vänskap eller kärlek?

Kapitel 24

Några sekunder senare kände jag ett par starka armar omfamna mig bakifrån. Jag blev förvånad och slet mig loss. Snabbt vände jag mig om och synen fick mig inte på bättre humör. Framför mig stod Marcus. Han tittade på mig med en orolig och förvånad blick. Jag skakade på huvudet och kunde inte hålla tårarna inne längre.
"Elvira.." började Marcus. Jag fortsatte skaka på mitt huvud och backade sakta bakåt.
"Sluta, bara sluta" sa jag hysteriskt. Marcus gick emot mig.
"Jag vill inte längre, Marcus. Jag klarar det inte. Vi måste sluta" skrek jag.
Blickar drogs mot oss och jag fick mer panik än vad jag redan hade. Marcus bara tittade på mig med en orolig blick. Jag fnös högt innan jag vände mig om och sprang iväg. Marcus skyndade ikapp mig och hamnade plötsligt framför mig. Han tvingade mig att stanna upp och innan jag hann reagera hade han omfamnat mig igen. Han höll om mig hårt och den här gången visste jag att han inte skulle släppa, hur mycket jag än försökte ta mig loss.

Efter några minuter hade jag lugnat ner mig. Marcus släppte taget och fäste blicken vid mina blanka ögon.
"Kom, vi går hem till mig" viskade han mjukt. Jag satte handen för ansiktet.
"Det är just det här jag menar, Marcus. Vi kan inte gå hem till dig? Du är tillsammans med Ellen, min bästa vän. Hon är där inne och dansar med din kompis och snart är dansen klar och då kommer hon undra var vi är" utbrast jag frustrerat.
"Jag vet, jag vet. Jag ska ta tag i det, men jag vet inte hur, jag vill inte såra henne. Men just nu skiter jag i vad hon känner för du är ledsen och behöver mig och du är den jag bryr mig mest om över allt annat" sa Marcus med en menande ton. Han tittade rakt in i mina ögon och jag såg att han verkligen brydde sig.
"Vi kan inte" viskade jag skrovligt med en sårad ton.
"Vi kan göra vad fan vi vill, Elvira" viskade Marcus tillbaka. Jag suckade.
"Nej, vi kan inte det. Det är det du inte förstår" utbrast jag.

Marcus suckade. Han backade och drog frustrerad händerna genom håret.
"Vi måste prata om allt det här" sa Marcus. Jag nickade.
"Snälla, följ med mig hem. Vi ska bara prata. Jag lovar dig" fortsatte han. Jag suckade och slängde en blick mot klubben.
"Jag tänker inte låta Ellen tro att vi går tillsammans" sa jag med en allvarlig ton.
Marcus tänkte ett tag.
"Men om du går hem till mig nu och så ringer du Ellen och säger att du går hem till Andy och om ett tag så hittar jag på någon anledning och så kommer jag så fort jag kan, okej?" föreslog Marcus. Jag tvekade länge. Jag var ju fast bestämd om att jag skulle avsluta allt med Marcus, men å andra sidan behövde jag verkligen prata med honom och jag ville inte gå tillbaka till klubben.
"Okej" mumlade jag.
"Smsa mig när du är framme" sa Marcus och kysste mig mjukt på pannan. Han gav mig sina nycklar. Jag nickade sakta.

När Marcus hade lämnat mig så började jag sakta gå mot hans lägenhet. Jag tog upp min mobil ur fickan och ringde upp Ellen.
"Hej, babe" svarade Ellen glatt.
"Tja, babe" sa jag, med en fejkad glad röst, för jag var allt annat än glad.
"Var är du?" frågade Ellen.
"Jag är på väg hem till Andy. Sorry att jag bara stack, men det blev för mycket" svarade jag och bet nig i läppen.
"Vadå då?" fortsatte Ellen fråga medan hennes röst blev allt mer orolig.
"Jag vet inte.. Efter igår, allt blev bara jobbigt. Och när du hade gått iväg så började Marcus fråga massa frågor om igår och vad det var som hade hänt och allt blev bara så jobbigt.." sa jag. Det kändes som att jag bara upprepade och rabblade osammanhängande ord och meningar. Hela mitt huvud snurrade och jag visste inte ens vad jag sa eller vad jag skulle säga.
"Jag förstår dig. Bra att du går till Andy. Han kommer få dig på bättre humör" sa Ellen.

När jag kom in i Marcus lägenhet och hade stängt dörren efter mig så blundade jag och suckade. Vad hade jag gett mig in på? Efter några sekunder hade jag samlat mod för att gå längre in i lägenheten. Vad skulle jag göra nu? Hur lång tid skulle det ta innan Marcus kom hit?
Jag suckade och skickade snabbt iväg ett sms till Marcus där det stod att jag var hemma hos honom. Han svarade snabbt att det kunde dröja ett tag tills han kom, men att jag skulle känna mig som hemma. Jag fnös. Han bjöd hem mig till sig, men kunde inte ens komma hit och vara med mig.

Efter att ha cirkulerat runt i lägenheten i vad som kändes som evigheter så satte jag mig på hans säng i sovrummet. Efter ytterligare några minuter så la jag mig ner i sängen. Jag kurade ihop mig och stängde ögonen. Vid varje andetag jag andades in kände jag doften av honom. Det gjorde mig lugn och trygg. Det kändes som att jag låg i hans famn. Som att han fanns här, precis bredvid mig. Men det gjorde han inte, för han var på klubben med Ellen.

Jag vaknade av steg som närmade sig sovrummet. Av ren reflex låg jag blixtstilla och lyssnade efter fler ljud. Stegen kom in i rummet och stannade upp vid fotändan av sängen. Jag bestämde mig för att låtsas sova för att se vad Marcus gjorde. Plötsligt kände jag hur Marcus la en filt över min kropp. Några sekunder senare la han sig försiktigt ner på andra sidan av sängen. Det var tyst ett bra tag och jag visste inte riktigt om jag skulle fortsätta låtsas sova eller om jag skulle låtsas vakna.

Till slut skrattade Marcus till.
"Jag vet att du är vaken" viskade han roat. Jag funderade på om jag skulle ignorera honom och låtsas att jag verkligen sov, för att slippa prata med honom ikväll.
Jag öppnade ögonen och vände huvudet mot honom. Han flinade och jag kisade med ögonen.
"Det var tydligen jag som fick dig att bli ledsen och lämna genom att fråga dig en massa om händelsen igår kväll. Jag fick världens utskällning om att man inte ska fråga sådana privata saker och att man ska gå efter en tjej om man märker att hon blev ledsen. Jag visste inte att jag var en så hjärtlös kille" mumlade Marcus på skämt. Jag skrattade till.
"Men vad skulle jag göra då?" utbrast jag och höjde på ögonbrynen. Marcus skrattade.
"Men du vet väl att du kan prata med mig om det? Om du vill alltså" sa Marcus, genast mer seriös. Mitt leende dog ut och jag vände mig om så att jag låg med ryggen mot honom.
"Jag ska nog gå hem nu" mumlade jag lågt. Marcus flyttade sig genast närmare mig. Innan jag hann resa mig upp ur sängen så omfamnade han mig bakifrån.
"Ingen chans att jag släpper ut dig på gatorna mitt i natten igen" sa han. Jag log svagt.
"Så, du menar att jag ska? Vadå?" frågade jag, aningen lurigt. Jag visste vad han ville, men jag ville höra honom säga det.
"Jag vill att du sover här, Elvira" sa Marcus mjukt. Värmen spred sig inombords.

Där somnade vi. Jag och Marcus. I hans lägenhet. Skedandes. Utan en enda tanke på andra, vilket vi egentligen borde ha haft.

•••
Vad passar bättre än att publicera kapitel 24 den 24e december!! Så detta är min julklapp till er!! Förlåt för att jag inte har uppdaterat på såååå länge, men jag ska bättre mig!! Jag har jullov nu så jag kommer förmodligen ha en del tid att skriva!! Jag SKA komma igång med denna bok igen! Och stanna kvar, för min nästa bok kommer bli GRYM!!!!!!
Puss & kram <3 OCH GOD JUL!!