Fucked Up Life

• Kapitel 17 •

Evelyns perspektiv

Det gjorde ont, fruktansvärt ont. Tänk att säga till den ni älskar att ni inte vill ha honom längre. Men jag var tvungen, Austin tvingade mig. Om jag inte hade gjort det hade han antagligen dödat Aiden eller mig och inget av det låter så trevligt. Så han tvingade mig att ringa honom och säga att han inte skulle behöva komma och rädda mig för att jag inte vill ha honom längre. Om det gör ont i mig, tänk vad det gör för Aiden. Men jag hoppas att han förstår att jag blev pressad.

Just nu är jag inne på mitt nya rum som jag fick efter jag hade gått med på det Austin sa. Väntandes på vad nu det är för grej vi ska på som Jason berättade för mig.

Efter ett tags bara liggandes och tittandes in i väggen så öppnas dörren in till mitt rum och Jason kliver in och drar handen genom sitt grå/silver-aktiga hår. Han kollar upp mot mig och ler innan han sätter sig på sängen bredvid mig och tvekar lite innan han försiktigt lägger sin hand på min kind och smeker den en aning. Jag vänder dock bort huvudet. Jag kan inte, jag har redan gjort för mycket med honom, mer än vad som är okej. Han fattar vinken och suckar innan han tar bort handen.

- I know you like me, more than you should. Mumlar han och jag stelnar till. Hur vågar han påstå det? Aiden är mitt liv och mitt allt och har alltid varit det, och kommer alltid vara det...

- That's just dumb. Muttrar jag och biter mig löst i läppen. Han skrattar till lite och rycker på axlarna.

- No you're dumb, because you're not brave enough to say it. Skrattar han och jag kollar sakta upp mot honom. Är det sant? Nej det kan det inte, jag älskar Aiden. Så jag ignorerar det han sa.

- So what is the thing we're going to do? Frågarr jag och han blir allvarligare. Sedan kliar han sig i nacken och ställer sig upp från sängen och sträcker ut en hand. Jag struntar i den och reser på mig ändå och han mumlar något som jag inte kan höra.

- Huh? Säger jag igen.

- We're going to a club, and you're going to... hmm play Austin's girlfriend. Säger han ganska lågt men jag hör allt det han sa. Spela äcklets flickvän? Aldrig i hela mitt liv att jag gör det. Finns inte ens på kartan alltså.

- Over my dead body. Fnyser jag och lägger armarna i kors. Han suckar och rullar på ögonen.

- I must say, you've changed Evelyn, you're much cockier now, I like it. Skrattar han och flinar mot mig och svänger med huvudet för att få sin lugg från ansiktet. Jag fnyser igen och kollar bort. Har jag det? Har jag ändrat på mig? Kanske, jag vet inte.

- Anyway, you have to do it, so come now, we got to fix you some clothes to wear. Säger han och vinkar med handen att jag ska komma och gå före honom. Jag suckar men gör som han säger. Det är bäst så. Det finns inte så mycket att gör nu, det är som det är.

Vi går ut ur mitt rum och nerför en trappa innan vi går in i ett nytt stort och vitt rum. Det ser ut som en stor garderob. Jag kollar mig omkring där det hänger allt från tjejkläder till killkläder och min mun blir till ett o. Det är inga skruttkläder om jag säger så, utan det är fina märkeskläder som säkert kostar flera tusen. Jag går fram till den sidan med tjejkläder, dvs flera par jeans, klänningar som ser ut att kosta en hel förmögenhet och flera toppar i alla olika färger och former. Sedan en hylla enda upp till taket med bara skor. Är jag i himlen? Tydligen alltså.

- Choose a dress. It's not a party club where you have short and trashy dresses so choose a neat one. And pick a couple of shoes. After you've get dressed, knock on the door, understood? Säger Jason och ler och jag nickar innan han försvinner ut ur rummet.

Jag går fram till de lite finare klänningarna och drar fingrarna över dom. Dom är fantastiskt fina, det är helt sjukt. Men jag stannar vid en och tar ut den. Det blir som kärlek vid första ögonkastet, jag tror att det är en av de finaste klänningarna jag sett. (bild)