Fucked Up Life

• Kapitel 5 •

Evelyns perspektiv

Tyst sätter jag mig bredvid Matt på passagerarsätet. Med blicken sänkt och min mun i ett sträck. Matt kollar konstigt på mig och ger mig en frågande blick. Vilket jag ignorerar. Jag är inte på humör just nu. Jag vill bara gå och gräva ner mig, inget känns särskilt lockande i denna värld. Allt känns hopplöst.

Hoppet sägs vara det sista som lämnar en människas kropp. Jag vet inte riktigt om jag tror på det. För just nu har hoppet redan försvunnit, men massa känslor är kvar. Sorg, ånger, värdelöshet...

- Ev? Mumlar Matt och lägger ena handen på min axel och min blick åker sakta mot Matts oroliga ansikte. En tår trillar oförberett ner och jag torkar snabbt bort den med en hastig snyftning. Matt kramar genast om mig och stryker handen på mitt hår och låter fingrarna slingra sig genom det. En snyftning blir till flera och snart kan jag inte hålla inne det längre, så jag släpper på spärren och tårarna åker som dropparna i Niagarafallet nerför mina kinder.

- Ev what's going on? Mumlar Matt oroligt mot min panna och jag syftar till.

- Nothing. Säger jag med en sådan stadig röst som jag kan men misslyckas totalt då rösten absolut inte håller.

- Stop it, I can see that you're sad. Tell me. Säger han mjukt och jag tar ett djupt andetag. Sedan blundar jag och vyer mig löst i läppen för att inte börja skrika av frustration.

- I thought I saw Aiden today. I was so sure about it! I know it's crazy and probably totally insane but he looked exactly like him Matt... And I thought for just... For just a second that he'd still be alive. Säger jag och rösten spricker i meningen. Matt släpper lite på kramen och jag blir kall och mer tom. Kan han inte hålla om mig lite mer? Han kollar sorgset på mig och biter sig löst i läppen.

- I think I'm getting crazy. Mumlar jag tyst. Matt lutar sig fram och pussar mig på pannan medan han suckar tyst.

- No you're just missing him. But he can't be alive, It's just not possible. Säger han tyst och jag nickar. Osäker vad jag ska svara.

- Let's go home. Säger han och jag nickar återigen och han sätter sig till rätta precis som jag gör. Sedan åker vi hemåt. På radion spelas någon Ed Sheran låt tyst i bakgrunden och jag låter min blick svepa över husen som swishar förbi utanför bilrutan. Huvudet lutar jag mot rutan och tar ett djupt andetag. Jag kanske bara saknar honom extremt mycket. Helt enkelt. För det är inget annat än sanning, det finns inte ord på hur mycket jag saknar honom. Han lämnade mig och jag som såg en framtid med honom. Men vår saga slutade tidigare och verkligen inte lyckligt. Ibland tror jag verkligen att Gud hatar mig. För varför skulle han annars göra såhär?

- Everything happens for a reason Ev. Säger Matt när vi han stannat bilen. Jag kollar på honom och han vrider sakta på huvudet för att kolla på mig.

- But why did this happens then? Can you answer that? Säger jag med en aning irriterande röst som egentligen inte var meningen. Matt suckar och skakar på huvudet.

- No I didn't think so. Säger jag och går ut ur bilen och stänger dörren med en smäll. Sedan går jag med bestämda steg mot vår port och knappar in koden och springer upp för trappan. När jag väl kommit in i lägenheten springer jag in på mitt rum och stänger dörren innan jag sjunker ner längs dörren och lägger ansiktet i mina händer. Tårarna tränger sig förbi och rinner nerför mina nu alldeles blöta kinder.

Jag önskar ibland att jag kunde vara känslokall som en sten. Att det fanns en knapp så att man bara kunde stänga av all smärta och vara neutral utan att behöva bry sig om vad alla andra ska tycka och tänka om en. Men så vitt jag vet så finns inte den där knappen. Och sen när något sånt här händer i ens liv så är det som om man inte har ett liv kvar. Sorgen tar över allt och liksom stänger in en i en liten låda. En låda som är så liten att man blir obekväm med sig själv. Och som dessutom är extremt svår att komma ur. Sen så sitter man där, instängd i sorg. Som gör en blind för dem som verkligen vill hjälpa en, men eftersom man är så instängd. Så ser man dem inte. Sedan rätt som det är så är man mer ensam än vad man någonsin vart i hela sitt liv.

Jag väcks ur mina snyftningar och tankar när någon knackar på dörren.

- Evelyn, It can't be like this anymore... Säger Matt på andra sidan av väggen och jag hör hur han sjunker ner på andra sidan av dörren.

- I know. Snyftar jag och jag hör hur han suckar. Jag lutar huvudet mot dörren och blundar hårt. Ögonen svider och jag kan tänka mig hur röda och svullna dom är tack vare att jag gråtit så mycket.Det blir tyst. Jag hör inte att han är där. Efter en stund tystnad hör jag andetag på andra sidan dörren.

- I can't handle the greif. It just hurts so much, it feels like I have a big hole in my heart. Säger jag och jag hör en snyftning på andra sidan. Matt gråter. Jag ställer mig snabbt upp och låser upp dörren och jag hör hur han ställer sig upp så jag öppnar dörren och slänger mina armar om honom. Tårarna rinner och jag blundar. Men det luktar inte Matt. Det luktar rosor och en annan parfym blandat med lukten från... Nej det är omöjligt. Jag backar undan och torkar bort mina tårar och öppnar ögonen och kollar på den fantastiska människan framför mig.

Det var visst inte omöjligt.

----------

Heeeeej omg gissa vem som kommer hihi. Iaf hoppas ni gillade kapitlet så ses vi! Puss och kram E<3