vänskap eller kärlek?

Kapitel 8

"Nu kör vi jag har aldrig!" utbrast plötsligt en av killarna. Jag suckade djupt. Medan de andra jublade ja som svar så tittade jag på klockan på mobilen. När jag såg att klockan bara var tio så suckade jag. Jag skulle behöva dras med dessa personer i flera timmar till. Kanske skulle jag till och med behöva sova här, med tanke på att Marcus, som skjutsade oss, hade druckit.
Jag reste mig upp ur soffan och började gå in mot huset. Jag visste inte riktigt vart jag skulle eller vad jag skulle göra, men jag ville bara bort.
"Elvira? Ska du inte vara med?" frågade en av de killarna som jag satt bredvid.
Jag skakade på huvudet.
"Jo, kom igen, var inte en sån chicken" utbrast en annan kille. Jag fnös och himlade med ögonen innan jag vände på klacken och gick in till köket.
Väl inne i köket hoppade jag upp och satte mig på köksbänken. Jag satt länge och funderade. Hur skulle jag ta mig härifrån?
Plötsligt slog det mig att Andy faktiskt hade bil.
Jag hoppade ner från köksbänken och tog snabbt upp mobilen och ringde Andy. Han svarade direkt. Vi hade haft lite kontakt via sms de senaste dagarna, men inte träffats sedan vi sågs första gången för bara några dagar sedan.
"Tja, Elvira! Vad händer?" utbrast han glatt när han svarade. Jag log av hans röst.
"Jag är på en dötråkig fest, kan inte du komma och hämta mig så hittar vi på något?" bad jag. Andy skrattade på andra sidan luren.
"Självklart, var är det?" sa han sedan. Jag sa gatunamnet och innan jag hann säga mer så skrattade Andy.
"Jag förstår att den är dötråkig, det är ju mitt ute i ingenstans" sa Andy. Jag himlade med ögonen, men kunde inte låta bli att le lite.
"Jag kommer så fort jag kan, håll ut" sa Andy och skrattade. Jag tackade honom innan jag la på.

När jag vände mig om för att gå ut och säga till Ellen att jag skulle dra så krockade jag in i Marcus. Medan jag pratade med Andy så hade han kommit in och ställt sig precis bakom mig utan att jag märkte något. Marcus flinade när han såg att jag blev rädd av chocken.
"Så, festen är dötråkig och du ska dra?" sa han, han hade alltså hört hela samtalet. Jag visste inte varför, men jag blev aningen generad och slog ner blicken.
"Ja" mumlade jag försiktigt.
"Synd" mumlade Marcus tillbaka. Han tog sakta ett kliv mot mig, trots att han redan stod alldeles för nära.
"Sluta" sa jag bestämt och backade. Marcus höjde ögonbrynen och satte sig på en barstol. Hans blick granskade mig noga och obekvämligheten spred sig inom mig.
"Jaja, vi ses väl" sa han och log lurigt innan han placerade ölflaskans öppning mot sina läppar och började dricka.

Jag svarade inte, utan gick direkt ut till Ellen.
"Jag drar härifrån" viskade jag i hennes öra. Hon var allt för full för att ens ifrågasätta mig. Egentligen ville jag inte lämna henne där, ensam med tio fulla killar. Men Marcus var en bra kille, av vad jag hade märkt själv och vad Ellen hade berättat. Och de andra killarna var också trevliga, jag var ganska lugn med att lämna henne ensam.
Men för säkerhets skull så gick jag in till Marcus i köket igen. Han satt kvar på barstolen. Ett flin spred sig ännu en gång på hans läppar när han såg att jag kom emot honom.
"Ta hand om Ellen, hon är jättefull. Och om du eller någon av dina vänner gör det minsta lilla mot hennes vilja så.." sa jag, men blev avbruten.
"Men gud, vad tror du om oss? Självklart tar jag hand om henne" avbröt Marcus, nästan lite förolämpad. Jag log svagt och han log tillbaka, ett riktigt leende, inte ett flin.
"Tack" sa jag innan jag gick ut till uppfarten för att vänta på Andy.

Andy kom körandes i sin gråa lilla bil fem minuter senare. Han stannade in bredvid mig och jag klev in i bilen med ett leende på läpparna.
"Tja" sa han när jag hade stängt dörren.
"Tja" svarade jag och skrattade.
Andy väntade tills jag hade satt på mig säkerhetsbältet innan han gasade iväg.
"Så vart ska vi?" frågade han.
"Jag har ingen aning, bort från det där huset i alla fall" sa jag och slängde en blick bakåt mot huset.
Andy skrattade.
"Okej, jag vet vart vi ska" sa Andy efter några sekunders tänkande.

Det var tyst ett tag, men ingen jobbig tystnad, utan en behaglig. Men till slut så vred Andy upp volymen på radion. Despacito spelades och var mitt i refrängen så både jag och Andy sjöng med. Jag kunde dock inte mer än just despacito, men Andy, han kunde nästan hela låten. Han sjöng och jag skrattade och flikade in med despacito. Och där åkte vi. På Spaniens gator, genom villakvarter efter villakvarter och sjöng och skrattade. Andy fick mig att sluta tänka på Marcus och sluta tänka på mina föräldrar. Han fick alla problem att försvinna.

Efter en timme parkerade Andy på gatan vid ett höghus. Det var en sunkig, gammal lägenhetsbyggnad. Alla fönster var igenbommade och det var kolsvart i varje fönster. Jag bet mig i läppen och försökte lista ut varför Andy tog med mig hit. Det kändes aningen läskigt, men jag litade på honom.
Han klev ur bilen och jag gjorde detsamma. Han stod där i några sekunder och granskade byggnaden. Till slut började han gå mot porten. Jag följde efter under tystnad. Han ställde sig vid dosan där man skulle trycka in koden. Där fanns det en tavla med efternamn och lägenhetsnummer. Jag antog att efternamnen tillhörde de som hade bott här innan, för nu såg lägenheterna inte så bebodda ut och dessutom så var namnlapparna inte så nya och fräscha.

Andy drog med pekfingret längs namnen och stannade på Johnsen. Vi tittade länge på namnet, men jag förstod ingenting. Andy vände sig mot mig och log.
"Johnsen, jag heter Andy Johnsen" förklarade han. Han slog snabbt in koden och öppnade porten. Han lät mig gå in först och stängde sedan dörren efter oss.
Trapphuset var smutsigt, mörkt och kallt, men Andy brydde sig inte. Han började gå upp för trappan och jag följde efter.
"Jag bodde här med min familj när jag var liten, i en av lägenheterna. Men sedan blev det fel med el- och vattenledningarna så hyresvärden bröt alla kontrakt och tvingade allihopa att flytta ut så vi flyttade hem till Sverige. Och ända sedan dess har de tänkt att riva byggnaden men aldrig kommit till skott" berättade Andy. Jag lyssnade intresserat medan jag såg mig omkring i trapphuset.
"När bodde du här?" frågade jag.
"Vi flyttade hit när jag var fem år och hem när jag var nio" svarade han. Jag nickade.
"Ända sedan dess har jag varit kär i Spanien, och därför flyttade jag hit när jag skulle börja gymnasiet och gick det här. Jag slutade i våras och nu ska jag plugga vidare" fortsatte han berätta. Jag log och nickade.

Efter en hel del trappor så var kom vi fram till en dörr. Andy vred om nyckeln som satt i och öppnade den. Vi klev ut på en takterrass. Även terassen var sunkig och gammal, men det gjorde ingenting för det var så himla fint runt omkring. Byggnaden var hög och eftersom vi nu stod på toppen av den så såg vi över hela staden och även över vattnet. Mörkret hade precis lagt sig över staden och alla hus var upplysta av lampor. Det var fantastiskt.

Jag kunde varit på det där taket i evigheter. Och det var vi också. Vi satt där, jag och Andy, och pratade, skrattade och njöt. Vi hade inga bekymmer och inga problem. Allt var frid och fröjd. De timmarna jag spenderade med honom i alla fall.

•••
Nu har jag varit borta aaaaallt för länge.. Jag önskar att jag kunde säga att jag är tillbaka, men jag mår verkligen inte bra just nu och har ingen ork att ständigt ha press över att jag måste publicera kapitel. Men jag lovar att jag kommer bättra mig, jag kommer försöka uppdatera så fort jag har tid!!! Är det okej?
Jag hoppas att ni har haft tålamod och fortfarande vill läsa den här boken!! Kommentera gärna vad ni tycker!!
Puss & kram <3