vänskap eller kärlek?

Kapitel 29

Så fort dörren smällde igen kastade jag mig ur garderoben. Tårarna rann ner för mina kinder. Mina andetag var ansträngda och mitt hjärta slog hårt. Marcus gick fram till mig. Han omfamnade mig stadigt och pussade mig på pannan.
"Vad har vi gjort?" utbrast jag förstört. Marcus suckade och skakade på huvudet.
"Jag måste prata med henne" sa jag och drog mig ur Marcus famn. Han tog tag i min arm och stoppade mig.
"Inte nu, hon är alldeles för upprörd" svarade Marcus.
"Vi kan inte bara stå här och göra ingenting?" utbrast jag irriterat.
"Men Elvira, hon är förkrossad just nu, hon kommer inte låta dig förklara. Du kommer bara göra det värre" sa Marcus. Jag skakade på huvudet och fnös.
"Jag kan i alla fall inte stanna här" mumlade jag och ryckte mig loss från Marcus grepp. Innan han hann reagera var jag ute från hans lägenhet. Han skrek efter mig, bad mig att komma tillbaka, men jag lyssnade inte.

Jag sprang raka vägen hem. Tårarna brände vid ögonlocken och allting snurrade eftersom jag hade hyperventilerat så länge. Jag försökte planera in något bra att säga till Ellen så att hon kunde förlåta mig, men jag kom ingen vart med tankarna. Allting var en enda stor röra och jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa det.

"Ellen!" bad jag gråtandes medan jag knackade gång efter gång på dörren till lägenheten. Ellen öppnade inte. Hon svarade inte ens.
"Snälla öppna Ellen" bad jag vädjandes. Jag hörde steg inifrån och hoppet steg inom mig. Men stegen stannade precis vid dörren utan att den öppnades.
"Jag vet att du står där, jag vet att du hör mig. Snälla öppna så vi kan prata" sa jag lågt, medan jag stod lutad med pannan mot dörren.
"Prata då" sa Ellen kallt inifrån, utan att öppna dörren. Jag suckade djupt.
"Jag är så ledsen" började jag. Ellen svarade inte så jag fortsatte.
"Jag vet att jag har förstört allt och jag har gjort så fel en vän kan göra, men jag hoppas att du förlåter mig, för jag behöver dig i mitt liv.."

Jag hade sjunkit ner på golvet och satt nu mot dörren och stirrade hopplöst ut i luften medan jag pratade.
"Det finns så mycket jag vill säga till dig, men jag vet inte vad jag ska säga som kommer göra det jag gjorde okej, det finns inget som gör det. Och jag är ledsen för det" sa jag snyftandes.
"Hur kunde du?" utbrast Ellen till slut. Trots att jag inte kunde se hennes ansiktsuttryck så anade jag att hon var arg och besviken, och jag förstod henne.
"Jag vet inte vad som flög i mig.. jag.." började jag i försök att förklara mig.
"Kan du sluta bortförklara dig, du säger själv att det inte finns något du kan säga som gör det okej, och det är sant. Det är inte okej och jag vill inte att du försöker prata i mig att det är okej" utbrast Ellen irriterat. Jag suckade och skakade på huvudet. Hon hade rätt.
"Men.." började jag, för att berätta hur ledsen jag var över allt.
"Nej, snälla, kan du bara gå härifrån. Du får sova hos Marcus eller någon, jag bryr mig helt ärligt inte. Bara du inte är här" mumlade Ellen innan steg hördes igen och sedan avlägsnades.

Jag satt kvar en stund vid dörren. Tom på ord och känslor. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men jag förstod att Ellen inte ville prata med mig. Jag hade gjort bort mig. Jag hade sårat henne. Och därför lät jag henne vara. Jag gick därifrån i hopp om att hon skulle lugna ner sig och vilja prata med mig senare.

Med en suck knackade jag på Andys dörr. Jag knackade och knackade, men han öppnade inte. Jag tog upp mobilen för att se vad klockan var och insåg att den var elva på förmiddagen. Andy var förmodligen på jobbet och skulle inte komma hem förrän på eftermiddagen. Men eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen, och inte kände för att gå till hans jobb, så sjönk jag ner mot dörren och drog upp benen mot bröstet. Tårarna föll ner på mina knän. Hur skulle jag någonsin kunna ställa allt till rätta igen?

•••
Okej.. jag är lite spänd på era reaktioner på slutet på den här boken... Bered er på en tvist. Ingen av er kommer kunna gissa vad som hända skall.. Och det är förmodligen bara 3 kapitel kvar av den här boken, men det är lugnt för jag lovar er att nästa kommer bli bättre!!!!!!
Kommentera vad ni tycker om boken och om ni är taggade på slutet!!
Puss & kram <3