vänskap eller kärlek?

Kapitel 10

Ett dygn senare stod jag och Ellen och sminkade oss i badrummet. Ellen och Marcus skulle på fest och Ellen hade tvingat mig att följa med. Jag var inte så peppad på att festa, men jag följde med för Ellens skull, och för att jag inte ville sitta hemma själv en kväll till.
När vi var klara så gick vi mot klubben där festen ägde rum. Det var inte så mycket folk som det hade varit alla andra dagar, men det var ändå en hel del där. Vi blev snabbt insläppta och så fort Ellen fick syn på Marcus så lämnade hon mig. Med en suck satt jag mig ner på en barstol. Min blick svepte över lokalen. Det fanns så många att kolla på, men min blick återgick alltid till Ellen och Marcus. De såg så lyckliga ut. Och de var så snygga båda två. De passade verkligen otroligt bra ihop. Jag kunde inte undgå att bli svartsjuk på den fina relation de hade, även om Marcus var lite knepig.

Efter några danser med okända spanjorer och några samtal med svenskar som vi träffade på nästan varje fest, så dansade Ellen och Marcus fortfarande. Klockan var två på natten och de hade knappt lämnade varandra en sekund under kvällen. Just nu dansade de tryckare, trots att det var en fartfylld festlåt.
"Stackars tjej" sa plötsligt en kille. Jag hoppade till av rädsla och vände på huvudet. På barstolen bredvid mig satt en kille som jag kände igen, jag tror att han var med på hemmafesten. George hette han nog. Hans blick låg fäst vid Marcus och Ellen.
"Hon är så kär i honom, och hon tror att han är kär tillbaka. Men han gillar inte henne, han gillar någon annan, någon som han inte kan få" förklarade George. Jag vände tillbaka huvudet mot honom.
"Va? Är du seriös?" utbrast jag. George vände blicken mot mig.
"Ja" sa han.
"Hur vet du det?" frågade jag.
"Men snälla, jag känner Marcus, det enda han snackar om är typ tjejer" sa George. Jag drog ett djupt andetag och bet mig i läppen. Spelade Marcus bara på Ellen? Tyckte han inte om henne?
"Är du helt säker?" frågade jag. George nickade.
"Gillar du honom eller?" frågade han efter ett tag.
"Jag? Nej, men det är min bästis som han dansar med" mumlade jag. George spärrade upp ögonen och började skruva på sig av osäkerhet.
"Men shit, jag skulle inte ha sagt något. Du får verkligen inte säga det här. Han kommer bli skitsur på mig. Säg inte att jag har sagt det.." började George rabbla oroligt.
"Nej, lugn" avbröt jag bara.

Det var tyst i några minuter innan George reste sig från stolen. Han bet sig i läppen.
"Aja, vi hörs" sa han osäkert. Jag nickade och log svagt.
Min blick följde honom ut och precis när han försvann ut genom dörrarna så reste jag mig upp och gick raka vägen mot Marcus och Ellen. Självklart skulle jag berätta det här för Ellen.
När jag kom fram till dem så särade jag snabbt på dem. De tittade förvånat på mig.
"Ellen, vi måste hem" sa jag sammanbitet. Marcus ville jag inte ens se på, han gjorde mig så irriterad just nu.
"Varför?" frågade hon förvirrat.
"Jag måste prata med dig" sa jag. Ellen suckade men gav sedan med sig.
Jag började gå och Ellen följde efter mig.
Väl utanför klubben så vände jag mig om och såg att Marcus följde efter. Han och Ellen gick bakom mig hand i hand. Jag blev så arg att jag nästan kokade, men jag höll mig i skinnet. Jag ville inte konfrontera Marcus, jag ville berätta för Ellen vilket svin han var.

Vi blev inte av med Marcus förrän vi stod vid porten till vår lägenhet. Han kysste Ellen och hon fnittrade till. Jag suckade och gick in i förväg utan att säga hejdå till Marcus.
Ellen kom in några minuter efter mig och sprang upp i trappa för att hinna ifatt mig.
"Elvira? Vad är det som händer?" utbrast Ellen. Jag svarade inte.
När vi båda hade kommit in lägenheten och nu stod i hallen så vände jag mig mot Ellen. Hennes förvirrade blick flackade mellan mina två ögon. Jag suckade. Jag ville inte såra henne, men jag var tvungen att berätta.
"Marcus spelar bara på dig" sa jag försiktigt.
Ellen bara stirrade på mig. Jag trodde att hon skulle brista ut i tårar, skrika, tappa kontrollen. Men hon började skratta. Hon skakade på huvudet medan hon skrattade. Jag tittade frågandes på henne.
"Snälla, jag tror att jag vet det lite bättre än dig om Marcus" sa Ellen skrattandes. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Det är sant. Marcus kompis, George, kom fram till mig idag och sa att Marcus inte har några känslor för dig" sa jag, fortfarande försiktigt och medlidande.
Ellen fortsatte skratta. Hon förnekade det totalt.
"Gud, drog du hem mig på grund av den bullshiten?" frågade hon. Jag suckade.
"Snälla, snälla Ellen, det är sant" sa jag.
Ellen slutade skratta. Jag såg på henne att hon nu skulle börja tjafsa emot, hon skulle överreagera.
"Är du verkligen så svartsjuk? Att du måste sprida falska rykten om Marcus?" utbrast hon. Jag skakade på huvudet.
"Ellen, jag vill inte att han ska såra dig" sa jag lågt. Ellen himlade med ögonen.
"Han kommer inte såra mig, jag vet att han gillar mig" sa hon med en allvarlig ton.
En suck lämnade mina läppar. Hon skulle aldrig lyssna på mig.
"Han spelar på dig" sa jag igen.
"Elvira, jag vet att du gillar Marcus, men du kan inte skrämma iväg mig från honom, så sluta ljuga" sa Ellen. Jag gav henne en bedjande blick, men hon bara gick förbi mig och gick in till sitt rum. Återigen suckade jag. Jag visste att hon inte skulle lyssna på mig. Och Marcus skulle såra henne. Jag kände det på mig.

•••
Vad tycks om boken än så länge? Gjorde Elvira rätt i att berätta för Ellen vad George sa? Borde Ellen lyssna? Eller ljuger George? Kommenteraaaa!!
Puss & kram <3