Fucked Up Life

• Kapitel 18 •

Evelyns perspektiv

Det var nog det värsta jag gjort någonsin, att kyssa honom. Killen som jag hatar mest i denna värld. Samtidigt som den jag älskar mest kollar på. Hur dåligt får det gå liksom?

Medan Austin har sina äckliga läppar mot mina tänker jag inte på något annat än att Aiden ser allting. Tillslut så släpper Austin på kyssen och snabbt vänder jag blicken ner i backen. Jag skäms, så fruktansvärt mycket.

- Evelyn? Hör jag Aiden viska och jag kollar upp med en sorgsen blick på honom. Försöker visa med mitt kroppsspråk att han inte ska tro på det och att han ska förstå att jag inte menade det.

Jag kollar mot Austin som står och flinar medan han lägger armen om mig och slickar sig om läpparna.

- Let's go home Evelyn. Mumlar Austin och jag nickar på huvudet medan tårarna rinner nerför mina kinder. Innerst inne vill jag bara att Aiden ska skjuta Austin här och nu men jag vet att det inte kommer sluta vackert och att det skulle vara för farligt. Så vad ska jag göra? Det finns ju inget. Jag måste följa med honom igen. Tänk att vara så nära räddning men ändå så långt bort.

- Evelyn, do you want to go with him? Frågar Aiden och Austin puffar mig i sidan. Jag nickar sakta.

- Yes, s-so please go Aiden. Mumlar jag tyst men han hör mig och jag ser hur det sårar honom. Det skär i hela mitt hjärta.

- If you go now Evelyn, it's over. Everything. Säger han och jag sväljer hårt. Jag vänder mig om och börjar gå medan de andra kommer efter. Jag känner hur någon sluter upp vid min sida och jag kollar åt sidan. Jason går bredvid mig och lägger armen om mig och jag lutar huvudet mot hans axel. Han får bli min lilla tröst nu.

Vi går ut på gatan och till vår limmo och hoppar in i den. Under hela tiden hem sitter jag bredvid Jason som försiktigt drar sina fingrar upp och ner för min arm och Austin som sitter och flinar.

- Are you happy now? Mumlar jag och kollar upp mot Austin som lutar sig fram mot mig och smeker min kind.

- Yes, I'm very happy Evelyn. You did what I said. Säger han och flinar ännu större. Samtidigt som jag skakar på huvudet ut hur dum i huvudet han är kan jag inte undgå att tänka att han kanske går med på att jag ska få lite mer frihet nu. Det betyder att jag skulle kunna fly från honom. Och det är allt jag vill. Jag vill inte vara med honom en minut till. Jag skulle vilja rymma, sen åka till Aiden och fixa allt mellan oss. Det här kan inte vara slutet mellan oss. Det får inte sluta såhär. Det går inte. Det skulle förstöra hela mitt hjärta.

När vi kommer fram till huset igen så går Jason upp med mig till det rum jag varit vid förut. Direkt går jag och lägger mig i sängen och han sätter sig bredvid mig.

- I know that it was hard but I think it was the best thing to do. If you didn't listen to Austin he would hurt everybody in the room. So, you did the right thing Evelyn. Even if it feels like shit. Säger han mjukt till mig och jag bara kollar tomt framför mig. Men nickar sakta. det är faktiskt ganska fint sagt, för att vara honom liksom. Även om jag inte riktigt gillar Jason längre så är jag glad att någon förstår mig iallafall. Så man får se det från den positiva sidan ibland också.

- I want you yo forgive me Ev. For like everything I've done. Can we be friends again? Säger han och jag kollar på honom. Han ler mjukt åt mig och jag biter löst i min läpp.

- I don't know really. Like, you're in the same gang as the man I hate Jason. Säger jag tyst och han nickar och ställer sig upp. Han kliar sig i nacken och säger.

- But think of this, If you do the things he's asking off, you be his one and only. He has always wanted you Evelyn. And guess what, he kind of likes you. Säger Jason och lämnar mig stum och förvånad i rummet.

Vänta lite här nu, gillar Austin mig? Hur i hela friden kan han gilla mig när han för bara några timmar sen satte en kniv i mitt lår och misshandlat mig? Men å andra sidan så gjorde Aiden samma sak innan vi blev tillsammans. Och jag var äcklad över det innan jag insåg att jag också älskade honom, även det hemska han hade gjort. Men det här är något bra. Jag skulle kunna använda det, till att jag sedan skulle kunna fly. Och det är precis det jag ska göra.

Aidens perspektiv

Jag sitter i vårt vardagsrum med ansiktet i händerna. Vad hände just?

Hon gick iväg med vår värsta fiende och tvekade inte ens? Det kan inte vara sant. Jag får panik. Det känns så konstigt i mitt hjärta, som om det är i miljontals bitar.

Jag sa att om hon gick skulle det vara över mellan oss. Och hon gjorde precis det. Det är alltså över, över i vår relation. Jag kan inte fatta det? Varför skulle hon göra så egentligen? Det är helt absurt.

- Ey Aiden, I'm sorry. Säger Keith och sätter sig bredvid mig och jag kollar upp. Visar mina rödsprängda ögon. Det finns inte ord på hur jag känner nu. Men lite av mig tror att det inte var sant. För varför skulle hon göra det medvetet? Gå iväg som om inget har hänt med den personen jag vet att hon hatar mest! Som vi hatar mest!

- I don't know what to say really. I'm just empty, and I don't know what to do. Säger jag och masserar mina tinningar.

- Are you sure that she meant it? Frågar Matt och jag skakar på huvudet.

- I'm not sure, I'm not sure about anything right now. But a little bit inside me says that it's not true and it's a call for help. But I don't know. Säger jag och suckar. Mina tankar är helt borta. Jag kan inte tänka klart. Jag har aldrig känt såhär förut. Det är en helt ny känsla för mig, precis som det var när jag föll för Evelyn. Och i det ögonblicket går det upp för mig.

- Is this the way you feel when you get your heart broken?

——————
Hello hur mår ni? Hoppas ni tyckte kapitlet var bra så ses vi! Puss och kram E<3