vänskap eller kärlek?

Kapitel 27

Jag och Andy gick strax därefter. Under tystnad började vi gå mot hans lägenhet.
"Hur ska jag fixa allt igen?" frågade jag till slut. Andy log snett.
"Jag tror inte att det går, Elvira. Jag är ledsen, men ni har gått alldeles för långt" sa Andy ledsamt. Jag suckade.
"Jag önskar att jag aldrig träffade Marcus" mumlade jag.
"Grejen är, att jag inte tror att du gör det" svarade Andy. Jag flyttade blicken mot honom och gav honom en frågande blick.
"Jo, för då hade jag inte trasslat in mig i allt som jag har gjort nu" kontrade jag. Andy skakade på huvudet.
"Nej, men du hade inte varit kär heller" sa Andy.
"Ja, då hade jag ju inte gjort allt som jag har gjort, jag hade inte bettet mig som jag har gjort" förklarade jag. Andy stoppade mig. Hans varma blick sökte sig efter min och han log mjukt.
"Kanske inte, men du hade inte mått så bra som jag vet att du gör när du umgås med Marcus, du hade inte haft det där pirret i magen och den där axeln att luta dig mot, du hade inte fått det du är värd, att bli älskad" sa Andy med en meningsfull ton. Jag smälte inombords av hans ord. Han var nog den finaste vännen man kunde ha.

Vi kom hem till Andy och satte oss i hans soffa med varsin kopp te.
"Så vad ska jag göra?" frågade jag.
"Ni ska berätta för henne" sa Andy. Jag suckade. Jag visste att han hade rätt.
"Men om Marcus gör slut med Ellen och han och jag slutar träffas så behöver Ellen inte veta något" sa jag, eftersom det var min och Marcus ursprungliga plan.
"Men, Elvira, ni kommer inte klara er utan varandra. Ni måste säga sanningen till Ellen, hur ont det än gör" sa Andy. Jag suckade återigen. Jag ville verkligen inte berätta för Ellen om mig och Marcus. Det skulle bli katastrof.

"Jag måste prata med Marcus" sa jag lågt efter något tysta minuter av tänkande.
"Nej, nej, nej. Du går inte hem till Marcus nu" sa Andy.
"Jag måste prata med honom om Ellen" sa jag oförstående.
"Inte ikväll. Ni kan ändå inte berätta för Ellen ikväll, det är för sent och alla är trötta och griniga" förklarade Andy.
Jag visste att han inte skulle ge sig. Och jag visste att jag inte heller skulle ge mig. Så därför valde jag att släppa det och gå hem till Marcus senare, när jag sa till Andy att jag gick hem.

Vi satt kvar i soffan i närmare en timme till och bara pratade. Jag älskade mina och Andys pratstunder. Det var så skönt att kunna prata av sig med någon som inte dömde mig och som verkligen brydde sig. Men till slut var jag tvungen att avbryta. Jag behövde verkligen prata med Marcus. Det sa jag däremot inte till Andy, för jag visste att han skulle säga emot mig. Jag sa att jag var trött och skulle gå hem. Han erbjöd sig att följa med mig hem, men jag sa att jag inte ville besvära honom och efter mycket om och men släppte han iväg mig.

Jag knackade försiktigt på Marcus dörr. Steg närmade sig dörren och mitt hjärta slog snabbare. Dörren öppnades och Marcus mätte snabbt min blick. Han blev förvånad, men sedan brast han ut i ett leende. Jag gick in i lägenheten och gav honom en kram.
"Förlåt för ikväll" sa Marcus och bet sig i läppen när vi hade släppt från kramen. Jag skakade på huvudet.
"Vi båda gjorde fel" sa jag, "och vi båda måste rätta till det."

Jag och Marcus gick in till köket. Jag satte mig på en stol och Marcus ställde sig lutad mot diskbänken. Han väntade på att jag skulle ta ton.
"Vi berättar för Ellen om oss imorgon och du gör slut med henne" sa jag. Marcus suckade ljudligt.
"Kan jag inte bara göra slut med henne? Hon behöver inte veta att vi har träffats" sa Marcus. Jag skakade bestämt på huvudet.
"Om vi inte berättar för henne så kan vi inte fortsätta träffas" förklarade jag.
"Det var ju det som var planen" sa Marcus oförstående. Jag bet mig i läppen och kisade mot honom.
"Jag vet, men den kommer inte fungera" sa jag lågt.
"Varför?" frågade han.
"För jag kan inte vara utan dig" svarade jag. Det var tyst ett bra tag. Jag tvekade på om jag skulle säga det eller inte, men till slut bara flög det ur mig.
"För jag älskar dig."

•••
Okej, jag har en fråga.. Jag är innerligt trött på den här boken och har mycket idéer till nästa bok, som jag för övrigt redan skrivit en del kapitel på. Grejen är att jag har ytterligare idéer på den här boken, men jag har ingen lust att skriva så många fler kapitel till.. Så jag undrar om det är okej för er att jag avslutar denna bok ganska snart och därmed inte så vidare "utvecklat" avslut? Kommentera era åsikter!
Puss & kram <3