Fucked Up Life

• Kapitel 34 •

Evelyns perspektiv

Jag hör en hes röst som jag trodde skulle dröja lite innan den skulle komma. Cass kollar skrämt på mig och sedan på personen bakom mig. Jag vänder mig sakta om och ser Austin stå med en pistol riktad mot oss. Hans ben blöder kraftigt och om han inte stoppar det kommer han antagligen bli medvetslös. Så om jag lyckas uppehålla honom tillräckligt länge borde han snart svimma och vi kan ta oss ut härifrån.

- You really thought you could get away with that Evelyn? If you had success with killing me my men had just killed you the second you walked out of that door! Han skrattar och gör ett lidande ansiktsuttryck när han förösker ta sig närmare oss. Han kan alltså inte röra sig snabbt, ännu en sak till vår fördel. Det här ska gå, om jag bara agerar smart ska jag nog kunna ta mig och Cass härifrån. På ett eller ett annat sätt ska jag få henne härifrån. Även om det betyder att jag inte kommer härifrån. Jag har alddrig velat vara i den här röran. Jag kan faktiskt inte säga att jag är stolt över den jag blivit. Eller över den psykopat till kille jag föll för. Men detta är något utöver allt det. Nu har jag fått min bästavän in i den skiten dessutom. Den enda saken som jag svor för mig själv aldrig skulle hända igen efter att pappa blev mördad. Ingen av de från mitt förra liv skulle unde några som helst omständigheter får blandas in i den här virvelvinden, fylld med svek, blod och massor MASSOR av tårar. Men nu har det hänt, och nu måste jag fixa det. Även om det innebär att det händer  något med mig så måste jag få ut Cass.

- But agree that it was a really good try atleast? Säger jag och skrattar humorlöst i slutet och går mot honom medan han fortfarande pekar pistolen mot mig. Han ler lite åt mig, a mig inte fel, det var inget glatt leende utan ett mer "jag kommer snart skjuta dig och jag kommer njuta av det" leende. Jag kollr mig bak för en sekund, bara för att kolla så att Cass är där. Inte för att hon riktigt skullle kunna försvninna när hon är fastbunden. Ville bara vara på den skra sidan.

- Any last words love? Säger Ausitn med en stark och mäktig röst och slickar sig sakta och sensuellt på läpparna. Jag ryser i hela kroppen när jag fakstiskt inser att jag kysst den där jäveln. Typ två gånger. Han är nog en av de vidrigaste personerna i den här världen. Han är åtminstone på samma lista som hitler, definitivt. Men jag kan nte låta mitt avsky för honom låta gå iägen för vår flykt härifrån. Jag måste vara cool och hålla huvudet kallt. Precis som Aiden lärt mig. Om jag vill att vi ska komma här levande måste jag kunna få honom ur balans för att kunna använda vår fördel till det yttersta. Jag går sakta framåt, med säkra steg mot honom.

- Oh Austin. Muttrar jag och skakar på huvudet, nu är jag endast någon centimeter framför honom. Jag står med ansiktet mot hans och snart känner jag den kalla pistolen på min tinning. Och jag bara ler, jag ler stort och säkert. Han ska inte få manipulera mig, och han ska definitivt inte få döda mig. Inte idag.

- I don't think you could kill me, honestly. I think you're too weak. Viskar jag till honom och jag kan känna hans andedräkt puffa mot mitt ansikte medan han andas tungt in och ut. Han skrattar löst och flinar men på något vis kan jag faktiskt se ett uns av osäkerhet i hans ögon.

- Pfft, weak? Have you forgotten everything I've done to you? Säger han och jag tänker tillbaka till allt som hänt. Särkilt händelsen med Jacob... Jag skakar av mig det snabbt och tänker på nu, jag måste hålla honom under kontroll. Aiden är påväg, det måste han vara och bara jag kan hålla honom lite längre är chansen att fly från honom mycket större. Den kalla pistolen trycks ännu hårdare mot min tinning och jag sväljer tungt. Kom igen Evelyn, du klarar det här.

- No, I haven't Austin. But do you know what? Evertyting you've done to me have just made me stronger. Viskar jag och ser i ögonvrån bakom Austin hur Aiden och Matt kommer smygandes, precis som de förstått vad jag håller på med. Cassidy kvider till och jag vänder blicken tillbaka på Austin. Actually, so much stronger that I can trick you to just stand here talking to me while Aiden comes... Flinar jag sedan och han rynkar på ögonbrynen. Jag tar min chans och trampar allt jag har på hans fot med hälen och han värjer sig ner av smärta. Sedan knäar jag han i magen så han kastar sig mer på marken. Efter det springer jag till Cass och tar hand om henne medan Aiden tar han om Austin.

Jag stöttar upp Cass mot mig och vi går förbi Aiden. Han höjer sin pistol och smäller den hårt i Austins bakhuvud. Tillräckligt mycket för att han ska svimma. Matt kommer in och hjälper Aiden att konka med Austin ut till bilen. Vi samlas hela gänget i bilarna och börjar äntligen rullar hemåt igen.

Vi sitter tysta, Cass är som förstenad bredvid mig i baksätet. Austin är avsvimmad där bak. Matt kollar fokuserar endast på att ta oss tillbaka till huset och Aiden... Ja Aiden kollar på mig. Med oro men också stolthet i blicken. Jag är inte helt försvarslös, inte längre. Något har ändrats, något djupt inom mig. Jag kollar på Aiden, ler försiktig och viskar "I love you". Äntligen kan detta ta ett slut, äntligen kan vi få leva en värld utan Austin. Men det kommer alltid finnas faror, det är jag medveten om. Aiden har gjort det klart för mig att även om Austin skulle försvinna ut bilden kommer vi ändå vara för evigt jagade. För evigt i ständig rädsla.

~~~~~~~~~

Hej mina vänner. Okej men skäms på mig. Typ två år sedan jag uppdaterade ?! Här kommer ÄNTLIGEN ett kapitel och jag hoppas innerligt att jag faktiskt har några läsare kvar... Men med det sagt. Hoppas ni gillade kapitlet så ses vi SNART!!!

Puss och kram E<3