vänskap eller kärlek?

Kapitel 7

Dag efter dag gick och, i princip, allt Ellen pratade om var Marcus och den där hemmafesten. Jag var inte lika taggad som henne på att gå, men jag hade lovat Ellen att följa med för hennes skull.
Klockan var åtta och Marcus skulle komma och hämta oss när som helst. Jag, som alltid var i god tid, var helt redo för att gå, medan Ellen, som aldrig var i god tid, fortfarande stod inlåst på toaletten och gjorde sig iordning.
Det knackade på ytterdörren och jag antog att Ellen skulle gå och öppna, det var ju faktiskt hennes dejt. Men hon ropade till mig att jag skulle gå och öppna för att hon inte var klar. Motvilligt gjorde jag som hon sa.

Jag öppnade försiktigt dörren. Nästan som att jag var rädd för hur Marcus skulle reagera när han fick reda på att jag och Ellen bodde tillsammans och var vänner.
Marcus blev minst sagt förvånad när jag öppnade dörren istället för Ellen. Han höjde ögonbrynen och gav mig en undrande blick innan ett flin spred sig på hans läppar.
"Detta måste vara ödet, det får bli du och jag asså" sa han skrockandes. Jag fnös.
"Sluta stöta på mig när du dejtar min bästa vän" fnös jag. Marcus flin bara växte.
"För det första så stöter jag inte på dig, jag konstaterar bara att det här är ödet, och det måste du väl ändå hålla med om att det är? Och för det andra så dejtar jag inte din bästa vän, jag dejtar ingen just nu" förklarade Marcus retsamt. Jag hatade att han hade rätt. Jag visste inte riktigt vad som hade flugit i mig. Plötsligt var jag bara allmänt irriterad på Marcus, allt han gjorde störde mig. Förut var det tvärt om, förut pirrade det i kroppen och jag log varje gång han såg på mig. En orsak var nog att han stötte på mig trots att det var Ellen han höll på med. Det gjorde mig extremt irriterad och äcklad.
Men jag antog att det var bra att jag inte gillade honom längre, för jag skulle ändå aldrig kunna inleda något med Marcus, han var Ellens kille.

"Har jag kommit till fel lägenhet eller vad är det som händer?" frågade Marcus efter en lång tystnad.
"Nej, jag och Ellen bor tillsammans" svarade jag tröttsamt.
"Intressant" mumlade Marcus och flinade. Jag himlade med ögonen.
Just i den sekunden kom Ellen ut till oss i hallen. Jag vände mig mot henne.
"Nu drar vi!" utbrast hon glatt.
"Jag är inte så sugen på att följa med längre" sa jag, i ett försök att ta mig ur mitt löfte om att gå på hemmafesten.
Ellen putade med underläppen mot mig.
"Snälla! Du lovade faktiskt" bad hon. Jag suckade.
Våra blickar fästes vid varandra och vi gjorde som vanligt, en typ av tävling om vem som vek sig först, vilket nästan alltid blev jag. Med en suck satte jag på mig skorna. Ellen gick nöjt fram till Marcus och placerade sin arm runt hans. De började gå utan att vänta på mig. När jag hade knutit skorna och reste mig upp såg jag hur Marcus hade vänt huvudet mot mig och blinkade med ena ögat. Jag gav honom en äcklad min och drog bort blicken.

Marcus hade en liten, skruttig bil där den röda färgen hade flagnat bort på de flesta ställen. Ellen skyndade sig in och satte sig i passagerarsätet fram, vilket lämnade mig att sitta bak i bilen, själv. Jag, som redan var irriterad, satte mig med en suck i baksätet.
Bilresan var lång och den kändes ännu längre. Ellen och Marcus satt fram i bilen och pratade och skrattade medan jag satt tyst i baksätet. Det var som att jag inte ens existerade. Däremot märkte jag gång på gång att Marcus slängde en blick i backspegeln, om det var för att han var en ordentlig, noggrann förare eller för att han ville se på mig, det var svårt att avgöra. Jag trodde, och någonstans inom mig hoppades, dock på alternativ två, för varje gång jag flyttade upp huvudet och mötte hans blick så flinade han.

Väl framme hos Marcus kompis, som för i övrigt bodde mitt ute i ingenstans, så presenterade Marcus oss för alla hans kompisar. Gänget bestod av nio stycken svenska killar som alla såg bra ut och var trevliga, men just den här kvällen var jag inte sugen på att hitta någon kille. Killarna var flitiga med att ge mig, Ellen och Marcus dricka. Jag tog emot glaset, trots att jag hade tänkt att inte dricka så mycket. Precis innan jag skulle ta en klunk så luktade jag på den konstiga blandningen i glaset. Med en äcklad grimas drog jag genast bort glaset från munnen. Nej, tack till den drinken.

Efter en timme av något, som fint folk kallar mingel, var de flesta ganska påverkade. Vi satt nu ute på altanen i soffgruppen. Jag satt emellan två killar som jag totalt hade glömt namnet på, men det gjorde inte så mycket. Jag kunde inte direkt säga att jag hade roligt. Detta var nog den tråkigaste kvällen på länge. Alla killar försökte starta konversationer med mig, men jag svarade endast med korta svar och visade att jag inte var intresserad, så jag kanske fick skylla mig själv. Men vad som gjorde kvällen ännu tråkigare var att Ellen och Marcus, totalt, ignorerade oss andra. De hade knappt lagt märke till att vi var där, förutom alla otolkbara blickar som Marcus hade gett mig dock.

•••
Asså min motivation till att skriva blir bara mindre och mindre... Jag har knappt tid eller ork att skriva kapitel, jag får nästan ingen respons av er. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vill ni att jag fortsätter med den här boken?
Kommentera vad ni tycker!!
Puss & kram <3