vänskap eller kärlek?

Kapitel 4

Alkoholen började så småningom kicka in, inte för att det var särskilt mycket, men det gjorde helt klart mitt balanssinne sämre. Rätt som det var tappade jag balansen och föll framåt, men killen var snabb med att fånga upp mig i hans famn. Han hjälpte mig upp på fötter igen och vi båda började skratta. Men så mötte vi varandras blickar. Allting stannade upp och jag drömde mig bort i hans gröna, vackra ögon. Sakta, sakta närmade vi oss varandra. Våra läppar sökte sig efter varandra, men precis innan de skulle krascha mot varandra så ringde min mobil. Vi båda hoppade till av förvåning och kom tillbaka till verkligheten. Generade så tog vi några steg ifrån varandra. Jag tog upp mobilen ur fickan och såg att det var Ellen som ringde. Snabbt svarade jag.
"Kom ut nu, vi drar hem" sa Ellen direkt, bestämt och gnälligt. Jag suckade. Jag ville stanna med killen som jag nyss hade träffat, men jag ville inte lämna Ellen i sticket.
"Okej, jag kommer" sa jag och la på.
Min blick förflyttades till killen som stod framför mig. Hans fundersamma blick granskade mig.
"Det var min kompis, jag måste dra" sa jag och bet mig tveksamt i läppen. Killen putade med underläppen.
"Kan du inte stanna?" bad han. Jag skakade på huvudet och log snett.
"Sorry, men jag ska vara här resten av sommaren så vi lär väl träffas igen" sa jag i försök att trösta honom lite. Killen nickade och log varmt. Med ett leende vände jag mig om och började gå. Men killen lät mig inte gå långt innan han försiktigt drog tag i min arm. Jag vände mig om och gav honom en frågandes blick.
"Förresten, vad heter du?" frågade han, lite generat. Jag log.
"Elvira, vad heter du?" sa jag.
"Marcus" svarade killen. Jag nickade leendes.
"Tack för ikväll, Marcus" sa jag.
"Detsamma, Elvira" svarade Marcus innan han släppte taget om min arm och lät mig gå. Och med ett leende på läpparna och en pirrande känsla i magen lämnade jag lokalen.

Tvärs över gatan vid utgången stod Ellen. Hon såg otålig ut, men inte som att hon var otålig på att berätta något bra för mig, mer som att hon var otålig på att vänta på mig, som att hon ville hem så fort som möjligt. Kanske såg hon till och med lite arg ut.
Jag bet mig tveksamt i läppen innan jag slängde en blick åt varsitt håll för att försäkra mig om att det inte kom några bilar, för så pass nykter var jag. När inga bilar syntes skyndade jag mig över gatan och fram till Ellen.
"Äntligen" mumlade hon med en ton som tydde på att hon tyckte att jag hade tagit för långt tid på mig att komma ut till henne. Jag skrattade lite löst och gav henne ett oskyldigt leende för att försöka lätta upp stämningen, men det gick inte.
Ellen började gå, snabbt. Med ett höjt, frågandes, ögonbryn följde jag efter.

"Hade du kul ikväll?" frågade jag efter att vi hade gått en stund i total tystnad. Ellen ryckte på axlarna.
"Varför är du sur? Har jag gjort något?" utbrast jag till slut. Ellen stannade upp. Hennes blick fästes vid min.
"Hade du kul ikväll?" frågade hon, nästan sarkastiskt. Jag rynkade på pannan och nickade sakta, oförstående.
"Såklart, du hängde ju med Marcus" mumlade hon irriterat innan hon vände på klackar och gick ifrån mig.
Förvånat försökte jag förstå hur hon visste att killen hette Marcus och varför hon var arg, men jag förstod inte alls. Jag sprang efter Ellen och ryckte tag i hennes axel.
Vi hade precis kommit fram till porten till lägenhetsbyggnaden. Ellen ryckte armen ifrån mitt grepp och tryckte in koden. Hon öppnade dörren och skyndade sig in, utan att ens se på mig. Jag sprang efter och försökte få henne att stanna, men hon vägrade.

När vi till slut var inne i lägenheten så ställde jag mig framför henne i hallen och höll ut armarna mot väggen på båda sidor om mig så att hon inte skulle kunna ta sig förbi.
"Varför är du arg för att jag träffade en kille? Du gjorde ju också det?" utbrast jag frågandes. Ellen suckade och himlade med ögonen.
"För att du träffade Marcus" sa hon. Jag såg hur besvikelsen spred sig i hennes ögon, men jag förstod ändå inte.
"Hur vet du vem Marcus är?" frågade jag oförståendes.
"För att jag träffade honom först, Elvira. Jag träffade honom första dagen, du såg ju det" förklarade Ellen. Hon var besviken och irriterad, och jag förstod varför, men jag tyckte att hon överdrev. Jag visste ju verkligen inte att Marcus var samma kille som hon träffade, och om jag hade vetat det så hade jag aldrig umgåtts med honom. Men Ellen överreagerade oftast och det gjorde hon nu också. Vi bråkade inte mycket, men vi hade små tjafs som dessa ganska ofta, för att Ellen överreagerade och jag då blev sur. Men den här sommaren ville jag verkligen inte bråka, jag ville ha en lugn, rolig sommar utan tjafs och bråk.
"Ellen, förlåt, jag visste inte att det var han. Jag såg honom bara bakifrån när du träffade honom" sa jag menandes.
Ellen svarade inte. Hon tittade på mig med en blick som tydde på att hon fortfarande var besviken och arg. Jag suckade.
"Jag skulle aldrig ens lagt min blick på honom om jag visste att det var samma kille som du har pratat med, förlåt, verkligen" sa jag allvarligt.
Ellen svarade fortfarande inte så jag fortsatte.
"Det var bara en engångsgrej, vi dansade och hade kul, men jag lovar att det inte kommer hända igen. Jag ska hålla mig borta från honom, han är din" fortsatte jag med samma allvarliga ton.
"Snälla, var inte arg på mig" bad jag och log ett oskyldigt leende. Ellen kunde inte låta bli att skratta lite och så fort jag såg hennes mungipor lyfta så slängde jag mig i hennes famn. Både jag och Ellen började skratta och vi kramades länge.

•••
Så Ellen är lite av en dramaqueen? Eller var det Elvira som gjorde fel? Vad tycker ni?
Och vad tycker ni om boken? Ge mig respons!!
Puss & kram <3