Fucked Up Life

• Kapitel 28 •

Evelyns perspektiv

Det var hemskt att kolla på. Jag fick tillbaka blickar från den tiden jag var hos Austin men också när Aiden torterade mig.

Om killarna svarade fel, eller som Aiden ansåg var fel så sköt han dom flera gånger i armarna och benen, och om de sa något som jag visste var fel och jag sa det så sköt han dem ännu mer och tillslut hade en av dem förlorat så mycket blod då han vägrade säga något så förblödde han. Mitt på stolen. Ingen borde vara med om något  sånt här. Det är inte rätt. Hur kunde jag gå med på det här? Jag kan inte se mer, det går inte.

Det känns som om jag snart kommer spy. Jag känner kväljningar i halsen och där var det droppen för mig. De har inte ens bemöda sig att flytta på kroppen än så han sitter bara där med blod droppades ner på plasten under som killarna lagt dit. Det är respektlöst. Omänskligt. Så jag går därifrån, jag vet att de ändå inte kommer sluta bara för att lilla jag säger det, så mycket makt har jag inte.

När jag med bestämda steg går därifrån hör jag hur Aiden ropar på mig men jag är för fokuserad på att gå över alla kroppar som ligger i huset och mina steg är bara styrda mot mitt och Aidens rum. Som i ett tunnelseende. Det finns bara en väg att gå.

I sådana här tillfällen blir allt bara för mycket. Jag är fullt medveten om att det blir såhär ibland, men ändå är det helt absurt hur de bara kan döda folk och tortera dom, som om det inte hade känslor eller något alls i den stilen.

Jag har blivit mer kall mot att se döda människor överallt men jag blir fortfarande inte van med det. Och jag tror att jag aldrig riktigt kommer bli det? För vad vore jag då? En robot?

Jag klampar in i mitt rum och sätter mig på sängen och kollar tomt framför mig. Jag känner mig tom. Jag vill gråta men det kommer inga tårar, jag vill skrika men det känns som jag tappat rösten.

Jag hör steg i korridoren utanför rummet. Jag struntar i att ens vända blicken mot dörren för att kolla vem som kommer in när jag hör att stegen nästan är bredvid mig. Men snart känner jag hur någon sätter sig på sängkanten bredvid mig och jag låter blicken glida över och jag ser Jason sitta där. När jag möter hans blick låter jag den glida tillbaka till att kolla in i väggen istället.

- You shouldn't be here. Säger jag med en hes röst. En röst som skulle kunna vara av att jag rökt i flera år, så raspig är den. Han lägger en hand på mitt låt men jag flyttar mig åt sidan så den åker av.

- I know, but I couldn't leave you like this. It seemed like you would thow up. Säger han och jag svarar inte på det på ett tag. Han hade ju i och för sig rätt, det kändes som om jag skulle det.

- Aiden will probably kill you if he sees you with me. Mumlar jag och suckar. Både för att Jason är dum nog att komma hit efter Aiden klådde upp honom helt och hållet och för att jag inser hur galen Aiden verkligen är.

- Yes. But it's a risk I'm willing to take Evelyn. I know he hates me in your space but, I don't. It's like a magnet. I have to be near you, I'm sure he could understand and recognize that feeling. Säger Jason men jag svarar inte. Istället ställer jag mig upp och går mot badrummet som finns i sovrummet. Ett stort fint badrum i svart och vitt mestadels. Jag vänder mig om till Jason som fortfarande sitter kvar på sängen men som snabbt ställer sig upp.

- Just get out of the room Jason, before Aiden comes. Säger jag med en aning irriterande röst. Det blir bara problem om Aiden skulle se oss. Väldigt mycket problem.

Men han struntar i vad jag säger och går fram till mig istället. Jag skakar på huvudet. Tar fram händerna som försvar. Jag vet vad han kommer göra.

Han skiter i mitt taniga försvar att stoppa honom, han puttar mig mot väggen och trycker sina läppar mot mina. Men det är nästan så jag spyr. Jag kan inte göra samma misstag igen. Det är fel. För fel. Inte för att Jason är en dålig person utan för att jag inte vill vara det mot Aiden. Så jag lägger händerna på hans bröst och tar i och puttar bak honom. Han stapplar bakåt och jag höjer min högra hand och slår till honom på kinden. Han stönar av smärta.

- Guess I deserved that. Säger han och lägger handen ovanpå sin kind. Jag nickar och kollar på honom.

- Yes you did. How can you not understand that we will never happen. Never. Säger jag bestämt och han kollar lite ledsamt mot mig. Men jag kollar bara bort mot dörren istället.

- Go Jason. I really need to be alone right now, this is just too much. Säger jag och gestikulerar mot honom och mig. Han nickar sakta.

- Okey, but think of who you choose to live with, is he really the one you want to spend your life with? The one who killed you father Evelyn? Säger han och jag blir stum. Hur kunde han veta det?

Han går ut ur rummet och någon sekund efter han gått ut kommer Aiden in med ett fundersamt uttryck på ansiktet. Han pekar bakåt mot dörren och går fram mot mig.

- Why? Säger han bara och jag rycker på axlarna och skakar på huvudet. Kollar sedan bort, jag kommer bryta ihop snart, explodera. Aiden går fram till mig och tar in mig i en kram. Jag lägger mina armen om han muskulösa kropp och blundar. Släpper fram tårarna. Sista droppen i bägaren som gör så att allt rinner över. Han kramar om mig hårt och jag gråter hysteriskt. Allt blev bara för mycket. Lugnande hyschar han mig och drar handen upp och ner sakta på min rygg medan han kysser mig i håret. Jag tar tag i hans blodiga tröja. Och kramar han hårdare. Jag är glad att jag har Aiden.

Trots allt så älskar han mig, och jag älskar honom lika mycket.

——————-

Hello, nytt kapitel till er mina bästa lösaste. Love u all. Hoppas ni gillar kapitlet så ses vi. Puss och kram E<3