vänskap eller kärlek?

Kapitel 15

Vi var kvar på stranden länge och efter det gick vi alla och åt på något snabbmatsställe. Marcus var mestadels tyst och gav mig och Andy sura blickar, men vi försökte att inte bry oss om det. Jag, Andy och Ellen var på bra humör så det var roligt i alla fall. Jag orkade ärligt talat inte bry mig om Marcus. Han var så oklar och dryg så han kunde lika väl skylla sig själv.
När jag och Ellen kom hem den kvällen var vi båda så trötta så att vi gick och la oss direkt.

Dagen därpå vaknade vi sent och efter frukosten bestämde vi oss för att gå ut och springa.
Resten av dagen spenderade vi för oss själva. Jag pratade med några kompisar från Sverige i telefon och städade mitt rum.
Efter middagen satte vi oss i soffan med varsin filt och varsin kopp te. Vi satt i varsin ände mittemot varandra. Till en början satt vi bara där tysta och sippade på vårt te, men sedan startade Ellen en konversation.
"Så, är det något på gång mellan dig och Andy?" frågade Ellen och bet sig i läppen. Hon hade en aning tveksam ton, men jag kunde se ett litet flin på hennes läppar.
"Nej" svarade jag och skrattade.
Ellen höjde på ögonbrynen mot mig för att visa att hon inte trodde på mig.
"Komigen, ni klänger ju på varandra som om ni är nyförälskade" utbrast Ellen.
Jag skrattade.
"Men gud, vi är bara vänner" svarade jag.
"Mm" mumlade Ellen med höjde ögonbryn och ett lurigt flin. Jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna.

"Hur går det med Marcus då?" frågade jag efter några tysta minuter. Jag försökte få igång en konversation om Marcus för att återigen kunna försöka övertala Ellen att Marcus inte var bra för henne.
"Det går bra" svarade Ellen kort, hon var inte sugen på en diskussion om Marcus, förmodligen visste hon vart den skulle leda.
"Gillar ni varandra?" frågade jag tveksamt. Ellen vände sig mot mig med en tröttsam min.
"Ja" sa hon sammanbitet. Jag suckade för mig själv.
"Har han sagt att han gillar dig?" fortsatte jag fråga. Ellen öppnade munnen för att säga ja, men stängde den sedan och funderade ett tag.
"Jag vet att han gillar mig" mumlade hon med näsan i vädret.
"Är det han som tar initiativ och är intim med dig?" frågade jag. Anledningen till alla frågor var att jag ville få henne att tänka igenom svaren. Jag ville att hon skulle förstå att Marcus bara spelade på henne. För om jag bara skulle säga att Marcus inte gillade henne, som jag hade sagt så många gånger förut, så skulle hon inte lyssna.
"Sluta, Elvira" muttrade Ellen.
Hon tog upp sin mobil och började pilla med den. Jag suckade.
"Kan du bara lyssna på mig Ellen?" utbrast jag. Hon la ner sin mobil och höjde ögonbrynen mot mig.
"Nej" sa hon, rakt på sak. Jag suckade högt.
"Snä.." började jag men Ellen avbröt mig hastigt.
"Nej, det räcker. Jag orkar inte mer. Sluta försöka få mig att ändra mig om Marcus. Jag vet vem han är och jag vet att han gillar mig. Och om han nu, mot förmodan, inte gör det så får jag väl skylla mig själv. Men jag väljer att lita på honom. Så snälla, sluta nu. Jag kommer inte ge mig. Och jag vill inte att vår vänskap förstörs på grund av det här" förklarade Ellen med en allvarlig ton.
Jag svarade inte. Ellen suckade och reste sig upp. Utan att ens se på mig så gick hon sin väg och några sekunder senare hörde jag dörren till hennes rum smällas igen.
Jag tänkte noga igenom vad hon hade sagt. Kanske hade hon rätt. Visst, Marcus var en idiotisk player som bara spelade på henne, men hon hade rätt i att det var hennes förhållande och hennes val. Jag hade försökt, men hon ville inte ha min hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att acceptera hennes val, trots att jag inte tyckte att det var det bästa valet.

Efter tjugo minuter så knackade det på dörren. Innan jag ens hann resa mig upp så var Ellen ute från sitt rum och påväg ut i hallen. Jag höjde frågande på ögonbrynen och spetsade öronen för att kunna höra vem det var.
Efter några sekunder så reste jag mig upp och gick ut mot hallen eftersom jag inte hörde vem det var. Väl ute i hallen stod Ellen och Marcus. Marcus höll på med mobilen i handen medan Ellen tog på sig skor och jacka. Ännu en gång höjde jag frågande på ögonbrynen. Marcus upptäckte mig. Hans blick gled sakta upp mot mig och när han hade fått syn på mig så la han ner mobilen i fickan. Hans ansiktsuttryck var neutralt, han verkade varken arg eller flörtig. Tur för honom.
"Vart ska ni?" frågade jag förvirrat. Ellen vägrade vända blicken mot mig.
"Vi ska ut" mumlade hon spänt. Jag försökte få henne att se på mig, men hon undvek min blick totalt.
"Jaha, jag trodde att vi skulle ha en tjejkväll för en gångs skull" mumlade jag tillbaka, aningen uppgivet. Ellen fnös.
"Den förstörde du för länge sen" sa hon drygt.
"Dra hem till din kille eller nåt" föreslog Marcus, lika drygt som Ellen. Jag rynkade på pannan mot honom.
Innan jag hann protestera var de båda ute ur lägenheten och jag lämnades, som så många gånger innan, helt ensam.

•••
Hmmm, vad tycks?? Hur tror ni att detta kommer urarta sig? Och vad tycker ni om detta kapitel?? Och boken? Kommentera!!!!!
Puss & kram <3