörren. Marcus blev minst sagt förvånad när han såg oss fyra tjejer stå utanför hans dörr. Han svalde hårt och jag kunde se hur nervös han blev. Han kunde knappt stå still, så obekväm var han. Och jag förstod det, men det var hans eget fel. Jag tyckte inte ett dugg synd om honom.

"Du är nog den vidrigaste människan på denna jord" mumlade Ellen.
"Du lovade oss att inte göra om det du gjorde mot oss, så tar det bara ett par veckor, fyfan" sa Vilma lågt. Allas blickar var spända mot honom. Hans nervösa blick flackade mellan oss fyra tjejer.
"Mår du bättre nu? Var det värt det?" frågade Vilma.
"Det värsta är att jag riskerade allt för din skull" sa jag besviket medan jag skakade på huvudet.
"Har du inget alls att säga till ditt försvar?" utbrast Vilma.
"Jo" mumlade Marcus, "ni alla är dumpade." Hans nervösa ansiktsuttryck hade övergått till hans vanliga, självsäkra min. Ett flin bredde ut sig på hans läppar.
"Fyfan vad jag hatar dig!" utbrast jag irriterat och gav Marcus ett riktigt hårt slag med handflatan mot hans kind. Ellen nickade leendes och gjorde detsamma. Även Petra och Vilma tog några steg fram och slog till honom.
"Du är också dumpad, gånger fyra" sa Petra spydigt innan vi allihopa vände på klacken och gick därifrån.

Jag och Ellen gick ensamma hem mot lägenheten. Petra och Vilma hade svängt av för länge sedan. Det var tyst och varken jag eller Ellen hade sagt ett enda ord till varandra.

"Vänta" sa jag tillslut och stannade. Ellen stannade och vände sig om mot mig.
"Kan vi snälla lägga allt detta bakom oss. Jag är så ledsen över allt jag har gjort och jag hade gjort vad som helst för att göra det ogjort. Jag förstår om det kommer ta tid för dig att förlåta mig, men jag hoppas att du kan göra det. För du är den enda som jag aldrig skulle klara mig utan. Och om jag någonsin måste välja mellan vänskap eller kärlek igen så kommer jag välja vänskapen utan att ens blinka" sa jag, från botten av mitt hjärta. Ellen log varmt mot mig.
"Jag förlåter dig, Elvira."

•••
SLUUUUUUUT!!!!!
Det blev vänskap tillslut. Är ni nöjda med slutet?

Nu vill jag först och främst säga TACK. Tack för alla kommentarer, alla dms, alla läsningar, alla likes!! Ni anar inte hur mycket det betyder för mig! Tack såååå mycket!! Ni är bäst!

Jag vill såklart veta vad ni har tyckt om denna bok!! Både vad ni har tyckt jag har gjort bra och vad jag kan göra bättre!! Ge mig kritik för mitt mål är att bli bättre och bättre!!! Så kommentera eller skicka dm!!! Tack på förhand.

Sen vill jag även meddela att prologen till min näste bok kommer komma upp här alldeles strax!! Boken kommer publiceras med första kapitlet ikväll, så håll ögonen öppna!!! Och jag lovar er, ni kommer älska den!! Jag var inte så nöjd med den här boken, men nästa bok är jag såååå nöjd med! Jag hoppas verkligen att ni kommer älska den lika mycket som jag gör!!!!

Puss & kram fina ni <3