Fucked Up Life

• Kapitel 30 •

Evelyns perspektiv

Jag måste medge att jag får lite skuldkänslor. Jag kanske överreagera en aning. Det var inte meningen att häva ur sig de orden, jag vet att det sårade honom. Hårt. Jag kunde se det i hans ögon. Det är inte ofta han visar känslor, iallafall inte till andra personer. Jag har lärt mig att kunna hitta det långt inne i hans ögon. Där kan man se ett uns av sorg och då vet man att då är det illa.

Jag går ut ur rummet och går bort till Matts rum. Han är inte där inne men jag sätter mig för att vänta på honom. Någon gång måste han väl komma. Jag behöver verkligen prata med honom, han förstår mig. Även fast vi haft våra ups and downs så har han alltid funnits där för mig som min vän även fast det är svårt för honom.

Medan jag sitter och väntar hör jag ett antal kraschar åt det håll mitt och Aidens rum är åt. Jag kan gissa att det är tack vare det jag sa till honom och tar därför åt mig den skulden. Jag försöker att inte tänka på det. Hans skrik. Vrål. Som går rakt igenom hjärtat och lämnar sår. Allt tack vare mig. Kanske överreagera jag, eller kanske inte. Har faktiskt ingen aning. Meningarna jag sa var inte meningen att de skulle komma ut men ändå var det någon slags skön känsla som sköljde genom mig. Det kallas att säga sanningen. Jag sa den hårda och smärtfulla sanningen till honom. Det gör ont i mig då det gör ont i honom, men jag tror han behövde det. Och jag med. En vanlig tjej skulle lämnat honom för längesedan och aldrig kollat bakåt en enda gång. Men jag är inte vanlig. Jag är långt ifrån. Därför är jag fortfarande här. För min kärlek till honom är större än sorgen för vad han gjort. Vissa kan kalla det sorgligt, vissa kan kalla det vansinne,vissa kan kalla det att jag är blind. Vad skulle jag kalla det? Äkta kärlek? Jag vet inte, men något måste det vara, för den är så stark att inte ens döden skiljer åt åt. Och kommer aldrig göra det heller.

Jag har ingen aning om hur länge jag sitter där på Matts säng. Min blick hade fastnat för längesen på en liten prick på väggen som just nu är väldigt fascinerande. Men tillslut så ser jag honom i dörröppningen. Han har ett snett leende på läpparna när han sakta går fram till mig. Han sätter sig å sängen och lägger ena armen runt mig. Jag lutar huvudet på hans axel och andas ut.

- What is it love? Mumlar han med en mjuk röst. Jag tar ett djupt andetag och suckar.

- You haven't heard him? Säger jag förvånat och kollar upp på honom. Han skrattar löst.

- Of course I have but I wanted you to say it. Säger han och jag skrattar.

- What happened? Frågar han sedan lugnt och jag harklar mig.

- I said some things I've shoudn't have said to him. Säger jag tyst och jag känner hur han nickar.

- Oh, hmm. What did you say? Frågar han försiktigt. Jag skrattar humorlöst.

- I said that he act on what's best for him, not for anyone else. I bringed up what he did to my dad... And I said that he never has done anything for me. Mumlar jag.

- Auch, then I understand why he's detsroying the rest of the house that's left. Säger Matt och jag slår honom löst på benet.

- Yeah, I know I shouldn't have said that but at the same time it was a relief to do it. It's the truth. Säger jag med all ärlighet i min röst och han nickar. Jag andas tungt för att inte släppa lös alla tårar riktigt än och lägger huvudet mot hans axel.

- I think I have a mental breakdown. Säger jag och små skrattar, samma gör Matt. Jag blundar och fuktar läpparna som är alldeles frasiga av de tårar som kommit på dom och gjort de torra.

- Yes, probably. Skrattar Matt. Sedan är vi tysta ett tag. Ingen av oss säger något. Jag bara njuter av att jag har en sådan vän som Matt. Även fast jag vet att han älskar mig, inte på ett sådant sätt som jag älskar honom. Utan på ett icke vän sätt. Så finns han där för mig, han lyssnar på mig och har hjälpt mig massor. Inte som Jason som knappt kan se bort från sina känslor för en sekund.

Inte först nu tänker jag på vad som hänt egentligen under striden i huset som var för någon timme sedan. Är Austin död? Jag tycker inte att jag har sett honom bland de kroppar som legat överallt i huset. Han kanske kom undan. Men det betyder ju att han vet vart vi finns och kommer nog antagligen komma tillbaka snart igen, och göra allt lite värre den gången också.

- Is Austin alive? Frågar jag rätt ut och Matt suckar.

- Do you have to bring up that idiot's name? Säger Matt och jag skrattar.

- Yes, I do. Säger jag bestämt och han suckar.

- He got out the house pretty early. That son of a bitch. He's just such a coward! Euw. It's so disgusting. Säger Matt argt och irriterat.

- But that means he probably will come after us again, soon. Säger jag och Matt nickar.

- Yes, we have to move again. But wehere is another quetion. Suckar Matt. Jag tänker att det egentligen inte borde vara ett sådant stort problem eftersom de har rätt mycket pengar och bara Aiden hade ju råd med detta hus, då borde vi hitta ett annat också. Men det kanske är svårt att göra en sådan affär diskret för att ingen ska kunna spåra det. Antagligen. 

Just när jag hade tänkt att svara Matt ringer min mobil. Okänt nummer. Jag kollar på Matt som nickar sakta. Jag svarar och sätter på högtalare.

- Hello? Säger jag svagt i mobilen och hör tunga andetag. Men ingen säger något.

- Hi Evelyn. How nice of you to pick up. Jag känner igen rösten för väl. Gissa vem det är? Rätt, Austin.

- What do you want? Wasn't it enough that most of you gang is dead, did you have to call me too? Säger jag kaxigt och hans skrattar löst på andra sidan luren.

- Cocky as always. Yes I had to call, because I need to tell you something Evelyn. Säger han med sin sliskiga röst. Jag viskar fram ett litet "mhm" och han harklar sig.

- I just wanted to say that you're never going to win over me Evelyn. You think you can run from me, escape. Without having consequences? I don't think so. So as a consequence of what you and Aiden have done I've take something near to your heart, or should I say someone? I will always be one step in front of you. Remember that. Säger han innan han lägger på och ett foto ramlar in från det dolda numret.

En bild på Cassidy bunden till en stol och med en kniv tryckt mot hennes hals av Austin han själv.

----------

 Hej på er! Förlåt för att jag inte uppdaterat på jättelänge, d'fick en rejäl sväng av influensa och har bara inte haft orken. Men här får ni ett kapitel iaf och hoppas ni gillade det så ses vi! Puss och kram E<3